Dagboken, 17 januari 2013

Mitt liv såg så annorlunda ut förr. Det kändes som om jag var vilsen bland uppspända kulisser som på något sätt trängde sig närmare inpå för varje dag, till slut kunde jag inte längre andas. Jag hade alltid en dagbok med mig som jag antecknade i. Den blev min bästa vän.

Ur min dagbok, 17 januari 2013, Stockhom:

“Ok. Jag försöker andas i fyrkanter. In. Ut. In. Ut. In. Ut. In. Ut. Skulle ha följt med X till hans föräldrar i Sigtuna idag men kände redan imorse att det inte skulle bli av, att det skulle bli åt helvete med den här dagen. Jag klädde mig under största känsla av självförakt, borstade tänderna och kvävde den sura uppstötningen jag alltid får på morgonen numera – som bara bekräftar hur sur jag känner mig – helt genomsur. Rutten. Svullen. Stel. Äcklig. Avslagen. Jag drog på mig kappan med hål i och kände samhörighet med hålet.

Gick hand i hand med X på den hala isen fram till tunnelbanestationen. Benen stela och lata av spändhet och stress.

Vi kom fram till T-centralen och jag blev kissnödig. Som alltid när jag får panikångest. Betalade en tia för att kissa inne på Åhléns. Satt och hukade över toalettstolen medan jag tyst bölade där inne i det lilla båset. Plötsligt kändes min trasiga kappa så himla tight. Lossade på halsduken. Knäppte upp, men det hjälpte inte. Torkade mig mellan benen och tårarna och gick ut. Fem minuter senare blev jag kissnödig igen och de inte har några toaletter på tåget mot Sigtuna. Nej, jag kan inte… jag kan inte följa med… Vad skulle hända om jag måste kissa… det tar 45 minuter med tåget och sedan ytterligare 20 minuter med bil när hans föräldrar hämtar oss på stationen. Vilken panik! Klaustrofobiskt. Det går inte! Det går bara inte!

– Älskling, blir du besviken om jag inte kan följa med?

– Nej, varför skulle jag bli det?

– För att jag inte klarar av ett skit numera. Känner mig så misslyckad.

–  Sluta med det. Men jag måste åka nu, det förstår du?

– Ja

– Vi hörs på mobilen. Åk hem och vila.

– Ok.

Han går och jag känner hur omöjligt allt är – helt i onödan på något sätt, känner mig som den mest misslyckade människan på Jorden. Gråter. Snorar. Ringer mamma.

Vill inte åka hem och vila. Hatar att vila! Jag vill LEVA! Sitter nu på Hurtigs konditori och försöker låtsas-leva lite innan jag ska hem och ‘vila’.”

© 2017 Mia Makila
Annonser

Dagboken, Torsdag 16 januari 2014

Torsdag 16 januari 2014

 

Jag fick inte jobbet på Liljevalchs. Skitsamma. Klickade ändå inte med den kvinnliga chefen som intervjuade mig (som vanligt).

 

Annars har jag spenderat dagen med att låta sorgen och ilskan efter F skölja över mig i en jämn och plågsam ström. Varje timma känns samma fast annorlunda och jag pendlar mellan ilska, tomhet, sorg, förvirring, ilska, sorg, tomhet, förvirring, ilska, sorg, tomhet, tomhet, ilska, sorg, tomhet, sorg, ilska, förvirring, tomhet. Ångest. Ångest. Ångest.
 .

Roade mig med att dela upp känslan av hjärtesorg i sina beståndsdelar:

.

1. tungt vatten som rinner genom mitt inre

2. vit tomhet

3. järnkupol som omsluter hjärtat

4. transparent hud och jag kan se in till mitt hjärta

5. syra-regn och stickningar av kyla och värme i hjärtat

6. pil eller kniv rakt genom hjärtat

7. sår, stickor och krackeleringar i hjärtat

8. koldamm i hjärtslagen

9. hjärtbränna och illamående

10. död kärlek som ruttnar mer för varje dag

.

© 2017 Mia Makila

Dagboken, 7 januari 2006

Ur David Lynchs klassiker Eraserhead från 1977

Inkråmet

 .
Häromdagen skulle jag för första gången tillaga en hel fryst kyckling, som jag hade haft i frysen en längre tid. Redan 24 timmar innan jag skulle tillaga den, tog jag upp den ur frysen för att den skulle hinna tina. På plasten kring kycklingen stod det hur jag skulle gå till väga och mina ögon fastnade på informationsrutan om något som tydligen kallades ”inkråm”. Jag hade ingen aning om vad det kunde betyda men fick upp en massa bilder i huvudet – kunde det röra sig om näsa, öra, hals, hjärta, lever, pastej eller slamsor och slem? Jag hade ingen aning.  Kanske var jag frånvarande den skoldagen,  när det talades om inkråm på hemkunskapen eller biologin eller var sjutton man nu läste om det. Eftersom jag var så osäker så ringde jag min mamma.
.
-”Du vill inte veta vad det är men det brukar ligga i en påse… ” sa hon och fortsatte: ”…den brukar finnas i kycklingens rumphål.”
.
Jag rös till av obehag och lade genast på luren.
.
Efter att ha tagit mod till mig, avlägsnade jag plasten kring kycklingen. Där låg den nu framför mig på skärbrädan –  liten, rosa och alldeles sårbar. Som en naken liten bäbis, fast utan huvud. Armarna frusna i en olustig, krampaktig position, utan händer.  Precis som den fastnat i sin position på grund av rigor mortis. Kycklingens knottriga hud var en aning skäggig och mycket blek. Jag fick leta ett tag efter rumphålet för den knep ihop benen ganska ordentligt. Jag hittade det till slut, men jag kunde inte se någon påse. Jag ringde återigen upp mamma, som föreslog att den säkert låg lite längre in. Jag lade på och gick till min verktygslåda för att hämta ficklampan jag fick pappa i julklapp. Så särade jag på de små benen och lyste lite med min ficklampa, precis vid öppningen.
.
Jag drabbades plötsligt av en svår ångest. Det här var inte alls vad jag hade tänkt mig. Det goda receptet med citroner och mango chutney nämnde inte något om en inkråmspåse eller att gräva i kycklingens anal.  Det var inte min avsikt med kycklingen, jag ville bara äta den – inte ge den en gynekologisk undersökning på något sätt. Jag tänkte då – att jag hellre slänger den i soporna än fingerpullar ut påsen ur anuset på det lilla huvudlösa, skäggiga, bleka bäbisknytet.
.
Tanken på att slänga kycklingen kändes oväntat obehaglig. Nu hade jag nästan byggt en relation till den. Kände moderskänslor. Eller i alla fall att den borde skyddas, inte ätas eller dumpas i soptunnan. Jag funderade ett tag på att begrava den men det är vinter och fortfarande tjäle ute. Istället tände jag ett ljus som stått kvar på köksbordet sedan jul och så stjälpte jag kycklingen i soporna medan jag lugnade mig själv med att det här var det enda rätta.  Den var så fin. Liknade det där lilla knytet i Eraserhead som fick mässlingen. Men jag hade dåligt samvete i flera dagar efteråt. Känslan av att jag hade dumpat den så där, som någon slags märklig abort, gör mig illa till mods. Jag har fortfarande ångest över det hela.
.
© 2017 MIA MAKILA