Dagboken, 17 januari 2013

Mitt liv såg så annorlunda ut förr. Det kändes som om jag var vilsen bland uppspända kulisser som på något sätt trängde sig närmare inpå för varje dag, till slut kunde jag inte längre andas. Jag hade alltid en dagbok med mig som jag antecknade i. Den blev min bästa vän.

Ur min dagbok, 17 januari 2013, Stockhom:

“Ok. Jag försöker andas i fyrkanter. In. Ut. In. Ut. In. Ut. In. Ut. Skulle ha följt med X till hans föräldrar i Sigtuna idag men kände redan imorse att det inte skulle bli av, att det skulle bli åt helvete med den här dagen. Jag klädde mig under största känsla av självförakt, borstade tänderna och kvävde den sura uppstötningen jag alltid får på morgonen numera – som bara bekräftar hur sur jag känner mig – helt genomsur. Rutten. Svullen. Stel. Äcklig. Avslagen. Jag drog på mig kappan med hål i och kände samhörighet med hålet.

Gick hand i hand med X på den hala isen fram till tunnelbanestationen. Benen stela och lata av spändhet och stress.

Vi kom fram till T-centralen och jag blev kissnödig. Som alltid när jag får panikångest. Betalade en tia för att kissa inne på Åhléns. Satt och hukade över toalettstolen medan jag tyst bölade där inne i det lilla båset. Plötsligt kändes min trasiga kappa så himla tight. Lossade på halsduken. Knäppte upp, men det hjälpte inte. Torkade mig mellan benen och tårarna och gick ut. Fem minuter senare blev jag kissnödig igen och de inte har några toaletter på tåget mot Sigtuna. Nej, jag kan inte… jag kan inte följa med… Vad skulle hända om jag måste kissa… det tar 45 minuter med tåget och sedan ytterligare 20 minuter med bil när hans föräldrar hämtar oss på stationen. Vilken panik! Klaustrofobiskt. Det går inte! Det går bara inte!

– Älskling, blir du besviken om jag inte kan följa med?

– Nej, varför skulle jag bli det?

– För att jag inte klarar av ett skit numera. Känner mig så misslyckad.

–  Sluta med det. Men jag måste åka nu, det förstår du?

– Ja

– Vi hörs på mobilen. Åk hem och vila.

– Ok.

Han går och jag känner hur omöjligt allt är – helt i onödan på något sätt, känner mig som den mest misslyckade människan på Jorden. Gråter. Snorar. Ringer mamma.

Vill inte åka hem och vila. Hatar att vila! Jag vill LEVA! Sitter nu på Hurtigs konditori och försöker låtsas-leva lite innan jag ska hem och ‘vila’.”

© 2017 Mia Makila
Annonser