Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 5

Fragment ur min dagbok från 2012

 

Jag färdas långsamt tillbaka till mig själv igen. Till min kreativitet och inre kraft. Jag har varit borta länge. Det känner jag. Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Och jag slutade tro på mig själv. Blev vilsen och tom. Onåbar för mig själv. Bortkopplad från allt som egentligen var min identitet – och det som människor tyckte var Mia. På sista tiden har jag känt mig oerhört nära livet. Närvarande på ett alldeles omtumlande sätt. Jag ser allting tydligt och för vad det är – och ingenting känns luddigt och dimmigt som det brukar (förutom mina minnesluckor). I och med den här behandlingen för PTSD på Kris- och Traumacentrum på Danderyds sjukhus, har jag lärt med mycket om mig själv, mitt liv och hur allt jag gått igenom har format mig. Och inte bara det, det har öppnat upp ögonen för min omvärld och allt jag tog för givet och kallade verkligheten. Av allt jag gått igenom (och det är mycket) så har jag fått en stor kunskap om hur allt hänger ihop. Liksom hur livet formar människor och tvärtom. – dagboken 3 januari 2012

Det är som om någon kastat in mig i ett parallell-Universum där allt till ytan ser ut som det brukar men är förvridet och fattigt på nyanser och innehåll. Världen runt omkring mig liknar min verklighet men är smittad av en paranoid overklighetskänsla. Allt är lite hårdare. Vänt emot mig. Förbannat och aggressivt. Jag är förvirrad och ängslig. Vad är på riktigt och vad sker endast i mitt huvud? Kanske håller jag på att bli galen i alla fall. Vill helst gömma mig. Stänga in mig i ett ljudisolerat rum. I en vecka. Vill vara för mig själv. Inte ens X har tillgång till mig nu. Det skrämmer mig. Vår relation har varit lite ansträngd. Det är första gången det känns så. Vi grälar mer och stämningen är rastlös och ganska avslagen.

Det har varit en av de värsta veckorna i mitt liv. Jag har slitits upp med rötterna ur marken och undersöks noga av min psykolog. Jag har för närvarande ingen mark att stå på – och svävar över jorden utan att veta var jag hör hemma. Men jag klarar det. Jag lever och jag andas och jag finns fortfarande till. Mamma ringer varje dag för att höra hur jag mår.

Kanske är det så att alla de här nya känslorna och tankarna som PTSD-behandlingen för med sig – på både ett medvetet och omedvetet plan, torkar ut mig på all kraft. Är torr, tom och ihålig.

Det är ett steg i taget som gäller för min kreativitet nu. Igår grundade jag en ny träpannå. Skissade lite på motivet i mitt block under kvällen. Förhoppningsvis vågar jag skissa upp motivet på den nygrundade pannån snart. Därefter börja måla. Det är nästan komiskt krångligt att skapa när man är blockerad. Och det är verkligen ett steg i taget som gäller. Även om det känns som ett skämt att det tar flera dagar att påbörja en ny målning.

Jag vaknar med en känsla av obehag. Som jag har glömt bort något hemskt. Eller som en känsla av att något dåligt kommer att ske. Något pockar på. Känslorna trängs därinne och vill komma ut, men vet inte hur. I vilken form. Ilska? Skräck? Befrielse?

Jag undrar hur lätt det skulle vara för mig att bara ge upp nu och ge mig själv till rädslan och skräcken. Hur lätt det skulle vara att inte kämpa vidare, att ge sig, att bara glömma allt och gå vidare som om inget hade hänt.

Vet inte vad som händer, men idag hoppade 21 nya idéer till nya konstverk upp bara så där!!?! Har skrivit ned dem alla lite slarvigt i ett anteckningsblock. Det känns definitivt som om något rasslat till och lossnat. Lite som när man haft lock för örat och plötsligt hör allt så där skarpt och tydligt igen.

Vad dum i huvudet jag varit – varför har jag inte tänkt på att berätta om det jag går igenom nu – när det är så himla enkelt?

Jag har massor att säga, ur mitt nya perspektiv på världen och på mig själv. Jag är inte samma Mia som skapade de där demonerna för några år sedan, jag har utvecklats och har helt nya värderingar nu. Skapandet har varit en förlorad kärlek i nästan tre år (även om jag har skapat under denna tid har det inte känts “på riktigt”) som jag nu återupptäcker. Med ett steg i taget. Först i digitala collage. Sedan mer i fysisk form. Men jag njuter av varje sekund av att hitta tillbaka och har inte bråttom.

Flera dagar utan någon betydande ångest. Har fokuserat mig på skapandet nu och fått upp både ett tempo och ett bättre självförtroende. Hittar tillbaka. Hittar nya sätt att relatera till mitt skapande.

Jag ska ta mig ut på andra sidan. Jag ska, ska, ska, om det så är det sista jag gör. Men jag ska njuta av livet igen utan att vara rädd. Jag ska bli hel igen. Jag ska.

Har i alla fall kommit igång med skapandet på allvar. Har lusten, skaparglädjen, visionerna, tålamodet, energin och självförtroendet. Det bubblar i mig av nya idéer.

Det har inte varit lätt. Att släppa taget om det bästa man gjort, tar tid och att acceptera att man vuxit ur något som man blivit känd och framgångsrik på är svårt. Men jag tror jag äntligen har gjort det. Och nu går jag vidare härifrån. Och jag kommer nog inte måla mer. Bara skapa digitala collage för det är i dem min riktiga styrka ligger. Det vet jag. Men jag har inte velat inse det förrän nu och det känns inte ledsamt – tvärtom så är jag lättad och fri.

Wow. Äntligen befinner jag mig i mitt efterlängtade skaparflow! Jobbar hela tiden. Igår satt jag 11 timmar i sträck framför PhotoShop. Och då hade jag ändå jobbat på museet innan. Det finns inga ord för vad jag känner just nu. Jag är förälskad i allt som livet innebär. Även smärtan som kommer med det. Det pirrar i magen, jag är kåt och inspirerad och det är allt jag behöver för att klara mig utan ångest och sorg. Men nästa vecka börjar min behandlingav PTSD om på Kris och Traumacentrum efter sommaruppehållet. Hoppas mitt skaparflow håller i sig.

Min nya konst är det ärligaste jag skapat. Den visar vem jag verkligen, verkligen är. Någonstans mellan ljuset och mörkret – och där ljuset alltid dominerar. Det känns som det har hänt någonting i min konst – jag har blivit så mycket bättre på sista tiden. Det är som om jag spelar i en högre division nu. Jag vet inte ens vart min konst leder mig men det gör detsamma. Jag följer alla impulser med spänning och förväntning. Jag har aldrig litat så här mycket på mig själv. Jag är min egen ledsagare just nu.

All The Bears In The Garden av Mia Makila, 2012

 

Även om jag bara är halvvägs i min traumabehandling, så är jag proppfull av ny kunskap om mig själv och omvärlden. Känslan av att vara på väg ut ur traumaträsket är ibland överväldigande. Med det kommer de “förbjudna” känslorna. Ilskan jag inte vågat släppa lös. Lyckan jag har varit rädd för. Njutningen jag aldrig blivit erbjuden.

Ibland känner jag mig skyldig till allt möjligt. Att det är mitt fel att folk varit onda mot mig – och när de sedan vill dra ett streck över allt utan att prata igenom det så kan jag inte det utan vill arbeta igenom allt och då är det mitt fel att jag fortsätter krångla. Att det är mitt fel att jag har bra minne och kommer ihåg smärtsamma detaljer som alla andra har glömt. Att jag inte tog mig ur misshandelsförhållandet tidigare utan ständigt får höra det av andra “varför lämnande du inte honom?”. Känner skuld att jag varit kärnpunkten av människors hat (något fel måste det vara på mig som lockar fram hat hos andra). Känner skuld för att inte kunna gå vidare utan att ha PTSD. Känner skuld att berätta om mina erfarenheter eftersom det “drabbar” andra (hur nu min livshistoria kan drabba andra). Känner skuld att inte vara lycklig fast jag har så mycket att vara lycklig för utan istället sitter och lipar och har ångest ibland (som nu).

Känner skuld att jag är så in i helvete förbannad ibland – för jag är inte en arg människa. Känner skuld att jag känner skuld. Känner skuld för att jag tar beslut som är grundade i mitt välmående istället för andras lycka. Ska ta upp detta med min psykolog imorgon.

Fick idag läxa av min psykolog att fundera över:

“Jag har inte rätt till….[…]…. för då känner jag skuld.”
Nu har jag hittat ordet.

Frihet.

Jag har inte haft det förut. Men nu tänker jag återerövra det.
Frihet att inte vara kontrollerad. Styrd. Tillrättavisad. Frihet att bestämma över mitt eget liv. Över mig själv. Över min egen värld. Frihet att få visa vem jag är. Vad jag står för. Vad jag överlevt. Frihet över min kropp. Min sexualitet. Min njutning. Frihet att fatta egna beslut. Frihet att välja väg i livet utan att vara rädd för konsekvenserna. Frihet att stå upp för mig själv. Att inte låta andra trycka ned mig eller skada mig. Frihet över min tillvaro. Att leva ett liv utan skräck och ständig katastrofberedskap. Frihet att få vara glad för vad jag vill. Hur länge jag vill. Få skratta åt vad jag vill. Gråta för vad jag vill. Frihet att tycka vad jag vill. Att inte tycka om eller tycka om någon eller något. Frihet att få välja själv. Att få ändra mig. Frihet att andas utan ångest. Utan oro. Utan att undra vad andra tycker och tänker om mig. Frihet att inte låta andra ha makt över mig eller mitt liv. Att få säga vad jag vill. Till vem jag vill. När jag vill. Hur jag vill. Frihet att förstå vad som är bäst för mig. Vad som är rätt att göra. Vad som är fel och dumt. Vad som är det enda rätta. Frihet att få uttrycka mig som jag vill. Frihet att få leva fritt utan motstånd. Att få känna mig fri. Att få vara fri.

Hela jag är en flytande själslig process just nu. Ingen fast form. Inget beständigt. Utan gungar hit och dit allt eftersom processen tar mig genom mörker och ljus.

Allting har en mening och betyder ingenting. Allting är utom sig av laddning. Mina hjärtslag föder liv. Men också dunkande smärta och lycka i ett pulserande flöde. Jag vet också att jag kommer förlora mycket i den här processen. Jag känner det på mig. Men jag måste gå igenom det här nu.

Jag blir bara mer levande och levande. Det är en ofattbart storslagen process.  Att raseras som människa, att tillåta sig raseras till grunden och sedan ligga söndersmulad under en tid – och till slut börja bygga ihop sig själv från början igen. Och bli hel. Stabil. Och levande igen.

© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 4

Fragment ur min dagbok från 2011

 

Vad händer nu? Det är nytt år. Ny månad. Nytt kapitel. Men samma gamla rädsla och ångest. Vill förändra. Vill göra. Vill skapa. Jag vill så mycket att jag blir stel i en krampaktig tvångstanke. Det är mer naturligt för mig att inte skapa nu än att skapa. Mina färgburkar och penslar ligger i genomskinliga förvaringslådor och väntar på att denna kramp ska upplösas så jag kan använda dem igen.

Hela jag ligger i en osynlig, genomskinlig förvaringslåda som separerar mig från min egentliga identitet och från min skaparlust. En kista om man så vill. För jag känner mig död på så många sätt och vis. Det är inte fråga om en överdrift eller känslomässig utsvävning – utan om en ärlig känsla som rotar sig i min innersta kärna. Känner hur konsten och min karriär glider mig ur händerna – och hur jag låter det ske. Har sörjt. Men nu gör det inte ont. Känner ingenting. Är stum, avtrubbad och förlamad i känslorna kring min framtid som konstnär. Konsten är nu mera det okända. Osynligt och genomskinligt. Ogreppbart.

Är faktiskt lite rädd att börja skapa igen. Till och med att samla in bilder och material till nya digitala collage, känns besvärligt och obehagligt.

Allt som finns kvar nu är tystnad och stillhet i hjärnan, där det varit kaos så länge – då jag försökte pressa fram nya visioner om vad jag vill skapa fortsättningsvis. Det blev ju inget ändå. Inget kom ju ut. Allt som kom var självförakt och tvivel. Avsky för min stil. Spykänslor för motiven. Irritation över min palett, som ALLTID innehåller samma nyanser av gult, neonrosa, turkost, rött och grönt med inslag av svart och vitt. Trötthet över att collage är så ömtåliga för solljus – vill inte att mina verk ska solblekas om 20 år – skräcken för att pappersurklippen suddas ut med tiden lamslår mig ibland.

Jag är dessutom less på att man bara utvecklas vart tionde år typ, i måleriet (jävligt otacksamt medium – och en långsam utvecklingsprocess). Är sjukt irriterad på att de digitala collagen inte säljer lika bra, för de är ju mer hållbara och genomarbetade än de vanliga collagen. Har fortfarande inte testat det nya tryckeriet i stan, har ju tidigare haft riktigt dåliga erfarenheter av tryckerier och därför drar jag mig. En del samlare resonerar kring att “man vill ju känna att verket är tillverkat av en konstnärs hand” – de digitala collagen saknar mina fingeravtryck, de är gjorda av ettor och nollor, men jag jobbar alltid hårdare på dem än de vanliga collagen och är minst lika äkta som dem. Den attityden är tröttsam. Och oinspirerande.

Söndagar är sorgedagar. Jag sluter mig. Och rädslan är pärlan i mitten. Inga idéer. Överväldigande krav på mig själv. En tyngd av bly och svett.

Tystnad. Här inne. Och där ute. Tomhet. Tomhet på allt som behövs för att skapa. Fan också. Vet inte exakt hur jag ska klara av det här.

Igår dammade jag av mina penslar i ateljén. Drog fingrarna över borsten och gamla färgpartiklar och damm rasade ur den med ett litet dammoln. Tittade på allt material som låg där på bordet. Färgburkar, penslar, papper, pennor, pannåer, paletter, suddgummin, ramar och skissblock. Allt liknade spillror av mig själv som efter jag sprängts i luften. Jag och min konst är ett och samma. Eller var. Nej, är. Fortfarande.

Jag vågade. Till slut. Invigde mitt nya lilla bordsstaffli med en nygrundad träpannå och började skjuta färg fram och tillbaka på den med lugna penseldrag. Kändes både absurt och lite ovant att sitta framför en tom duk igen. Men det gick åt helvete så fort jag började med motivet. Men jag gav inte upp. Fortsatte att skjuta färg fram och tillbaka med penseln. Märker att jag är i en mellanperiod där de gamla motiven hänger sig kvar men känns totalt ointressanta men jag förmår inte att släppa taget och våga testa nytt. Så det blir något mittemellan. Men även mellanperioderna har sin charm. De är liksom viktiga för processen framåt. Jag tror jag anar vad som kommer att bli det nya. Men eftersom jag inte har vågat testa det så vet jag ännu inte om det är ett spår att följa. Jag får fortsätta skjuta färg fram och tillbaka på mina träpannåer tills jag är redo. Det känns ganska spännande faktiskt.

Kanske vågar jag släppa taget om skaparkrisen nu och bara låta tiden vara. Mitt liv kan inte cirkulera kring en jäkla skaparkris. Man gör ofta sina problem större än de är – och låter dem ta mer utrymme än de är värda.

Har börjat jobba på ett av Stockholms bästa museer – och så har jag flera utställningar på gång. Folk väntar på min konst. Förväntningarna är höga – inte minst från mig själv. Och det är ju bra. Min konst är uppskattad och folk vill ha mer. Och jag med. Men jag kan liksom inte släppa känslan om en press. Både utifrån och inifrån. Motståndet är en stum och förlamande dräkt jag inte får av mig. Vill slita av mig det. Och komma ur min stela kokong.

Har haft en plågsam början på veckan med ångest och hjärtklappning. Tål inga motgångar just nu. Sover oroligt och vaknar av att jag försöker lösa problem.

Det är ganska jobbigt nu. Jag vill skapa. Men det är som en osynlig vägg mellan viljan och verkligheten. Har alla förutsättningar att komma igång. X har sågat till en massa nya träpannåer i masonit efter mina favoritmått och dimensioner, jag har köpt nya penslar, färg och paletter, böcker att klippa ur till nya collage, ett samarbete med tryckeri om jag får lust att göra digitala collage – och tid, jag har så mycket tid! Allt står där och väntar på att jag ska skapa skiten ur det. Men.
Där finns motståndet.
Hjärtklappning.
Ångest.
Oro.
Stress.
Varför är det så jävla svårt?
Jag fattar inte.

Jag fortsätter att vara trött, trött, trött, hela dagarna igenom. Fattar inte vad som är fel. Vill vakna. nu. Jag längtar efter att få känna mig närvarande igen. Jag längtar efter att få vara glad, hela tiden, utan att drabbas av oförklarlig rädsla eller ångest.  Jag längtar efter mig själv, såsom jag vet att jag kan vara. Igår ringde jag vårdcentralen. För jag ropar på hjälp. Vill ha hjälp. Klarar inte detta själv.

Vaknade med lite mildare ångest och besökte min husläkare på vårdcentralen. Efter att hon testat blodtrycket (som var skyhögt) hade vi ett märkligt samtal om vad som är vad – depression eller utbrändhet. Kände mig väldigt missförstådd men jag står på mig. Jag inser att det här är lika allvarligt som att vara riktigt sjuk eller som att ha brutit någon kroppsdel. Jag har ju brutit själen i tu. Det måste väl räknas. Själabrott. Själsjuk. Stukad själ. Skaparlustförlust. Kreativitetsstympad. Konstnärskoma. Andlig zombieinfluensa. Skaparglädjekollaps. Sinnesbränna. Hjärn-stumhet. Något sådant.

Efter frukosten åkte jag in till stan. På tunnelbanan fick jag plötsligt en bekant känsla i magen. Sakta och säkert kom den smygande. Panikångesten. Det var ett tag sedan nu. Men där var den. Precis som jag minns den. Först kom den sega hårda knuten under hjärtat som liksom stannar upp andningen så att man måste kippa efter andan, därefter kom törsten – den oerhörda törstkänslan, illamåendet och skräcken och sedan blev jag akut kissnödig. Blir alltid det när jag får panikångest. Kissnödighetskänslan blir till slut en tvångstanke och allt går ut på att snabbt hitta en toalett. Och vägen dit känns oändlig. Vid varje ny hållplats kändes resan som mils avstånd till Östermalmstorg.

Jag vet att jag har prioriterat mitt förhållande med X – och konsten har fått kliva ned till en andra plats på min kärlekslista. Måste fundera ut ett sätt där de kan dela på förstaplatsen.

Klockan är bara tio på morgonen och det känns som om den här dagen står still. En känsla av tomhet och total nollställning. Lever i ett ingenmansland där inte ens jag själv är välkommen. Känner mig vilse. Och ensam. Tänker på det där att känna sig identitetslös utan sitt skapande och sin kreativitet. Det är märkligt hur en konstnärs innersta kärna är en ihopvävd knut av lust, skaparkraft och en känsla av att man måste skapa, annars dör man.

Har tänkt mycket på vad som är skillnaden med att släppa kontrollen och ta kontroll över sitt liv. Kanske är det så enkelt att man måste våga släppa kontrollen för att återta kontroll. Jag har inte kontroll över mycket i mitt liv just nu. Och jag tänker ta tillbaka kontrollen. Det är prio ett.

Kanske är skaparkrisen egentligen en enda stor livskris. Har aldrig känt mig så långt från mig själv som jag gör nu. Hela jag är förvriden i mitt huvud. Har svårt att veta vad som är tankefoster och vad som är verkligt när jag ser mig själv i spegeln. Har röda ögon. Grågul hud. Torrt hår med spretiga toppar.  Minst en centimeter utväxt. Svarta ringar runt ögonen. Ständig ballongmage. Eller är jag bara asfet? Vet inte längre. Mina händer är en samling tio korvar som fumlar och famlar och gör inte som jag vill. Benen är två stubbar utan några kvinnliga former. Jag ser sur ut också. Som en bitterfitta. Jag brukar ju alltid le. Till och med med ögonen. Vad har hänt? Jag drar fingrarna längs ansiktet och ser undrande på mig själv. Vad sjutton är sant i min spegel. Det kan ju inte vara så där hemskt på riktigt.Det måste vara i mitt huvud. Alltihop. Men det gör inte saken lättare.

Efter många vändor på vårdcentralen och några möten hos en sköterska på en psykiatrisk mottagning vid slakthusområdet, åkte jag åter dit för att träffa både en psykolog och en psykiatriker. De var så snälla och log varmt mot mig där de satt på varsin sida om mig. Blir verkligen tagen på allvar där och de är fullständigt eniga om att jag lider av Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) och berättade att de tänker remittera mig till Kris- och Traumacentrum i Danderyd för experthjälp.

Läkaren sa: “Du har under dessa år försökt läka dina sår från misshandeln och de kommer att pilla på sårskorpan tills den lossnar, sedan är såret öppet igen. Det kommer göra ont men är nödvändigt för att det ska läka, en gång för alla.” Han trodde inte heller att jag kommer att behöva någon medicinering: “Du har en positiv inställning till livet. Det är din styrka och det är den som gör att du kommer att klara av det här svåra du har framför dig. Jag blir glad den energi du utstrålar.”

Jag har så många frågor nu. Vad kommer jag få för hjälp? Hur kommer jag känna när eventuella förträngda minnen återvänder till mitt medvetande? Hur kommer mina nära och kära stötta mig på den här resan? Är det här början på något nytt – och kanske slutet på den här jävla paralyseringen jag känner?

© 2017 MIA MAKILA

Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 3

Fragment ur min dagbok från 2010

Jag har levt utanför mitt konstnärskap i nästan ett helt år nu. Inte varit nog engagerad, inte haft skaparlust på länge och känt mig vilsen inför min karriär. Någonstans blev pressen jag sätter på mig själv, alldeles för stor. Någonstans blev allt tråkigt och allvarligt istället för lustfyllt och kul, som det ska kännas.

Jag undrar om livet blir för överväldigande ibland? Även om det bara händer bra saker i mitt liv just nu, så känns allt uppochned. Jag har fått nya sätt att tänka, nya förhållningssätt, värderingar och rutiner. Hela mitt liv är förändrat. På alla sätt. In in minsta detalj. Från vad jag äter till hur jag tänker. Och vad jag tillåter mig känna och inte känna. När hela ens liv förändras på några månader, är det kanske inte så konstigt att man blir helt slut ibland. Förändring kräver så mycket energi. Fast det är en bra sak. Så jag ska egentligen inte klaga. Även om mitt nya liv är gränslöst skönt att leva och jag gått vidare på så många sätt, så smyger min mörka historia sig på och gör sig påmind ibland.

Vaknar med migrän och utbrister i gråt. Har gråtit i en timma nu. Varför vet jag inte. Kanske har jag samlat på mig för mycket intryck nu igen. Som jag inte kan smälta utan att känslorna tar över.
Overload av känslor. Både bra och dåliga. Gud, vad jag behöver konsten som ventil!

Har haft en dålig dag igen med ångest och självtvivel. Målandet fick ett hastigt slut igår när jag insåg att jag inte alls kände något inför motivet. Kände mig tom och likgiltig till hela målningen vilket resulterade i att jag gav upp och släckte ateljén med en suck.

Varför ska det gå så förbannat trögt för? Jag vet inte vad jag ska göra. Får råd om att våga släppa loss, våga leka och ha kul utan krav när jag målar. Men jag har faktiskt glömt hur man gör det. Allt sedan jag skaffade min F-skattsedel har jag känt en dånande kravkänsla om att jag måste skapa för skapandets skull, inte för min egen skull. Det är väl där skon klämmer tror jag. Skapandet har blivit ett tvång, en boja – en börda, istället för något lustfyllt som det var förr.

Målade igår men det var bara en jävla kamp. En kamp om typ allt. Nyanser, form och detaljer. Inget flöt på som det skulle. Efter några timmar kändes motivet dessutom jättefel och allt verkade som en dålig idé, så jag målade om allt och därmed blev hela uttrycket förstört och jag slutade måla, ställde tavlan bakom en massa tomma dukar och gick därifrån med ett mörkt moln över mitt huvud. Varför ska det vara så svårt? Varför släpper det aldrig? Vill inget hellre än att kunna skapa. Utan denna förbannade kamp.

Jag målade hela dagen igår. Och det kändes som en kamp igen. Det gick bra. Dåligt. Bra. Dåligt. Åtta timmar kämpade jag med den stora duken, som blev alltmer lik en större variant av de mindre nattmössedemonerna. Till slut gav jag åter igen upp, släckte ateljén med en suck och gick upp på övervåningen.

När jag kom hem, gick jag med spända steg ned för trappan in till ateljén igen för att se efter om det var så farligt som jag tyckte. Men det var värre. Jag blev förtvivlad och började gråta helt hysteriskt. Så målade jag över tavlan. Sjönk ned på golvet och grät så länge att jag mådde illa. Nu känner jag mig helt tom. Alldeles känslolös. Vet inte vad jag ska göra nu. Har testat allt från att inte måla (och känna mig misslyckad för att jag inte kan skapa) till att måla (och känna mig misslyckad för att det går dåligt).

Igår vaknade jag med en stor gråtklump i halsen. Jag mådde illa och kände mig rädd. X sov fortfarande när jag gick upp och jag vandrade runt i huset med en känsla av skräck och förtvivlan. Allt det här med skapartorkan och vägen tillbaka och egenföretagare-grejen har bara blivit ett enda stort kluster av olust och förvirring i mitt huvud. Jag kan inte tänka klart.

Igår blev måleriet en sådan där jävla kamp igen. Jag förde penseln mot duken och varje drag blev fel, fult, dumt och för jävligt. Till slut målade jag över, började om. Målade över, började om, målade över, blev arg och slängde penseln och började gråta. Då kom X hem och hittade mig alldeles kladdig av färg i håret, på ansiktet, händerna var alldeles täckta av plastiga lager av torkad akrylfärg från min strid med tavlan och tårarna rann över färgen på kinderna.
Jag ger upp nu.

Äsch. Hur bra jag än har det och hur lycklig jag än må vara, så finns hela tiden en gnagande känsla i kroppen av att jag är vilsen i konsten. Det sitter som en liten kula på vänster sida av magen, precis under revbenet. En jävla kula av olust, äckel och förvirring. Alltså, jag orkar inte mer nu. Krisen har varit så lång. Det har varit så här i ett och ett halvt år nu. Känns som om jag är i konstlimbo. I skaparhelvetet. På botten av kreativitetens döda hav. Jag vill framåt, jag vill framåt! Skapa, hela tiden. Tänka passionerat på min konst. Känna åtrå till färgen. Dofta på akrylen och känna berusning. Känna lust. Leka med nyanser. Tämja motståndet från duken. Jag behöver spontanitet. Känslan att få höja motivet till sin absoluta fullkomlighet. Leka med ljus. Skugga. Och allt däremellan.

Jag är så jävla trött på att måla gulligt! Så jävla trött på att måla sött! Var tog alla helvetetsmotiv vägen? Var blev jag soft och safe? Jag är en sån jävla mes!

Jag gråter inombords nästan hela dagarna numera. Fastän vi har fina möbler. Ett fint hem. En palm. Gröna växter som jag älskar och som älskar mig tillbaka genom att de växer varje vecka när jag vattnar dem med omsorg. Intressanta böcker som jag bläddrar i då och då för inspiration. Mest böcker om film. I trädgården står äppelträd. Jag har så mycket fint. Men ändå är jag ledsen inombords. Hjärtat blöder och jag läcker i alla tankar.

X säger att jag bryr mig för mycket om vad andra tycker om min konst. “Du har börjat skapa för andra, inte för dig själv” säger han. Jag lyssnar. Tar in. Vet att han har rätt. Men hittar inte ut från stället i hjärnan där den tanken slagit rot och bildat en mur av rötter och tjocka grenar.

Egentligen är det väl en bra sak att ömsa skinn. Hitta nya vägar. Testa. Våga. Riskera. Men varför gör det så ont. Ont i själen.

Tankarna korsar varandra: “Det här kommer att bli bra!” och “Det här är slutet. Nu kanske jag aldrig kommer att kunna skapa som jag vill igen.”

Doften av förruttnade idéer och gamla ideal. Fan. Varför ska det vara så svårt att gå vidare. Släppa taget och gå vidare. Släppa taget om det där söta. Det där jävla idiotiska söta inslagen i konsten som förpestar allt! Fan. Varför skapar jag sött? Jag är inte söt. Möjligen salt. Men fan inte söt. Nej.

Jag har ju testat allt känns det som. I skaparkrisen. Skapa fast det blir skit. Försöka försonas med skiten. Inte skapa. Invänta rätt tillfälle. Skapa med andra tekniker. Och vad hände med papier-mache-prylarna? Skapa för skojs skull. Skapa med NU JÄVLAR-attityd. Ja det funkade ju bra. Eller hur.

Kanske ska jag bara släppa allt. Behålla teckningen – illustrationerna – och stilen jag har där. Men släppa allt annat. Bara så där “Hej då!” liksom. Och invänta det nya. Skapa bara för mig. Bara mig. Inte tänka på vad andra skulle tycka om det nya. Inget “Det där är väl inget bra” eller “Du var bättre förr!” Varför ska jag lyssna på påhittade kommentarer av påhittade konstkritiker? Dumt. Kanske borde jag skapa några tavlor. Bara för mig. Inte visa på bloggen. Inte på hemsidan. Inte på Facebook. På hemligt tema. Med hemlig teknik. Och sedan överraska när det känns bra? Kanske är det så jag borde göra. Ska nog testa det.

Jag famlar i oskärpan. Letar och letar efter det som känns äkta och ärligt i skapandet. Mina skisser är bra. Ett nytt stilspråk. Ändå känner jag mig alldeles tom. Som en ballong utan syre. Skrynklig och tillplattad och längtar efter innehåll och mening.

Är inte mig själv när jag inte skapar. Det är en sådan stor del av min identitet. Blir sjuk i själen av den här skaparkrisen.

Famlar igen. Stilen sätter sig inte. Men motiven finns där. I alla fall nåt.

Jag tror att jag gjorde fel i att försöka bryta totalt med min stil och min konstnärliga identitet – jag blev för ivrig – och tappade bort vad jag egentligen står för och vem jag är i mitt skapande. Typiskt mig att bli så otålig så att jag går vilse i mig själv. Känner en förlamande känsla av tomhet inför skapandet. Känns som jag jagar den heliga graal. Kommer ingenvart fast jag arbetar hårt. Ett genombrott räcker inte. Det måste släppa helt. Det måste bli roligt igen.

Jag är fortfarande i konstlimbo, vad jag än försöker inbilla mig själv. Ibland känner jag mig konstnärligt död. Ibland känner jag mig återuppstånden. Allt jag vill är att kunna jobba igen. Ur skisshavet dyker det plötsligt upp en jävligt intressant tanke. Och det mest ironiska är att det är jag själv som inspirerar mest till den tanken. Inte någon annan konstnär. Trots att jag slukat ungefär ett tusen konstnärers verk de senaste veckorna.

Tog ledigt idag. Det blev bara för mycket igår, när jag målade, målade över, målade nytt, målade över, i sex timmar. När X kom hem bröt jag ihop (igen).

Varför blir det så här?
Varför går det inte?
Varför blir vartenda penseldrag fel?
Varför vill det inte lossna?
Varför kommer det inte ut något?
Varför känns det inte kul längre?
Varför just nu?
Ska det någonsin komma tillbaka?

Idag känner jag mig tom. Tom och lätt. Som om jag flyter fram, utan innehåll. Utan substans. Utan mening. Det är nog så här det känns att inte vara konstnär. Att inte skapa. Att inte ha något att berätta. Känner mig vanlig. Medioker. Platt. Och tråkig.

Det börjar bli kritiskt nu. Hittar jag inget sätt att skapa, kommer jag troligtvis att bli tokig. Galen. Sinnessjuk. Så känns det i alla fall. Jag är numera rädd att gå nära ateljén. Känns obehagligt att vara därinne. Ateljén känns som ett spökhus med mina gamla misslyckanden som härjar runt i dagsljuset därinne.

Klockan är tre och jag tänker på hur skapandet är mitt språk – och hur jag tappat bort tillgången till det språket. Jag talar tomhetsdialekt och knaggligt skaparspråk. Har tappat rösten, blivit stum och minns inte längre mitt språk. Det gör ont. Det är läskigt. Och framför allt – jag känner mig utanför mig själv. Jag står utanför både mig själv och mina tankar. Tankarna passerar i osynligt bläck, som jag inte förstår. Kan inte tyda. Inte läsa. Inte tala. Och jag vill så gärna förstå.

Tog en varm dusch och vrålade ut min vrede, sorg och frustration. Tur att man bor i villa, annars hade nog grannarna nog ringt både polis och psyket. Nu tänker jag gå och lägga mig i sängen. Har med mig ett skissblock. Kanske lossnar det något där. Vem vet. Inte fan jag i alla fall. Det här är är en av de värsta kriserna i mitt liv.

Klev ur sängen i morse med en klump i magen. Igen. Skapandet känns fortfarande olustigt och när jag satt framför staffliet nyss så bara dog allt ut i en suck. Tog bara några minuter. Känslan av den sista skaparlusten som lämnade min kropp i ett osynligt rökmoln var smärtsamt och en tomhet infann sig strax därefter.

Kanske lurar jag bara mig själv. Det kanske inte alls ligger i motiven. Kanske är det stilen. Eller motivationen. Eller lusten. Glädjen. Tron på mig själv. Äh, det kan ju vara vad som helst. Jag spekulerar om mig själv som om jag vore ett mysterium.

Ännu en dag med fantasitorka och noll glädje för skapandet. Mår illa. Vill så gärna skapa men det händer inte ett piss. Önskar att jag kunde dö och återfödas i en annan kropp som har mer ork att deala med det här. För nu börjar min kropp kännas kall och tom. Min själ får inte leva ut. Kanske är det så här det känns att vara död. Riktigt. Jävla. Död.

© 2017 MIA MAKILA

Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 2

Fragment ur min dagbok från 2009

Efter jag hade skapat ca 100 konstverk på några månader inför mina tre utställningar i Mars 2009 (som var i Sverige, Danmark och Frankrike), kände jag mig både utmattad och tömd. Jag hade skapat kring teman som låg mig nära om hjärtat – men jag ville gå vidare och lämna dessa bakom mig. Nu var jag framgångsrik och uppmärksammad. Jag hade alltså mycket att förlora på att byta motiv, stil och riktning.

Jag borde börja skapa nu. Men det känns så himla läskigt att börja om efter alla slags avslut med utställningar och projekt. Jag har ingen aning om vad jag ska göra för kollektion nu. Jag borde göra collage och mixed media grejer till höstens stora collageutställning i Stockholm jag ska delta i, men jag har slut på klister och antika böcker att klippa ur. Måla känns mer naturligt nu. Men hur i helvete ska jag våga börja arbeta på en tom duk som står på ett sprillans nytt staffli i en sprillans ny ateljé? Ångest.

Jag försökte skapa igår men det blev skit av allt. Jag är inte redo att börja skapa än, jag är helt enkelt för trött. De dåliga resultaten lämnade mig på dåligt humör på kvällen och jag somnade, sur som ättika.

Man kan nog inte bestämma över skaparlusten och inspirationen. Det är tvärtom. Jag får vänta tills allt känns bra igen. Tills dess får jag ta lite välförtjänt semester, fast jag egentligen bara skulle vilja skapa, skapa, skapa. Det kan verka lyxigt att kunna bestämma över sina dagar på detta sättet, men det är inte så lyxigt med tanke på den ständiga ångesten över att känna sig misslyckad när man inte kan skapa och den plötsliga tvångstanken att man inte längre är kapabel till att skapa bra konst. (Jävla självtvivel).

Det går segt. Känner att jag arbetar på övertid med gamla idéer. Jag utvecklas hela tiden som person, går igenom nya processer. Mitt skapande hänger inte med i svängarna. Jag kräver ständig rörelse i utveckling och inspiration. Är allt slentrianmässigt och likadant hela tiden, så kvävs jag.

Allt står stilla just nu. I väntan på – vadå? Ingen aning. Jag gillar inte att vänta och jag ogillar den här väntan allra mest. Som alltid får jag för mig att min kraft att skapa tar slut här, att min dröm ska vara över och att jag aldrig kan skapa igen. Mardröm. Men det är inte sant. Det vet jag. Men ändå lurar tanken bakom varje försök till ett positivt intalande.

Jag måste våga erkänna för mig själv att det inte alls går bra att måla just nu. Måste våga erkänna för mig själv att jag inte ska måla på ett tag. Det går helt enkelt inte. Det är helt tomt. Vill inte känna mig tvingad – speciellt inte när jag inte känner att jag har koll på vad jag håller på med. Jag måste våga misslyckas och jag måste våga leva mitt liv utan att skapa varje dag. Det är ju jag själv som styr. Jag är min egen chef. Men jag saknar att skapa i ett flow. Att vara alldeles nära konsten. Och uppslukad. Men nu måste jag vara ärlig mot mig själv och inte kämpa så hårt. Ingen konstnär kan åstadkomma mästerverk hela tiden. Det är ju bara så.

Antar att det är stark att våga misslyckas också, utan att bli rasande och generad. Det enda jag känner är en saknad.

Det har bara gått några dagar sedan jag vågade erkänna för mig själv att jag inte kan skapa just nu. Att det är en jäklig torka. Och jag är skitrastlös. Jag klarar inte av att inte arbeta. Att inte vara kreativ. Mitt inre torkar sönder. Jag tänker inte torka ut, hellre dör jag.

Jag är inte tom! Och jag har definitivt inte torkat sönder! Jag ställer alldeles för stora krav på mig själv, när det gäller det mesta. Jag är bara så rastlös just nu – behöver göra någonting bra för att kväva den här känslan att ingenting jag gör blir bra.

När man blir framgångsrik och når sin dröm så är det ingen som står där och välkomnar en och samtidigt delar med sig av den andra sidan av drömmen: kraven, ansvaret inför dem som älskar det man gör och följer karriären med förväntan och spänning eller känslan av att vara på toppen och undra om det bara är nedför nu. När man når en dröm och håller den i sin hand, har man samtidigt förlorat den.

IMG_4115

I min ateljé står mitt nya staffli alldeles tomt. Orört. Jag får lite olustkänslor när jag går in där. Känner mig ledsen och ängslig över att inte kunna måla alls, men det gör inte så mycket nu när jag är helt uppslukad av fotoprojekten med Domenique. Det gör mig lite freaked out ibland bara.

Arbetet med nya tavlan går trögt. Känner mig osäker och ändrar på målningen hela tiden. Men jag känner att det är för tidigt att börja måla igen – jag är inte redo. Och det skrämmer skiten ur mig. Jag undrar och grubblar. Det gör ont. Känner mig låg för att lusten inte finns där. Jag är helt uppslukad av fotoprojekten. Men där finns en press – utifrån – att jag borde måla istället. Att måleriet är mitt äkta uttryckssätt. Det stör mig. Känner mig lite sårad av sådana påståenden. Jag tycker allt jag gör är äkta. Skulle aldrig skapa något falskt eller oäkta. Fast det är så det känns med måleriet nu – det känns som en falsk lycka – men jag är stressad över att det finns en sådan efterfråga (och glad naturligtvis!). Det gör det hela ännu mer scary. Men jag kanske behöver måla ut den här torkan – istället för att rymma från den. Jag fortsätter måla i alla fall. Tills jag lyckas eller störtar.

Skaparkrisen har fått mig att skifta fokus från min karriär till mitt liv (något som varit sammanflätat under flera år utan att jag kunnat skilja dem åt vilket inte är alltför bra) och fått mig att inse att jag slarvat med en massa saker som jag borde ha tagit tag i för länge sedan. Jag har faktiskt lämnat J. Brutit upp vår förlovning. Är förälskad i X som bor i ett gult hus i Stockholm. Jag tänker flytta till honom och lämna allt gammalt bakom mig. Kanske måste jag resa klart i mitt inre för att hämta kraft och lust till skapandet – och dessutom samla på mig idéer på vägen.

Staffliet står tomt igen. Det har gått dåligt att måla. Det är en stark frustration och jag har haft lite ångest över det några dagar. Kanske är det så att jag fortsätter att pressa mig själv efter efterfrågan kring mitt måleri. Jag vet att jag vill utvecklas och testa nya tekniker, men samtidigt är måleriet det som folk vill ha och efterfrågar. Svår balans. Jävligt svår. Känns som om jag står vid ett vägskäl inom mitt skapande. Jag vet inte alls vilken väg jag ska ta. Vilsen. Och lite ängslig. Stora krav, förväntningar, klarar inte den pressen.

Jag kan fortfarande inte skapa. Har dessutom svårt att ens tänka på att skapa. Jag får ångest och det blir en knut i både hjärnan och i magen. Har dåligt samvete. I mitt huvud är det helt vitt. Inga visioner. Inga tanke-skisser. Det känns läskigt och förjävligt. Får för mig att allt är slut nu. “Jaha var det så här det skulle sluta” tänker jag. Känslan av misslyckanden kommer och går. Så är det nog för alla skapande människor. Att vara konstnär är ensamt. Jävligt ensamt. När man gör film är alla yrken beroende på varandra, kan stötta och framhäva varandra. En konstnär har bara sig själv. Lika självständig som man är – är man också lika skör och sårbar. Som nu. Känner mig sjukt sårbar.

Jag funderar på om jag kanske ska jag ta ett tillfälligt jobb tills allt känns bättre med skapandet. Sedan tvärbromsar jag i tanken och tänker att nu jävlar ska jag börja skapa igen! De ska få se! Vänta bara! Och då känns det lite bättre, jag har ju i alla fall inte helt slutat tro på mig själv som konstnär. Fast det har varit nära några gånger. Jag har i alla fall beslutat att jag ska sluta måla. Ska bara skapa collage i diverse medier. Måleriet är inte min starka sida och det vet jag. Trots att det är måleriet folk tycker bäst om. Måleriet är trots allt den mest accepterade av alla bildgenrer. Och därav också den mest populära. Men jag vet att jag är bättre på att uttrycka mig i blandteknik och snabbare tekniker som collage och digitala bilder. Där får jag chansen att uttrycka mig mer direkt, istället för demonporträtten jag målar fram i snigelfart.

Det är mycket som känns ovant med mitt nya liv här i Stockholm. Tänk att jag vågade släppa taget om det gamla. Att jag vågade gå vidare. Jag har planerat att ställa ut de sista tavlorna jag har kvar från de gamla kollektionerna, på Nationalgalleriet i gamla stan i Januari. Har döpt utställningen till The Last Days of My Demons.

 

Känns nästan som om denna utställning är en samlingsutställning av demoner och teman som jag nu frigjort mig från. De känns numera obekanta, som främlingar för mig. Det är skönt att jag gått vidare men läskigt att demonerna lämnar mig eftersom jag är beroende av dem i konsten. Jag har flera obearbetade demoner kvar, men inte alls så många och levande ångestdemoner som jag hade för ett par år sedan. Jag mår för bra för att de ska kunna överleva inom mig. Inte undra på om jag har kris i mitt skapande. Demonerna flyr. Vad ska komma istället?

© 2017 MIA MAKILA

Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 1

Fragment ur min dagbok från 2008

Efter mitt stora genombrott som konstnär, följde flera år av skaparkriser och mentala kramper som bottnade i stress, ångest och självtvivel. Mitt liv var ett enda kaos och det gick ut över min karriär. Tillslut kunde jag inte skapa alls – och jag förlorade mig själv och min röst som konstnär. Det har tagit mig nästan tio år att hitta tillbaka till både lusten och kreativiteten. Jag planerar nu inför kommande utställningar, som blir de första på väldigt länge. Under dessa år förde jag dagligen dagboksanteckningar om mina känslor och tankar kring denna kris. Här är en sammanställning av några fragment ur dagboken, år för år. Sviten fortsätter under de närmsta Söndagar.

Just nu känner jag mig jävligt stressad. Men det är ju ändå det här jag drömt om hela mitt liv. Det är faktiskt en konst att leva som konstnär också. Man väljer bort mycket av det självklara vardagliga livet som andra lever i varje dag. På både gott och ont. Men nu känner jag mig faktiskt lite rädd, det snurrar så fort. Jag känner lite dåligt samvete att jag inte hinner vara en vardagsmia, är bara konstnärsmia hela tiden nu känns det som. Men det är ju ändå den jag egentligen är.

Min psykolog säger att jag omedvetet har vägrat att gå in i ateljén för att måla eftersom jag är irriterad på att galleristerna är misstänksamma och negativt inställda till digitala collage och istället vill att jag ska ge dem mer fysiska verk. Mitt skapande är väldigt intimt och personligt och kan inte styras av andras krav och förväntningar.

Jag känner att jag är mitt uppe i en brytningspunkt. Jag skakar av mig ännu ett skal. En kostym. En epok i mitt liv. Något nytt väntar. Men jag vet inte vad än. Jag är i ständig framåtrörelse. Jag måste hitta ett sätt att hålla fast vid skapandet när jag skakar av mig skal – eller låta det vila tills jag är mer samlad i mig själv.

Jag är ringrostig när jag målar och handlederna ömmar. Det var ganska länge sedan jag målade. Säkert ett helt år sedan. Men idéerna funkar inte just nu. Jag måste vidare. Utvecklas. Do or die. Ta risker. Chansa. Fan, det är läskigt att utvecklas som konstnär. Man kastar bort allt som känns som säkra kort, dödar alla sina darlings och börjar om på nytt. Men på något sätt passar det alldeles utmärkt just nu. Jag börjar om på alla plan.

Jag har fortfarande inte kommit på rätt spår när jag målar. Kanske har jag en smärre identitetskris i mitt skapande. Och så tycker jag att alla andra är så fasligt mycket bättre på att måla än vad jag är.

Ateljén står tom och öde. Just nu händer det inte mycket där inne. I väntan på att min konstnärliga kris ska upplösas, sysslar jag med lite andra saker.

Jag är nog utbränd. Har så svårt att ta det lugnt utan att stressa ihjäl inombords. Mitt liv har varit ett enda stort kaos allt sedan skilsmässan för fem år sedan.

Jag tror att jag ska försöka skapa lite nu. Det känns läskigt – har inte skapat på en hel månad. Varje gång jag har en torr skaparperiod känner jag mig tom och oskuldsfull inför konsten. Som om varje gång jag börjar skapa igen – börjar allt om från början. Jag är nybörjare igen. och igen. Och igen. Jag slits mellan lyckan över att det går bra – att konsten blir som jag vill och har tänkt – och att det går åt helvete. Då far penslarna dit pepparn växer. Och färgen blir mer och mer desperat i nyanserna, tills den smetas ut till ett hav av svärta och till ett enda stort ingenting.

Shit jag har ont i magen. Jag har fått ett riktigt saftigt anbud från VIA and EXIT Festival i Frankrike i Mars 2009. Bara för att de vill ha mig med, erbjuder de fraktkostnad och försäkring och nästan trettio papp. Men. Jag har redan två utställningar i mars 2009. Så med den franska festivalen så blir det tre utställningar i mars 2009. Klarar jag av det?

Jag är så jäkla stressad. Frankrike krånglar hela tiden och vill byta ut tavlor i listan av konst jag ska skicka till dem. Egentligen har jag ingen lust att ställa ut där eftersom det är just den franska festivalen som blev den tredje utställningen i mars, men det är förhoppningsvis en god chans till försälning. Jag ska ju måla måla måla nu, men det känns inte lika kul nu när stressen ligger som en tjock hinna i luften och kväver mig.

Somnade väldigt sent i natt. Gjorde listor på saker som ska göras inför utställningarna. Det var ganska mycket. Idag har jag ångest. Ska till tryckeriet och trycka Bird Lady på beställning och PainThing I samt Ship Of Fools till Frankrike-utställningen. Och jag har noll kemi med killarna på tryckeriet. De är okunniga, dryga och tycker jag är jobbig när jag är petig med färgnyanser och exponering. Äsch, jag skjuter på det till måndag. Måste förbereda mig mentalt i flera dagar inför mötet med tryckeriet.

Jag att bilderna kommer ut för mörka och med konstiga färger som inte överensstämmer med den kalibrerade skärmen. Och då måste jag bråka med dem – igen. Jag har blivit ganska intolerant mot stress. Får lätt ångest och panikkänslor när jag känner stressen komma över mig. Och att lämna ifrån sig sina barn (konstverk) till okunniga tryckarkillar (det finns bara ett enda tryckeri i stan) är lätt ett gigantiskt stressmoment. En känsla av att inte vara i kontroll.

J kom nyss hem från tryckeriet med första provkartan av de tre digitala collagen jag ska trycka till Frankrike-utställningen. Alla tre tryck sög. De är mörka och jävliga på alla sätt och vis. Nu måste han gå tillbaka för att klaga och göra om. Jag visste att det skulle bli så här. Varför ska digitala bilder vara så svåra att trycka?

Jag har ingen lust att skapa fler digitala bilder när slutprocessen känns som en blindtarmsoperation. Ingen glädje kvar, bara oro och ångest.

Vaknade sent med både migrän och ångest. Stressen inför alla utställningar håller på att ta ut sin rätt. Jag är trött och känner mig jävligt sliten.

© 2017 MIA MAKILA