Dagboken, Måndag 18 februari 2013

Det bekanta

.

Andra mötet med barnmorskan på RFSU i min behandling av gynekologrädsla. Det är Måndag eftermiddag. Tretton och tjugo. Tiden i väntrummet känns längre än sist. Tretton och trettiosex ropas mitt namn upp. Väl inne hos barnmorskan står gynekolog-stolen förberedd och barnmorskan frågar om jag är redo för en undersökning.

”Nej! Nej. Absolut inte!” protesterar jag. ”Kanske en annan gång”.

Tror hon testar mig lite. Det är bra. Men läskigt.

”Men kanske kan du sitta i stolen, med kläderna på? Så kan du känna lite på den och jag kan visa instrumenten jag använder vid en undersökning.” föreslår hon. Jag går med på hennes förslag.

Jag hoppar upp mellan benstöden på sätet och försöker maka mig till rätta.

”Hur känns det”? frågar barnmorskan.

”Jo…. inte så farligt… ”

Därefter visar hon mig en plastmodell av en öppen vagina och hennes instrument (tortyrredskap). Jag känner obehag och ställer dumma frågor. Inser att jag inte är så påläst. Inte vet så mycket om hur mitt eget kön är utformat. Och hur det fungerar. Och jag frågar om det V-formade instrumentet var till för att fläka upp mitt kön, liksom tvinga det till ett öppet stort hål som hon kunde undersöka (med pannlampa typ). Men hon vänder upp och ned på V-redskapet så det liknar en rutschbana och säger:

”Jag håller här, och petar lite lätt ned lite veck och sånt med den andra sidan – hela ska inte in, bara en liten bit.”

Vilken tur.

Sedan ställer hon frågor om mitt sexliv med misshandlaren. Jag har ju nästan inga minnen. Det är jobbigt.

”Stoppade han upp nåt objekt i dig nån gång?”

”Vet inte. Minns inte. Tror inte det – eller jag vet inte. Nä.”

”Hur långt var han inne i dig då?”

”Vet inte.”

”Men var han ens inne i dig ens då?”

”Vet inte. Tror det. Jo det måste han varit. Det gjorde ju ont.”

”The Wound” av Mia Makila, 2017

Barnmorskan ser plötsligt sorgsen ut, eller kanske är ordet jag söker ‘mild’.

”Jag tror ditt kön drog ihop sig som skydd när det gjorde ont. Egentligen kan man inte komma in i en kvinna när det drar ihop sig så där. Det är omöjligt för mig att undersöka då. Men ändå trängde han sig på dig när ditt kön var hopdraget.”

Hennes ord ekar genom huvudet, studsar mot skallbenet. Känner mig lite illamående. Jag skruvar på mig.

”Alltså jag gillar inte den här stolen. Jag tycker inte om att du är under mig och att jag sitter liksom upphöjd som på en pedestal. Jag vill ha ögonkontakt med dig. Jag vill vara naken och att du ska undersöka mig på golvet. Kanske på en matta. Den här stolen skrämmer mig.”

Orden har lämnat min tunga innan jag ens inser att jag pratar. Barnmorskan stannar upp och tittar på mig.

”Du förstår väl att jag inte är ute efter att vara sexuell med dig, utan att jag vill utföra en klinisk undersökning?”

”Jag kan inte skilja på det här och på en sexuell situation.” säger jag. ”Jag vill bli upphetsad innan du stoppar in dina fingrar i mig. Annars skulle det kännas hemskt obekvämt. Torrt. Det skulle skava. Om jag inte är upphetsad så blir det så där det alltid känns när jag har sex – som om jag har ett stort sår där inne. Varje beröring bränner som syra. Sticker som nålar. Det går inte tänka klart. Hela jag skriker fast det kommer inte ut ett enda ljud. Jag får plötsligt för mig att jag inte har något hål. Ändå är det som om jag inte är någonting annat än ett hål. Hela jag är hålet och jag brinner av smärta. Jag sjunker in i smärtan. Jag försvinner. Min kropp är upplöst och jag finns inte mer. Hur kan jag minnas något då? Jag står utanför mig själv.”

art by Mia Makila
”Burning Vulva” av Mia Makila, 2010

Jag ligger fortfarande med särade ben i gyn-stolen. Eftermiddagssolen är skarp och kastar långa skuggor över rummet. Barnmorskan går över till sitt skrivbord och ber mig sätta mig i stolen mittemot.

”Det du säger gör mig bekymrad och ledsen.” säger hon mjukt. ”Det är inte meningen att du ska vara upphetsad när du kommer till mig för en undersökning. Det är inte ens mening att det ska vara särskilt behagligt. Och när du säger att du vill att jag ska undersöka dig på golvet tänker jag att det finns ett samband med det du berättade vid vårt förra möte – att du blev misshandlad på golvet.”

”Det är så jag känner i alla fall. Jag vill inte sitta i den där stolen. Det får mig att känna mig sårbar.”

 

”Du skulle inte känna dig sårbar om du låg på rygg på golvet då?”

”Det skulle kännas bekant. Det är något tryggt med att det känns så bekant.”

Efter den misslyckade undersökningen hos barnmorskan promenerar jag hemåt. Det snöar. Jag vet att det jag sa inne i undersökningsrummet är helt messed up. Jag förstår det inte själv. Men någonstans vet jag att det inte är mitt fel att det är så här. Snön lägger sig som ett tryggt täcke över min kappa och jag kisar för att kunna se klart.

Ända sedan jag var arton har jag drömt om att känna sexuell njutning. Varför fattar inte män hur de ska göra? Jag är inte ett hål. Inte ens mitt hål är ett hål. Jag är definitivt mer komplicerad än så. Det enda hål jag har är det trasiga de har skapat inne i mitt huvud. Jävla idioter. Och det jag nu går omkring med klassas av samhället som ”kvinnoproblem”. Mina trasiga hål. Rädslan. Skammen. Äckelkänslan inför mitt eget kön. Kvinnoproblem. Men det känns ändå inte som det är mitt problem. Det har blivit det. Jag har bara inte orkat kämpa för att få mina älskare att inse att det är deras problem. Vem orkar det?

© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Superorgasmen

Varje gång jag tittar över mot mitt soffbord, drabbas jag av en olustig känsla av ångest och obehag. Det händer varje gång det råkar hamna i mitt blickfång. Det känns så bekant på något vis. Inte bordet i sig, men känslan det förmedlar. Bordets statiska position. Stelheten i benen. Tyngden av skivan som pressas mot benen. Bordet är säkert över 60 år. I 60 år har det stått så där stelt och plikttroget.

På alla fyra.
På alla fyra.

Plikttroget på alla fyra. Stela ben. Tyngden.

På alla fyra.

Plötsligt inser jag – att det är mig själv jag ser i bordet. En spegling. I det torra träet som flagnar. I tyngden. I den plikttrogna positionen. På alla fyra.

Jag brukade stå precis så där stilla. Så där stelt. På alla fyra,  på en pianopall. Den var smal och jag hade inget utrymme att röra mig eller ändra position. Försökte jag, skulle jag ramla av och slå mig. Det var till och med svårt att titta bakåt, så jag stirrade rakt ut i rummet och lyssnade efter ljud som kunde ge ledtrådar om vad som pågick bakom mig.

En av mina pojkvänner tyckte om att placera mig på den där pianopallen. Det gjorde honom upphetsad. Jag frågade aldrig varför. Han tyckte om att titta på mig medan han tillfredsställde sig själv. Jag behövde inte göra något alls, bara stå där. Naken.

Jag minns fortfarande känslan.

Efter en stund blir det tungt att stå så där stilla och mina knän ömmar redan. Jag fryser. Ingen kroppskontakt. Han tycker inte om kyssar för det blir kladdigt om läpparna av saliv, säger han. Varje gång jag vill kyssas är han motvillig och torkar sig omedelbart om munnen efteråt. Pianopallen flyttas och jag med den. Bättre vinkel för honom. Jag får smisk. Kanske kan det få upp min kroppstemperatur lite, jag fryser verkligen. Han stönar. Nu tar han fram vibratorn. Äntligen.

”Du får inte komma förrän jag säger till.” Han trycker min trollstavs-vibrator mot klitoris. Det vibrerar skönt, fast jag inte är särskilt upphetsad. När jag blir för upphetsad tar han bort den.

”Det är jag som bestämmer när du får njuta.”

Jag förstår inte hans lek. Känner mig sexuellt tafatt. Han är äldre än mig och vet mer om sex. Jag har haft otur med många dåliga älskare. Fast de har fått mig att känna mig dålig istället. Jag har haft jävligt mycket dålig sex. Känns som jag inte vet något om riktig njutning. Som om jag är nybörjare fast jag inte är det. Så jag låter honom göra vad han vill med mig. Han ler ofta mjukt mot mig och kallar mig för sin ”kärleksboll”. ”Jag tycker om att bolla med dig i sängen”, brukar han säga när jag frågar vad han menar med det. Det gör han och jag gillar det. Fast ibland blir det så där så att jag inte förstår hans lekar.

Han brukar ofta hålla fast mina ben med ett stadigt grepp. Det brukar börja så. Han särar på mina ben och flyttar ett i taget åt sidan med en märklig kraft. Som om mina ben är gjorda av bly. Sedan håller han dem i ett hårt grepp så att jag inte kan röra mig. Vi har varit i en järnhandel och tittat på rep också, men jag tycker det känns obehagligt. Får mig att känna mig som ett offer. Pianopallen är perfekt, det är som om jag är bunden fast utan rep. Jag kan ju inte röra mig ur fläcken. Han älskar det.

”Är du nära nu?” frågar han. ”Jag vill tvinga fram en superorgasm.” fortsätter han. ”När du kommer ska jag trycka vibratorn hårdare mot din fitta så du kommer igen. Jag har läst att man då kan framkalla en superorgasm som varar i flera minuter.”

”Men jag blir jättekänslig där nere efter jag kommit.” säger jag och nu är jag andfådd.

”Jag vet. Men du kommer över det bara vi forsätter.”

Jag kommer och han slutar inte. Jag vill inte komma mer, men vibratorn jobbar hårt. Vibrationerna bränns och sticks. Mitt kön ömmar och jag vill egentligen bara vila. Min orgasm försvinner snabbt och jag känner mig besviken på att jag inte fick njuta så länge. Han pressar hårdare. Vill få bort vibratorn men jag ramlar av pianopallen om jag rör mig. Efter några minuter blir det outhärdligt.

”Du, jag tror inte jag kan komma mer nu, det börjar göra ont.” Vibrationerna upphör. Kanske är han besviken på mig nu. Jag känner mig misslyckad.

”Visste du att grisar kommer i hela 30 minuter?” frågar han medan jag kliver av pianopallen. Jag masserar försiktigt mina ömma knän.


© 2017 Mia Makila