Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 1

Fragment ur min dagbok från 2008

Efter mitt stora genombrott som konstnär, följde flera år av skaparkriser och mentala kramper som bottnade i stress, ångest och självtvivel. Mitt liv var ett enda kaos och det gick ut över min karriär. Tillslut kunde jag inte skapa alls – och jag förlorade mig själv och min röst som konstnär. Det har tagit mig nästan tio år att hitta tillbaka till både lusten och kreativiteten. Jag planerar nu inför kommande utställningar, som blir de första på väldigt länge. Under dessa år förde jag dagligen dagboksanteckningar om mina känslor och tankar kring denna kris. Här är en sammanställning av några fragment ur dagboken, år för år. Sviten fortsätter under de närmsta Söndagar.

Just nu känner jag mig jävligt stressad. Men det är ju ändå det här jag drömt om hela mitt liv. Det är faktiskt en konst att leva som konstnär också. Man väljer bort mycket av det självklara vardagliga livet som andra lever i varje dag. På både gott och ont. Men nu känner jag mig faktiskt lite rädd, det snurrar så fort. Jag känner lite dåligt samvete att jag inte hinner vara en vardagsmia, är bara konstnärsmia hela tiden nu känns det som. Men det är ju ändå den jag egentligen är.

Min psykolog säger att jag omedvetet har vägrat att gå in i ateljén för att måla eftersom jag är irriterad på att galleristerna är misstänksamma och negativt inställda till digitala collage och istället vill att jag ska ge dem mer fysiska verk. Mitt skapande är väldigt intimt och personligt och kan inte styras av andras krav och förväntningar.

Jag känner att jag är mitt uppe i en brytningspunkt. Jag skakar av mig ännu ett skal. En kostym. En epok i mitt liv. Något nytt väntar. Men jag vet inte vad än. Jag är i ständig framåtrörelse. Jag måste hitta ett sätt att hålla fast vid skapandet när jag skakar av mig skal – eller låta det vila tills jag är mer samlad i mig själv.

Jag är ringrostig när jag målar och handlederna ömmar. Det var ganska länge sedan jag målade. Säkert ett helt år sedan. Men idéerna funkar inte just nu. Jag måste vidare. Utvecklas. Do or die. Ta risker. Chansa. Fan, det är läskigt att utvecklas som konstnär. Man kastar bort allt som känns som säkra kort, dödar alla sina darlings och börjar om på nytt. Men på något sätt passar det alldeles utmärkt just nu. Jag börjar om på alla plan.

Jag har fortfarande inte kommit på rätt spår när jag målar. Kanske har jag en smärre identitetskris i mitt skapande. Och så tycker jag att alla andra är så fasligt mycket bättre på att måla än vad jag är.

Ateljén står tom och öde. Just nu händer det inte mycket där inne. I väntan på att min konstnärliga kris ska upplösas, sysslar jag med lite andra saker.

Jag är nog utbränd. Har så svårt att ta det lugnt utan att stressa ihjäl inombords. Mitt liv har varit ett enda stort kaos allt sedan skilsmässan för fem år sedan.

Jag tror att jag ska försöka skapa lite nu. Det känns läskigt – har inte skapat på en hel månad. Varje gång jag har en torr skaparperiod känner jag mig tom och oskuldsfull inför konsten. Som om varje gång jag börjar skapa igen – börjar allt om från början. Jag är nybörjare igen. och igen. Och igen. Jag slits mellan lyckan över att det går bra – att konsten blir som jag vill och har tänkt – och att det går åt helvete. Då far penslarna dit pepparn växer. Och färgen blir mer och mer desperat i nyanserna, tills den smetas ut till ett hav av svärta och till ett enda stort ingenting.

Shit jag har ont i magen. Jag har fått ett riktigt saftigt anbud från VIA and EXIT Festival i Frankrike i Mars 2009. Bara för att de vill ha mig med, erbjuder de fraktkostnad och försäkring och nästan trettio papp. Men. Jag har redan två utställningar i mars 2009. Så med den franska festivalen så blir det tre utställningar i mars 2009. Klarar jag av det?

Jag är så jäkla stressad. Frankrike krånglar hela tiden och vill byta ut tavlor i listan av konst jag ska skicka till dem. Egentligen har jag ingen lust att ställa ut där eftersom det är just den franska festivalen som blev den tredje utställningen i mars, men det är förhoppningsvis en god chans till försälning. Jag ska ju måla måla måla nu, men det känns inte lika kul nu när stressen ligger som en tjock hinna i luften och kväver mig.

Somnade väldigt sent i natt. Gjorde listor på saker som ska göras inför utställningarna. Det var ganska mycket. Idag har jag ångest. Ska till tryckeriet och trycka Bird Lady på beställning och PainThing I samt Ship Of Fools till Frankrike-utställningen. Och jag har noll kemi med killarna på tryckeriet. De är okunniga, dryga och tycker jag är jobbig när jag är petig med färgnyanser och exponering. Äsch, jag skjuter på det till måndag. Måste förbereda mig mentalt i flera dagar inför mötet med tryckeriet.

Jag att bilderna kommer ut för mörka och med konstiga färger som inte överensstämmer med den kalibrerade skärmen. Och då måste jag bråka med dem – igen. Jag har blivit ganska intolerant mot stress. Får lätt ångest och panikkänslor när jag känner stressen komma över mig. Och att lämna ifrån sig sina barn (konstverk) till okunniga tryckarkillar (det finns bara ett enda tryckeri i stan) är lätt ett gigantiskt stressmoment. En känsla av att inte vara i kontroll.

J kom nyss hem från tryckeriet med första provkartan av de tre digitala collagen jag ska trycka till Frankrike-utställningen. Alla tre tryck sög. De är mörka och jävliga på alla sätt och vis. Nu måste han gå tillbaka för att klaga och göra om. Jag visste att det skulle bli så här. Varför ska digitala bilder vara så svåra att trycka?

Jag har ingen lust att skapa fler digitala bilder när slutprocessen känns som en blindtarmsoperation. Ingen glädje kvar, bara oro och ångest.

Vaknade sent med både migrän och ångest. Stressen inför alla utställningar håller på att ta ut sin rätt. Jag är trött och känner mig jävligt sliten.

© 2017 MIA MAKILA

 

Annonser