Tomrummet efter Bergmans dämoner

Ingmar Bergman regisserar Anita Björk i TV pjäsen ”Larmar och gör sig till”  från 1997.  Foto: Arne Carlsson (SVT)

Det är snart 10 år sedan Ingmar Bergman dog. Ångestens grand old man. Han gav ångesten en röst, ett ansikte och ett förnämt rum att hålla låda i. Jag ser det som ett rött rum med sammetsgolv. Där inne tippar Bergmans ångestdämoner runt på tå, kastar sig ut i vilda kullerbyttor, gör honnör och niger som duktiga små flickor. I ångesten såg han frihet – den kunde se ut precis hur som helst. Säga vad som helst. Tycka vad som helst. Bergmans ångest kunde ge uttryck för själsliga perversioner eller vara restprodukter av ett fulländat intellekt. Tänker man riktigt mycket så blir det nog smuligt i hjärnan till slut. Och tankesmulor kan ge ångest. Det kan vilka smulor som helst faktiskt när jag tänker efter.

.

Strip ur Cecilia Torudds feministiska seriebok ”Mera Ensamma Mamman” (1989)

Tanken är till sin natur vild och ibland djärv och vulgär. Men den kan också vara skör och luddig. Tankar och känslor kan vara fiender. Bästisar. Incestuöst förälskade i varandra. Ibland som Tom och Jerry. Fastgjutna i en oavbruten dödsdans. Det är när tanken och känslan blir ett som ångest föds. När man inte längre kan skilja på vad som är vad eller bryta dödsdansen.

.

Bergmans dämoner såsom sammanfattade i dokumentären Bergman och Fårö (foto: Marie Nyreröd, SVT, 2003)

.

Mitt ex sa alltid:

En Bergmanfilm är inte mer än ett antal scener med ‘två människor och en möbel’.

Kanske behövs inte mer än så för att ge liv åt den inre världens verkliga teaterföreställningar. Det kan vara två människor i en soffa. Lite bekännelser. Obekväma sanningar. Eller tystnad. Rutinmässiga konversationer. Undantryckta känslor. Kvävda tankar.

Och ångest.

Ångest för det lilla i tillvaron. För det stora utanför det lilla. Bergman hittade ångest i det mesta – till och med i dess frånvaro. Jag minns att jag läste någonstans, minns inte var just nu, att Bergman en gång vaknade utan ångest och att det var så främmande så det gav honom ångest, omedelbums.

Bergman’s anteckning om ångest (bild från ingmarbergman.se)

Men nu är ju Bergman död. Det finns ett tomrum där hans dämoner brukade hållas med sina spektakel. Bergman är död och ingen bryr sig längre om ångest på samma sätt. Det finns inga dämoner som slår kullerbyttor eller går ned i split. Ingen har köpt en ny soffa för två människor att få bråka i. Bergman är död och det finns ingen som på riktigt hyllar skönheten i de spröda tankesmulorna. Vem ska nu ge ångesten ett ansikte? Vem ska stå upp för dämonerna? Kanske måste det bli jag. Jag lider av ångest. Och jag har en röst. Men vem skulle lyssna på mig? Det är knappt att jag själv lyssnar på mina egna goda råd. Och vem är jag att ta över Bergmans roll som språkrör för ångesten? Han var ju en mästare i ”ångestkunskap”. Han förstod sig inte bara på neuroser utan belyste dem och anordnade festligheter i våra inre avgrunder.

Bergman firade ångesten lika mycket som han klädde av den – och hånade den. I hans värld var ångest en del av den mänskliga upplevelsen av både livet och sig själv. Den var naturlig och alltid närvarande i någon form, latent eller rasande. Som om det hotfulla i världen speglas i människans ångest och tvärtom. Ofrånkomligt. Därmed klaustrofobiskt. Något som man inte kan rymma från – och försöker man blir det bara värre. Därför är det bättre att bli vän med sin ångest. Omfamna den, ge den en partyhatt och en inbjudan till livets fest. Eller till ett litet pity party. Så kan man gnälla ihop istället.

Då är man ju plötsligt inte lika ensam.

© 2017 Mia Makila
Annonser