De svarta breven – en samling oskrivna brev

Målning av Louise Bourgeois

Första brevet:  

Marmorhanden


Det finns så många saker jag vill säga dig. Men jag tvivlar på att du skulle ta emot mina ord med ett öppet hjärta. Därför förblir dessa rader oskrivna för dig. Tänk om jag ändå hade skickat ett brev till dig. Vad hade hänt? Du skulle få ett kuvert i brevlådan, ditt namn i handskriven stil. Du öppnar det i hopp om något spännande, en överraskning. Är det kanske en gammal vän tagit sig tid att skriva några rader till dig, eller en okänd släkting i något främmande land som letar efter rötter att börja trassla in sina egna i. Jag ser hur besviken du är när du förstår att dina rötter skall förbi otrasslade. När du inser att det är jag som har författat det som både står på och mellan raderna som pappret erbjuder. Bokstäverna är nu motbjudande. En efter en ger de dig en otäck smak i ögat. Din blick rasar igenom dem för att leta efter eventuella anklagelser. Efter något att hålla i när orden försöker snärja in dig i mina känsloskogar.

Du är redan upprörd. Mitt ”hej” provocerar. Resten är en ren invasion. Du håller i brevet som om du är redo att förstöra det. Vid nästa störande ord. Känsla. Sanning. Du kan krossa brevet som om det är av glas. Det gör dig inget om du skär dig och får sår. Det blöder ändå överallt. Mellan raderna. I mitt ”hej”. Ur det tomma kuvertet som är uppfläkt upptill utav din allra djupaste förväntan, rinner en röd flod som tar sig in dit du inte vill vara.

Du vill inte ha någonting från mig. Inte mina ord, min närvaro, inte min tid, min kärlek. Du behöver inte mig, säger du. Förväntar dig inget av mig. Du har aldrig sagt det rakt ut men avskyr att jag överhuvudtaget finns till.

Jag vet inte varför jag vill skriva till dig. Varför jag, gång på gång, försöker närma mig dig. Varje försök urartar i en känslomässig katastrof. Mina närmanden är en skugga som förföljer ditt samvete.  Du kvävs inifrån. Min hand letar efter din genom skuggan. Din hud liknar marmor. Hård och kall men de ytliga blodkärlen påminner mig om en undanträngd värme, som en gång var tillgänglig även för mig. Du slår bort min hand. Skuggan smälter åter igen in i det dunkla. Vad är det jag vill säga dig – jag frågar mig själv. Orden tränger ihop sig och förbinder sig med avståndet mellan våra händer. Försöker jag uttala dem högt, försvinner allt saliv och orden förvandlas till torra blåsor i munnen. De saknar ljud. Fukt. Förlorar sin substans. Där kan ingenting växa. Så varför skriver jag till dig nu. Du undrar samma sak. Min hand som alltid letar efter din, är kanske bara en ful ovana. Ett invant mönster; jag som jagar din varma marmor medan du avvisar och samtidigt hårdnar i texturen. Ett giftigt kretslopp. Det oavbrutna rörelsemönstret av en dödsdans.

Vi har dansat så länge.
Endast smärtan ger numera en klang att hålla takten till.

Ibland får jag för mig att allt är ett missförstånd. Kanske förväxlar du mig med det du ser i dig själv. Det du inte tycker om. Ditt hat har många ansikten. Jag ser dem alla på en och samma gång. Lager på lager av självförakt och sorg. Vrede. En klaustrofobisk känsla av att vilja nå fram – till dig själv, utan att veta hur. Du har skapat en spegel i mitt ansikte. En kyrkogård i mitt namn. Ett altare i likgiltigheten. Jag vill smeka din kind och känna lager av hård hud och döda masker smälta sönder och lossna från ditt kött. Jag tror inte jag någonsin sett ditt ansikte vara alldeles öppet och naket. Undrar om du ens sett det själv. Jag vet att ditt verkliga ansikte är sårbart, vackert och lätt att älska.

För dig är jag ful. Mitt ansikte är motbjudande. Ditt hat målar det i bisarra färgkombinationer. En projektionsyta för dina egna färger men det är mig du ser. Inte som jag är men som du vill eller kanske inte vill att jag ska vara. Det där är en omöjlig lek. Mina anletsdrag förvrängs av projektionerna. Ler jag mot dig, hånler du genom mitt leende. Gråter jag, äcklas du av din egen sorg. Är jag tyst, ser du dina svagheter försvinna in i min tystnad. Jag sväljer dem utan att tugga. Är alltid tjock om magen numera.

Den här tystnaden är vårt nya språk. Blåsorna i munnen läker plötsligt och orden återfinner sin form av ett vitt och klagande brus, men bara innanför tanken. Varje sekund är en redovisning i ditt avstånd och förakt samt ett påtvingat godkännande från min sida. Jag bär en brinnande munkavle.

Du har nog redan slutat läsa mitt brev och mosat sönder orden mellan dina fingrar. Min avsikt ligger begravd bland allt det trasiga i ditt rasande hjärta. Du är blind nu. Ser inte mig. Du hör mig inte. Vad vill jag säga dig. Du vill inte veta. Och jag är osäker på det jag skrivit. Brevet ligger hopknycklat som en pappers-planet av oönskade känslor i soptunnan. Min osäkerhet prasslar när brevet vecklas ut en aning bland dina sopor. Det vet du inte. Du har lämnat rummet.

Utan dina ögons vittnesmål skriver jag vidare. Jag lever fortfarande kvar på raderna du slängt bort. Sönderbrända smulor av munkavlen på tungan. Smaken av sorgsen aska och förbjuden frihet. Som alltid finns jag ensam kvar här efter dina avvisanden och tystnaden sitter som ett molande hål i magen. Magen som växer sig tjockare för varje dag. Huden spänner hårt mot mina konturer. Hålet suger livet inåt. Ibland försvinner jag själv in och domnar bort från allt det som är jag.

Min ångest klär den här stillheten i ett illamående. Jag vill kräkas upp allt jag aldrig fick sagt. Det som brändes fast i min ofrivilliga tystnad. Och dina projektioner som skavt bort flera lager av min egen identitet. Jag ville bara att du skulle älska mig. Jag har också alltid burit på en vilja att rädda dig. Från vad vet jag inte riktigt, det har jag aldrig förstått. Men din vrede, din sorg över vem du är inför dig själv gör ont i mig. Du har aldrig gett mig en chans att älska dig som du verkligen är och det var länge sedan du tillät mig älska dig överhuvudtaget. Du gjorde dig till och var hård så att du verkade vara något annat än du var. Du var aldrig närvarande i dig själv. Jag hittade dig aldrig. Min hand trevade efter något bekant, men kom alltid tillbaka med stickor och pulserande bett från dina försök att försvara något inom dig som du inte ville dela med någon. Inte ens med dig själv. Du var vild i ditt motstånd. Taggig. Spretig. Ursinnig. Och min hand var alltid där och petade. Vi skapande mönstret tillsammans. Vi följde det noggrant medan vi vävde våra osunda roller och broderade ut dem över verkligheten.

Ingenting är mer verkligt än smärtan av det som sagts mellan oss, eller förblivit osagt.

Vi har båda insjuknat i varandras lidande, fast på olika sätt. Du tycker min vilja att uttrycka lidandet, är sjukligt. Min önskan att spränga den här tystnaden gör mig sinnessjuk i dina ögon. Sorgen jag bär på kastar ett tragiskt ljus över min karaktär. Ingen som bär på en gammal sorg kan vara frisk, menar du. Att jag ännu en gång vill skicka min öppna hand till dig i ett kuvert, skulle du avfärda som naivt och en smula rubbat.

Allt med mig är enligt dig fel. Sjukt. Opassande. Min kärlek måste hanteras i sterila rum. Min vrede borde opereras bort. Du anser att de borde lobotomera bort det blödande hjärta som sitter djupt inne i huvudet på mig. Du är rädd att bli smittad av min sårbarhet. Du ser sårbarheten som den mest frånstötande svaghet. Jag har så många svagheter, enligt dig. Min begåvning och mina talanger tycker du jag använder som en ursäkt för att berättiga dem. Dessa svagheter som jag älskar. De ger mig så mycket. De bär upp verkligheten för mig. Annars skulle jag nog drunkna i min egen bottenlösa fantasi. Jag ser mina svagheter som ankare. De håller mig kvar på Jorden. Jag svävar lätt bortom min inre atmosfär, och tränger långt in i det oändliga i min själ, där jag känner mig trygg och hemma. Jag vet att du är kvar där utanför med dina åsikter som gnuggar sig mot gränserna för min rymd. Du står redo med en tvångströja. Denna omtanke uppskattar jag inte. Dessutom är den här tystnaden en värre slags tvångströja. Jag vill frigöra mig från den. Från dig. Ditt hat. Jag vill frigöra mig från dödsdansen.

Kanske är det just därför jag skriver till dig nu. Du kommer aldrig få detta brev. Det kommer inte nå dig, precis som jag aldrig kommer att nå dig. Tystnaden kommer att ta dig ifrån mig och mig ifrån dig. Men jag ingår inte i ett tystnadslöfte till livet. Jag äger min röst. Mina känslor. Mina kreativa uttryck. Jag äger mitt liv och dess innehåll. Mitt värde som människa. Orden jag formulerar i tanken och de jag omsorgsfullt väljer att ge till andra. Jag äger till och med den här tystnaden. Du äger orsaken.

Jag kliver ur dödsdansen. Fötterna alldeles såriga. Smärtan har slutat spela. Det börjar bli vår ute. Du skulle se kyrkogården utanför mitt fönster, den är färgad i rosa blomsterprakt, jag tror det är japanska körsbärsträd som står i blom nu. Det finns så mycket jag hade delat med dig om du hade tillåtit mig. I tystnaden bor allt annat än livet. Det är vad gravarna på kyrkogården lärt mig när jag dagligen promenerar under körsbärsträden.

.

© 2017 Mia Makila
Annonser