Dagboken, Söndag 5 januari 2014

Dagarna

 

Det känns som om jag upplever samma dag, om och om igen. Vi vaknar vid två på eftermiddagen, det är alltid fyra plusgrader, regn och blyetsgrå himmel. Ljuset känns inverterat och kastar skuggor istället för att belysa rummet. Allt är färgat i silvertoner, inklusive jag själv.

Varje dag bär på samma tystnad.

Xs apati.

Det spelar ingen roll vad vi gör, vad vi äter, om vi ens gör nåt, om vi ens äter nåt. Samma vägg av likgiltighet varje dag. Ibland kan jag luta mig mot den men mest är den i vägen för det jag vill känna – det jag vill uppleva.

Och ständigt denna sarkasm och nedlåtande ton som är fastsydd i ett skratt. Jag försöker att inte ta åt mig men tänker på alla år som jag kanske gjort det, undermedvetet. Känner vrede.

Timme efter timme försöker jag koppla bort känslan av att jag är fången här. Så många timmar. Sömnen suddar bort känslan. Inte konstigt att jag sover så länge om dagarna.

Vissa dagar är som svarta hål. Sedan kommer kluster-dagar där allt flyter på som i en en enda lång ström av tid och vardagliga bestyr. Andra dagar är dödfödda. De slutar existera redan på morgonen. Därefter är de bara ett väntrum för att välkomna nästkommande dag. Några dagar är lyckliga och fina. Många. Jag hoppas de är fler än de svarta, de dödfödda, men jag har inte räknat efter.

 

© 2017 MIA MAKILA

Neuroforskare har hittat en låt som minskar ångest med 65%

Den 16 oktober 2011 skapade den brittiska musikertrion Marconi Union ett åtta minuters spår med titeln ”Weightless”, i samarbete med British Academy of Sound Therapy.

Enligt forskare vid Mindlab-institutet (ett kommersiellt ”neuromarketing” -företag) gav ”Weightless” en minskning av testpersonernas ångest med hela  65%. Låten inkluderar gitarr, piano och manipulerade filed recordings.  Att den rör sig mellan låga toner gör det möjligt för den som lyssnar att nå ett transliknande tillstånd.

Lyssna och känn efter om den ger samma effekt på dig!


 

källa¹ källa²

Dagboken, 17 januari 2013

Mitt liv såg så annorlunda ut förr. Det kändes som om jag var vilsen bland uppspända kulisser som på något sätt trängde sig närmare inpå för varje dag, till slut kunde jag inte längre andas. Jag hade alltid en dagbok med mig som jag antecknade i. Den blev min bästa vän.

Ur min dagbok, 17 januari 2013, Stockhom:

“Ok. Jag försöker andas i fyrkanter. In. Ut. In. Ut. In. Ut. In. Ut. Skulle ha följt med X till hans föräldrar i Sigtuna idag men kände redan imorse att det inte skulle bli av, att det skulle bli åt helvete med den här dagen. Jag klädde mig under största känsla av självförakt, borstade tänderna och kvävde den sura uppstötningen jag alltid får på morgonen numera – som bara bekräftar hur sur jag känner mig – helt genomsur. Rutten. Svullen. Stel. Äcklig. Avslagen. Jag drog på mig kappan med hål i och kände samhörighet med hålet.

Gick hand i hand med X på den hala isen fram till tunnelbanestationen. Benen stela och lata av spändhet och stress.

Vi kom fram till T-centralen och jag blev kissnödig. Som alltid när jag får panikångest. Betalade en tia för att kissa inne på Åhléns. Satt och hukade över toalettstolen medan jag tyst bölade där inne i det lilla båset. Plötsligt kändes min trasiga kappa så himla tight. Lossade på halsduken. Knäppte upp, men det hjälpte inte. Torkade mig mellan benen och tårarna och gick ut. Fem minuter senare blev jag kissnödig igen och de inte har några toaletter på tåget mot Sigtuna. Nej, jag kan inte… jag kan inte följa med… Vad skulle hända om jag måste kissa… det tar 45 minuter med tåget och sedan ytterligare 20 minuter med bil när hans föräldrar hämtar oss på stationen. Vilken panik! Klaustrofobiskt. Det går inte! Det går bara inte!

– Älskling, blir du besviken om jag inte kan följa med?

– Nej, varför skulle jag bli det?

– För att jag inte klarar av ett skit numera. Känner mig så misslyckad.

–  Sluta med det. Men jag måste åka nu, det förstår du?

– Ja

– Vi hörs på mobilen. Åk hem och vila.

– Ok.

Han går och jag känner hur omöjligt allt är – helt i onödan på något sätt, känner mig som den mest misslyckade människan på Jorden. Gråter. Snorar. Ringer mamma.

Vill inte åka hem och vila. Hatar att vila! Jag vill LEVA! Sitter nu på Hurtigs konditori och försöker låtsas-leva lite innan jag ska hem och ‘vila’.”

© 2017 Mia Makila

Skruvdragaren

Mitt ex, som var mycket praktiskt lagd, tyckte det var krånglig att köpa födelsedagspresent till mig. Det var lika krångligt varje år. Han tyckte så eftersom jag ogillar att be om saker, utan uppskattar att få en present som någon spontant sett ut och vill att jag ska glädjas över. Spontana saker är ofta opraktiska. I alla fall inte väl uttänkta och sådant är viktigt för praktiskt lagda personer.
.
Inför en av mina stundande födelsedagar frågade han mig om vad jag önskade i present. Jag sa att jag inte visste. Jag låtsas-tänkte ett tag men i huvudet var det alldeles blankt. Han avbröt min lilla föreställning med orden:
.
 .
– Mina föräldrar är faktiskt fantastiskt enkla att köpa presenter till. De uppskattar verkligen att få något så simpelt som en bra skruvdragare.
 .
Han lät torr på rösten men log för att förhöja känslan av enkelheten i att få köpa en skruvdragare i present. Han fortsatte;
 .

– Dessutom fick jag skit för att jag inte köpte något till din födelsedag under vårt första år, fast du sa att du inte ville ha något.

Jag var tyst ett tag. Irriterad. Och lite ångest i magen.

 .
– Det sa jag ju för att jag inte vill veta vad jag ska få.
 .
– Jag är väl ingen tankeläsare heller. Säger du att du inte vill ha något så blir det inget.
 .
– Jag menade inte att jag inte ville ha någon födelsedagspresent. Jag sa att jag inte behövde något speciellt.
.
 Jag blev tyst igen och tyckte själv det lät konstigt. Jag spelade upp scenen i mitt huvud. Dagen då han frågade mig vad jag önskade mig i present, någon vecka innan min första födelsedag i vårt förhållande:
 .
Han: ”Vad vill du ha i födelsedagspresent?”
 .
Jag: ”Jag vet inte… Du behöver inte köpa något. Jag behöver inte något speciellt.”
 .
Han: ”Ok.”
 .
Varför sa jag så? ”Behöver inte” – vadå ”behöver inte?”. Vad menade jag egentligen? Alltså jag behöver ju inte mer än de basala nödvändigheterna – mat, tak över huvudet, en säng att sova i osv. Vad menade jag med ”något speciellt”? Något utöver överlevnad? Varför skulle jag inte ha behov av det? Men det är ju så man säger. För att inte verka självisk. Inte arrogant. Utan ödmjuk. Tacksam. Duktig flicka. Att ta sina plikter och uppgifter som flickvän på största allvar och glömma bort det där med att vara värd ”något speciellt”. ”Tack men jag behöver inget speciellt för jag måste förtjäna det först och födelsedag är inte någon särskild bedrift.”
 .
Jag minns att jag tänkte så mycket på det där han sa om skruvdragaren. I flera år tänkte jag på det; ”Hans föräldrar uppskattar en fin och bra skruvdragare och jag är krånglig som vill att han ska välja ut något spontant från hjärtat. Jag fantiserar – kanske om han går förbi ett tjusigt SPA skulle han plötsligt stanna upp och tänka; ”det skulle hon uppskatta!” eller om han möjligen är i en bokaffär skulle han kunna leta efter någon cool fotobok. Han går ju jämt till Hedengrens i Sturegallerian för att leta fotoböcker till sig själv. Fotoböcker med erotiska och porriga inslag.”
 .
”The big book of breasts” från Taschen stod i vår bokhylla. Jag tittade aldrig i den. Jag tänkte alltid; ”jag kan ju se mina egna bröst närhelst jag vill”.
 .
Jag var aldrig som hans föräldrar. Jag höll inte på och skruva eller såga. Jag är inte så praktisk och händig. Jag är konstnär. Jag tycker om intryck, uttryck och presenter som kommer utan batteri. Något som inte kommer från Bauhaus, utan från hjärtat. Jag gillar krånglet. Det är halva presenten.
 .
Det är krångligt att bry sig om någon. Det är krångligt att älska. Då måste man krångla sig ur sin comfort zone och besöka en annan människas happy zone. Det är som om vissa män inte vet hur de ska förhålla sig till sin kvinna utan att känna att de uppoffrar sin egen manlighet och potens. Praktisk natur går före en krångelmaja eftersom det inte är lika krävande eller besvärligt. Och besvärliga saker anses lite fjolligt för dessa män.
 .
Istället ska det ska vara lätt och enkelt. No muss, no fuss; kissa stående utan att tvätta händerna, skitränder på dyra lakan för att det gick så snabbt och enkelt att torka sig – och så takbelysning som enda ljuskälla en mörk Decemberkväll när han suttit ensam hemma och jag varit hos en väninna. ”Ungkarlsbelysning” brukade jag fnysa när jag, nyss hemkommen och fortfarande med vinterkappan på, fick gå runt i huset och tända ”mysbelysningen” och julstjärnorna. Han satt nöjd i mörkret och spelade dataspel. Tror inte att ens han lade märke till våra julstjärnor och det varma ljuset de spred i rummen.
 .
Varje år brukade jag känna ångest när han frågade vad jag önskade i födelsedagspresent. För jag visste att ”nu blir det krångligt för honom”. Ett år önskade jag mig en pappersgiljotin från Claes Ohlson för att göra honom glad och underlätta presentköpet. Dessutom tänkte jag att det kunde vara skönt att slippa använda min slöa sax så det blev två flugor i en smäll på något sätt. Men det jag helst ville ha det året var en orgasm. Vi hade inte haft sex på ett år. Men det vågade jag inte tala med honom om. Jag fick pappersgiljotinen som jag hade önskat men övergav aldrig den slöa saxen eller min opraktiska natur.
 .
© 2017 Mia Makila

Små och stora saker som ger mig ångest

Det finns ingen logik när det kommer till ångest och vad som triggar mig. Det krävs inte mycket för att jag genast ska känna mig kissnödig och eländig.

Det läskigaste TV-programmet jag vet – Fråga Doktorn (foto:SVT)

Små och stora saker som ger mig ångest; svalor som kvittrar på sommaren (blir till och med torr i munnen), brummande fläktar, det metalliska ljudet av ett paraply som snabbt och hårt faller till golvet när någon tappar det i tunnelbanan, starkt solljus och skarpt dagsljus, barnskrik, att bli blöt om strumporna när jag diskar, öppna väl tillslutna förpackningar, att se Fråga Doktorn på TV och tvingas titta på förstoringar av sköra slemhinnor och hemorrojder, stå vilsen i mataffären utan inköpslista och glömt bort vilka ingredienser jag behöver för att laga maten jag planerat, när jag skrivit ett långt och viktigt mejl men som inte går iväg utan sugs upp av ett digitalt slukhål, uppblåst IBS-mage och behöva se gravid ut (minus ”the glow” och mer ett pös-skimmer) – jag som inte ens vill ha några barn, tider att passa (vill alltid vara minst 30 minuter tidig, helst en hel timma), ta röntgenbild hos tandläkaren och behöva klökas offentligt, åka bil med någon som inte gärna tar omvägar till en toalett när man blir kissnödig på vägen, svälja piller, undra över vem som ringt på ”okänt nummer” och om det var något alldeles sällsynt samtal som hade kunnat vara livsavgörande, när matreceptet inte konstaterar var i ugnen jag ska placera fatet, att packa kvällen innan jag reser eller vara oförberedd inför en resa, bollar, få kukbilder av okända män, bytesrätt (tycker inte om att det finns en möjlighet att jag får ändra mig och krångla), när BH-bandet tvinnat sig och jag inte kan fixa det genom att fippla med det under tröjan när jag är ute bland folk, fejka leenden och skratt, ballonger, vänta på ett telefonsamtal (vågar inte börja med något ifall att jag missar så det blir mest att jag sitter och stirrar på telefonen i timmar), vakna med bortdomnade kroppsdelar (får för mig att det är stroke på gång) unga killar på stan som skrattar medan de sparkar på saker, slarva bort viktiga papper, känna tånaglarna mot täcket (därför klipper jag dem tills det gör ont), få komplimanger, statisk elektricitet, när någon är sen (tror att de dött på vägen eller något annat kaosartat), slå in paket, när man möter upp en vän på ett fik för en lunch men inget på menyn känns OK, pengar, panflöjtsmusik, sensommarvärme, få för mig att platteven kommer gå sönder snart men inte veta när, åka hiss, promenera genom parken vid skymning och oroa sig över våldtäktsmän, hotande meteoriter och mycket, mycket mer.

 

© 2017 Mia Makila

Dagboken, 7 januari 2006

Ur David Lynchs klassiker Eraserhead från 1977

Inkråmet

 .
Häromdagen skulle jag för första gången tillaga en hel fryst kyckling, som jag hade haft i frysen en längre tid. Redan 24 timmar innan jag skulle tillaga den, tog jag upp den ur frysen för att den skulle hinna tina. På plasten kring kycklingen stod det hur jag skulle gå till väga och mina ögon fastnade på informationsrutan om något som tydligen kallades ”inkråm”. Jag hade ingen aning om vad det kunde betyda men fick upp en massa bilder i huvudet – kunde det röra sig om näsa, öra, hals, hjärta, lever, pastej eller slamsor och slem? Jag hade ingen aning.  Kanske var jag frånvarande den skoldagen,  när det talades om inkråm på hemkunskapen eller biologin eller var sjutton man nu läste om det. Eftersom jag var så osäker så ringde jag min mamma.
.
-”Du vill inte veta vad det är men det brukar ligga i en påse… ” sa hon och fortsatte: ”…den brukar finnas i kycklingens rumphål.”
.
Jag rös till av obehag och lade genast på luren.
.
Efter att ha tagit mod till mig, avlägsnade jag plasten kring kycklingen. Där låg den nu framför mig på skärbrädan –  liten, rosa och alldeles sårbar. Som en naken liten bäbis, fast utan huvud. Armarna frusna i en olustig, krampaktig position, utan händer.  Precis som den fastnat i sin position på grund av rigor mortis. Kycklingens knottriga hud var en aning skäggig och mycket blek. Jag fick leta ett tag efter rumphålet för den knep ihop benen ganska ordentligt. Jag hittade det till slut, men jag kunde inte se någon påse. Jag ringde återigen upp mamma, som föreslog att den säkert låg lite längre in. Jag lade på och gick till min verktygslåda för att hämta ficklampan jag fick pappa i julklapp. Så särade jag på de små benen och lyste lite med min ficklampa, precis vid öppningen.
.
Jag drabbades plötsligt av en svår ångest. Det här var inte alls vad jag hade tänkt mig. Det goda receptet med citroner och mango chutney nämnde inte något om en inkråmspåse eller att gräva i kycklingens anal.  Det var inte min avsikt med kycklingen, jag ville bara äta den – inte ge den en gynekologisk undersökning på något sätt. Jag tänkte då – att jag hellre slänger den i soporna än fingerpullar ut påsen ur anuset på det lilla huvudlösa, skäggiga, bleka bäbisknytet.
.
Tanken på att slänga kycklingen kändes oväntat obehaglig. Nu hade jag nästan byggt en relation till den. Kände moderskänslor. Eller i alla fall att den borde skyddas, inte ätas eller dumpas i soptunnan. Jag funderade ett tag på att begrava den men det är vinter och fortfarande tjäle ute. Istället tände jag ett ljus som stått kvar på köksbordet sedan jul och så stjälpte jag kycklingen i soporna medan jag lugnade mig själv med att det här var det enda rätta.  Den var så fin. Liknade det där lilla knytet i Eraserhead som fick mässlingen. Men jag hade dåligt samvete i flera dagar efteråt. Känslan av att jag hade dumpat den så där, som någon slags märklig abort, gör mig illa till mods. Jag har fortfarande ångest över det hela.
.
© 2017 MIA MAKILA