Dagboken, Lördag 28 december 2013

Vaknar efter tolv med en sorg i hjärtat. Tittar över på X som fortfarande sover och vill bara väcka honom och fråga: “märker du inte vad som håller på att hända?”. Hans mjuka, stora manskropp ligger invirad i täcken och konturerna får honom att likna en avlägsen kontinent som jag inte längre har tillgång till. Hans kropp känns så privat nu på något sätt. Främmande. Men ändå så bekant. Det är som om jag bott på den där kontinenten, livnärt mig av dess frukter och sett solen pressa sig ned mot horisonten för att sedan försvinna in i ett mörker. Därefter blev allt så kallt och torrt. Jag vet inte längre om jag någonsin kommer att älska med X igen, och om det ens skulle kännas naturligt. Men det är lockande – att mötas som ett par främlingar. Att äta sig mätt av den bekanta frukten en gång för alla. Men jag har bestämt mig. Jag kommer att lämna honom och det här huset.

Den här gula villan har aldrig känts som mitt hem. Fortfarande efter så många år, känner jag mig mer som en gäst här, fast jag är omgiven av mina saker, mina böcker och personliga tillhörigheter. De skär sig på något sätt. Det går rundgång i ögonen när jag ser på dem. Ingenting som är jag, passar in här. Jag har sakta trängts ut ur huset och ur mig själv för att jag inte passar in. Det har jag aldrig gjort. Inte här. Inte med honom. Varken min personlighet, min stil, mina tankar eller mina saker. Även om hans före detta fru inte bott här på länge så lever hennes ande fortfarande kvar. Jag kan nästan känna doften av henne sitta kvar i väggarna. Hon doftar svalt. Kvinnligt. Lavendel. Örtigt liksom. Jag stinker i jämförelse. I alla fall doftar jag mer som barr och kåda, än som lavendel inbillar jag mig.

Jag slutade skapa när jag flyttade in här. De vita väggarna i hans hus skrämde mig. Mina kladdiga färgtuber och koldammiga, skitiga verktyg kändes nästan provocerande bland allt det rena, vita. Han ville att jag skulle måla. Det gjorde jag också. Spillde direkt svart färg på en stol. Bordsskivan som brukade vara vaxig och blank är nu alldeles gråflammig av mina blyertsskisser. Jag har solkat ned huset med mina kreativa misslyckanden. Men huset har gjort mig steril på insidan. Vit. Tom. Precis som väggarna.

Ändå har jag pyntat hemmet med mina saker, möblerat det som ett dockskåp. Jag såg inte hur jag själv tillslut blev till en docka. Orörlig. Passiv. En del av ett möblemang. Jag blev hans docka. Eller kanske blev jag hans hund. Jag får mat och tak över huvudet. Han klappar på mig endast när han känner för det. Han är otillgänglig för mig när jag själv vill bli klappad. Annars går jag bara runt här i hans hus och väntar på att han ska komma hem och ge mig mat.

Jag tänker på det F en gång sa: “En blomma som hamnat i fel klimat har två alternativ: att anpassa sig eller dö.” Jag vet att jag håller på att gå under i den här uppvaknande-processen. Allt är liksom för mycket just nu; sorgen över det som nu glider mig ur händerna, lidandet och hela den här jävla likgiltigheten. Han bryr sig ju inte om att jag är på väg bort. Jag klarar det inte.

Innan jag skulle somna igår natt, berättade jag för X om en uppmuntrande kommentar jag fått under dagen: “Tänk vad underbart det är ändå att få en sådan bekräftelse på att jag inspirerar människor, inte  bara med min konst, utan jag som person också. Jag menar, hur många människor får beundrarbrev om hur mycket de influerar andra människors liv och arbete med sitt arbete och sin personlighet? Det är då jag inser vilket rikt liv jag har ändå. Min vän Taras säger att jag lever ett färgstarkt liv, även om jag mest sitter här i huset och inte gör så mycket.”

X slet plötsligt blicken från sin läsplatta och tittade på mig och sa: “Om du känner att det är så, så är det väl så.” Sedan tittade han ned på sin läsplatta igen, oberörd av den rikedom jag just beskrivit med en sådan livlig inlevelse.

Just då hatade jag honom nästan.

Varför vill han alltid förminska mig så där? Jag har ju ingenting. Jag gör ju ingenting. Jag är ju ingenting just nu. Kan han inte vara mer uppmuntrande? Jag somnade, arg och förbittrad över den där förbannade likgiltigheten. 

Jag tror jag varit lite själsligt döende de senaste veckorna. Jag måste ändra på det, det här går ju inte. Jag måste hitta ett sätt att anpassa mig till den här situationen, för att orka leva i den. Jag kanske kommer bli fast här ganska länge. Jag har nog inget annat val än att anpassa mig. Så är det nog. Jag vet inte hur jag ska kunna lämna honom när jag inte har någonstans att ta vägen. Inga pengar. Jag vet inte ens vem jag är längre. Hur kan jag lämna allt jag har när jag inte har något som väntar på mig. Jag kliver rakt ut i ingenting. Kanske blir jag hemlös nu.

Jag borde inte tänka så dramatiskt. Jag jagar bara upp mig själv i onödan och får sådan ångest. Dessutom är självömkan ganska patetiskt. Jag borde inte ägna mig åt sådant.
.
© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Superorgasmen

Varje gång jag tittar över mot mitt soffbord, drabbas jag av en olustig känsla av ångest och obehag. Det händer varje gång det råkar hamna i mitt blickfång. Det känns så bekant på något vis. Inte bordet i sig, men känslan det förmedlar. Bordets statiska position. Stelheten i benen. Tyngden av skivan som pressas mot benen. Bordet är säkert över 60 år. I 60 år har det stått så där stelt och plikttroget.

På alla fyra.
På alla fyra.

Plikttroget på alla fyra. Stela ben. Tyngden.

På alla fyra.

Plötsligt inser jag – att det är mig själv jag ser i bordet. En spegling. I det torra träet som flagnar. I tyngden. I den plikttrogna positionen. På alla fyra.

Jag brukade stå precis så där stilla. Så där stelt. På alla fyra,  på en pianopall. Den var smal och jag hade inget utrymme att röra mig eller ändra position. Försökte jag, skulle jag ramla av och slå mig. Det var till och med svårt att titta bakåt, så jag stirrade rakt ut i rummet och lyssnade efter ljud som kunde ge ledtrådar om vad som pågick bakom mig.

En av mina pojkvänner tyckte om att placera mig på den där pianopallen. Det gjorde honom upphetsad. Jag frågade aldrig varför. Han tyckte om att titta på mig medan han tillfredsställde sig själv. Jag behövde inte göra något alls, bara stå där. Naken.

Jag minns fortfarande känslan.

Efter en stund blir det tungt att stå så där stilla och mina knän ömmar redan. Jag fryser. Ingen kroppskontakt. Han tycker inte om kyssar för det blir kladdigt om läpparna av saliv, säger han. Varje gång jag vill kyssas är han motvillig och torkar sig omedelbart om munnen efteråt. Pianopallen flyttas och jag med den. Bättre vinkel för honom. Jag får smisk. Kanske kan det få upp min kroppstemperatur lite, jag fryser verkligen. Han stönar. Nu tar han fram vibratorn. Äntligen.

”Du får inte komma förrän jag säger till.” Han trycker min trollstavs-vibrator mot klitoris. Det vibrerar skönt, fast jag inte är särskilt upphetsad. När jag blir för upphetsad tar han bort den.

”Det är jag som bestämmer när du får njuta.”

Jag förstår inte hans lek. Känner mig sexuellt tafatt. Han är äldre än mig och vet mer om sex. Jag har haft otur med många dåliga älskare. Fast de har fått mig att känna mig dålig istället. Jag har haft jävligt mycket dålig sex. Känns som jag inte vet något om riktig njutning. Som om jag är nybörjare fast jag inte är det. Så jag låter honom göra vad han vill med mig. Han ler ofta mjukt mot mig och kallar mig för sin ”kärleksboll”. ”Jag tycker om att bolla med dig i sängen”, brukar han säga när jag frågar vad han menar med det. Det gör han och jag gillar det. Fast ibland blir det så där så att jag inte förstår hans lekar.

Han brukar ofta hålla fast mina ben med ett stadigt grepp. Det brukar börja så. Han särar på mina ben och flyttar ett i taget åt sidan med en märklig kraft. Som om mina ben är gjorda av bly. Sedan håller han dem i ett hårt grepp så att jag inte kan röra mig. Vi har varit i en järnhandel och tittat på rep också, men jag tycker det känns obehagligt. Får mig att känna mig som ett offer. Pianopallen är perfekt, det är som om jag är bunden fast utan rep. Jag kan ju inte röra mig ur fläcken. Han älskar det.

”Är du nära nu?” frågar han. ”Jag vill tvinga fram en superorgasm.” fortsätter han. ”När du kommer ska jag trycka vibratorn hårdare mot din fitta så du kommer igen. Jag har läst att man då kan framkalla en superorgasm som varar i flera minuter.”

”Men jag blir jättekänslig där nere efter jag kommit.” säger jag och nu är jag andfådd.

”Jag vet. Men du kommer över det bara vi forsätter.”

Jag kommer och han slutar inte. Jag vill inte komma mer, men vibratorn jobbar hårt. Vibrationerna bränns och sticks. Mitt kön ömmar och jag vill egentligen bara vila. Min orgasm försvinner snabbt och jag känner mig besviken på att jag inte fick njuta så länge. Han pressar hårdare. Vill få bort vibratorn men jag ramlar av pianopallen om jag rör mig. Efter några minuter blir det outhärdligt.

”Du, jag tror inte jag kan komma mer nu, det börjar göra ont.” Vibrationerna upphör. Kanske är han besviken på mig nu. Jag känner mig misslyckad.

”Visste du att grisar kommer i hela 30 minuter?” frågar han medan jag kliver av pianopallen. Jag masserar försiktigt mina ömma knän.


© 2017 Mia Makila

De svarta breven – en samling oskrivna brev

Målning av Louise Bourgeois

Första brevet:  

Marmorhanden


Det finns så många saker jag vill säga dig. Men jag tvivlar på att du skulle ta emot mina ord med ett öppet hjärta. Därför förblir dessa rader oskrivna för dig. Tänk om jag ändå hade skickat ett brev till dig. Vad hade hänt? Du skulle få ett kuvert i brevlådan, ditt namn i handskriven stil. Du öppnar det i hopp om något spännande, en överraskning. Är det kanske en gammal vän tagit sig tid att skriva några rader till dig, eller en okänd släkting i något främmande land som letar efter rötter att börja trassla in sina egna i. Jag ser hur besviken du är när du förstår att dina rötter skall förbi otrasslade. När du inser att det är jag som har författat det som både står på och mellan raderna som pappret erbjuder. Bokstäverna är nu motbjudande. En efter en ger de dig en otäck smak i ögat. Din blick rasar igenom dem för att leta efter eventuella anklagelser. Efter något att hålla i när orden försöker snärja in dig i mina känsloskogar.

Du är redan upprörd. Mitt ”hej” provocerar. Resten är en ren invasion. Du håller i brevet som om du är redo att förstöra det. Vid nästa störande ord. Känsla. Sanning. Du kan krossa brevet som om det är av glas. Det gör dig inget om du skär dig och får sår. Det blöder ändå överallt. Mellan raderna. I mitt ”hej”. Ur det tomma kuvertet som är uppfläkt upptill utav din allra djupaste förväntan, rinner en röd flod som tar sig in dit du inte vill vara.

Du vill inte ha någonting från mig. Inte mina ord, min närvaro, inte min tid, min kärlek. Du behöver inte mig, säger du. Förväntar dig inget av mig. Du har aldrig sagt det rakt ut men avskyr att jag överhuvudtaget finns till.

Jag vet inte varför jag vill skriva till dig. Varför jag, gång på gång, försöker närma mig dig. Varje försök urartar i en känslomässig katastrof. Mina närmanden är en skugga som förföljer ditt samvete.  Du kvävs inifrån. Min hand letar efter din genom skuggan. Din hud liknar marmor. Hård och kall men de ytliga blodkärlen påminner mig om en undanträngd värme, som en gång var tillgänglig även för mig. Du slår bort min hand. Skuggan smälter åter igen in i det dunkla. Vad är det jag vill säga dig – jag frågar mig själv. Orden tränger ihop sig och förbinder sig med avståndet mellan våra händer. Försöker jag uttala dem högt, försvinner allt saliv och orden förvandlas till torra blåsor i munnen. De saknar ljud. Fukt. Förlorar sin substans. Där kan ingenting växa. Så varför skriver jag till dig nu. Du undrar samma sak. Min hand som alltid letar efter din, är kanske bara en ful ovana. Ett invant mönster; jag som jagar din varma marmor medan du avvisar och samtidigt hårdnar i texturen. Ett giftigt kretslopp. Det oavbrutna rörelsemönstret av en dödsdans.

Vi har dansat så länge.
Endast smärtan ger numera en klang att hålla takten till.

Ibland får jag för mig att allt är ett missförstånd. Kanske förväxlar du mig med det du ser i dig själv. Det du inte tycker om. Ditt hat har många ansikten. Jag ser dem alla på en och samma gång. Lager på lager av självförakt och sorg. Vrede. En klaustrofobisk känsla av att vilja nå fram – till dig själv, utan att veta hur. Du har skapat en spegel i mitt ansikte. En kyrkogård i mitt namn. Ett altare i likgiltigheten. Jag vill smeka din kind och känna lager av hård hud och döda masker smälta sönder och lossna från ditt kött. Jag tror inte jag någonsin sett ditt ansikte vara alldeles öppet och naket. Undrar om du ens sett det själv. Jag vet att ditt verkliga ansikte är sårbart, vackert och lätt att älska.

För dig är jag ful. Mitt ansikte är motbjudande. Ditt hat målar det i bisarra färgkombinationer. En projektionsyta för dina egna färger men det är mig du ser. Inte som jag är men som du vill eller kanske inte vill att jag ska vara. Det där är en omöjlig lek. Mina anletsdrag förvrängs av projektionerna. Ler jag mot dig, hånler du genom mitt leende. Gråter jag, äcklas du av din egen sorg. Är jag tyst, ser du dina svagheter försvinna in i min tystnad. Jag sväljer dem utan att tugga. Är alltid tjock om magen numera.

Den här tystnaden är vårt nya språk. Blåsorna i munnen läker plötsligt och orden återfinner sin form av ett vitt och klagande brus, men bara innanför tanken. Varje sekund är en redovisning i ditt avstånd och förakt samt ett påtvingat godkännande från min sida. Jag bär en brinnande munkavle.

Du har nog redan slutat läsa mitt brev och mosat sönder orden mellan dina fingrar. Min avsikt ligger begravd bland allt det trasiga i ditt rasande hjärta. Du är blind nu. Ser inte mig. Du hör mig inte. Vad vill jag säga dig. Du vill inte veta. Och jag är osäker på det jag skrivit. Brevet ligger hopknycklat som en pappers-planet av oönskade känslor i soptunnan. Min osäkerhet prasslar när brevet vecklas ut en aning bland dina sopor. Det vet du inte. Du har lämnat rummet.

Utan dina ögons vittnesmål skriver jag vidare. Jag lever fortfarande kvar på raderna du slängt bort. Sönderbrända smulor av munkavlen på tungan. Smaken av sorgsen aska och förbjuden frihet. Som alltid finns jag ensam kvar här efter dina avvisanden och tystnaden sitter som ett molande hål i magen. Magen som växer sig tjockare för varje dag. Huden spänner hårt mot mina konturer. Hålet suger livet inåt. Ibland försvinner jag själv in och domnar bort från allt det som är jag.

Min ångest klär den här stillheten i ett illamående. Jag vill kräkas upp allt jag aldrig fick sagt. Det som brändes fast i min ofrivilliga tystnad. Och dina projektioner som skavt bort flera lager av min egen identitet. Jag ville bara att du skulle älska mig. Jag har också alltid burit på en vilja att rädda dig. Från vad vet jag inte riktigt, det har jag aldrig förstått. Men din vrede, din sorg över vem du är inför dig själv gör ont i mig. Du har aldrig gett mig en chans att älska dig som du verkligen är och det var länge sedan du tillät mig älska dig överhuvudtaget. Du gjorde dig till och var hård så att du verkade vara något annat än du var. Du var aldrig närvarande i dig själv. Jag hittade dig aldrig. Min hand trevade efter något bekant, men kom alltid tillbaka med stickor och pulserande bett från dina försök att försvara något inom dig som du inte ville dela med någon. Inte ens med dig själv. Du var vild i ditt motstånd. Taggig. Spretig. Ursinnig. Och min hand var alltid där och petade. Vi skapande mönstret tillsammans. Vi följde det noggrant medan vi vävde våra osunda roller och broderade ut dem över verkligheten.

Ingenting är mer verkligt än smärtan av det som sagts mellan oss, eller förblivit osagt.

Vi har båda insjuknat i varandras lidande, fast på olika sätt. Du tycker min vilja att uttrycka lidandet, är sjukligt. Min önskan att spränga den här tystnaden gör mig sinnessjuk i dina ögon. Sorgen jag bär på kastar ett tragiskt ljus över min karaktär. Ingen som bär på en gammal sorg kan vara frisk, menar du. Att jag ännu en gång vill skicka min öppna hand till dig i ett kuvert, skulle du avfärda som naivt och en smula rubbat.

Allt med mig är enligt dig fel. Sjukt. Opassande. Min kärlek måste hanteras i sterila rum. Min vrede borde opereras bort. Du anser att de borde lobotomera bort det blödande hjärta som sitter djupt inne i huvudet på mig. Du är rädd att bli smittad av min sårbarhet. Du ser sårbarheten som den mest frånstötande svaghet. Jag har så många svagheter, enligt dig. Min begåvning och mina talanger tycker du jag använder som en ursäkt för att berättiga dem. Dessa svagheter som jag älskar. De ger mig så mycket. De bär upp verkligheten för mig. Annars skulle jag nog drunkna i min egen bottenlösa fantasi. Jag ser mina svagheter som ankare. De håller mig kvar på Jorden. Jag svävar lätt bortom min inre atmosfär, och tränger långt in i det oändliga i min själ, där jag känner mig trygg och hemma. Jag vet att du är kvar där utanför med dina åsikter som gnuggar sig mot gränserna för min rymd. Du står redo med en tvångströja. Denna omtanke uppskattar jag inte. Dessutom är den här tystnaden en värre slags tvångströja. Jag vill frigöra mig från den. Från dig. Ditt hat. Jag vill frigöra mig från dödsdansen.

Kanske är det just därför jag skriver till dig nu. Du kommer aldrig få detta brev. Det kommer inte nå dig, precis som jag aldrig kommer att nå dig. Tystnaden kommer att ta dig ifrån mig och mig ifrån dig. Men jag ingår inte i ett tystnadslöfte till livet. Jag äger min röst. Mina känslor. Mina kreativa uttryck. Jag äger mitt liv och dess innehåll. Mitt värde som människa. Orden jag formulerar i tanken och de jag omsorgsfullt väljer att ge till andra. Jag äger till och med den här tystnaden. Du äger orsaken.

Jag kliver ur dödsdansen. Fötterna alldeles såriga. Smärtan har slutat spela. Det börjar bli vår ute. Du skulle se kyrkogården utanför mitt fönster, den är färgad i rosa blomsterprakt, jag tror det är japanska körsbärsträd som står i blom nu. Det finns så mycket jag hade delat med dig om du hade tillåtit mig. I tystnaden bor allt annat än livet. Det är vad gravarna på kyrkogården lärt mig när jag dagligen promenerar under körsbärsträden.

.

© 2017 Mia Makila