Neuroforskare har hittat en låt som minskar ångest med 65%

Den 16 oktober 2011 skapade den brittiska musikertrion Marconi Union ett åtta minuters spår med titeln ”Weightless”, i samarbete med British Academy of Sound Therapy.

Enligt forskare vid Mindlab-institutet (ett kommersiellt ”neuromarketing” -företag) gav ”Weightless” en minskning av testpersonernas ångest med hela  65%. Låten inkluderar gitarr, piano och manipulerade filed recordings.  Att den rör sig mellan låga toner gör det möjligt för den som lyssnar att nå ett transliknande tillstånd.

Lyssna och känn efter om den ger samma effekt på dig!


 

källa¹ källa²

Små och stora saker som ger mig ångest

Det finns ingen logik när det kommer till ångest och vad som triggar mig. Det krävs inte mycket för att jag genast ska känna mig kissnödig och eländig.

Det läskigaste TV-programmet jag vet – Fråga Doktorn (foto:SVT)

Små och stora saker som ger mig ångest; svalor som kvittrar på sommaren (blir till och med torr i munnen), brummande fläktar, det metalliska ljudet av ett paraply som snabbt och hårt faller till golvet när någon tappar det i tunnelbanan, starkt solljus och skarpt dagsljus, barnskrik, att bli blöt om strumporna när jag diskar, öppna väl tillslutna förpackningar, att se Fråga Doktorn på TV och tvingas titta på förstoringar av sköra slemhinnor och hemorrojder, stå vilsen i mataffären utan inköpslista och glömt bort vilka ingredienser jag behöver för att laga maten jag planerat, när jag skrivit ett långt och viktigt mejl men som inte går iväg utan sugs upp av ett digitalt slukhål, uppblåst IBS-mage och behöva se gravid ut (minus ”the glow” och mer ett pös-skimmer) – jag som inte ens vill ha några barn, tider att passa (vill alltid vara minst 30 minuter tidig, helst en hel timma), ta röntgenbild hos tandläkaren och behöva klökas offentligt, åka bil med någon som inte gärna tar omvägar till en toalett när man blir kissnödig på vägen, svälja piller, undra över vem som ringt på ”okänt nummer” och om det var något alldeles sällsynt samtal som hade kunnat vara livsavgörande, när matreceptet inte konstaterar var i ugnen jag ska placera fatet, att packa kvällen innan jag reser eller vara oförberedd inför en resa, bollar, få kukbilder av okända män, bytesrätt (tycker inte om att det finns en möjlighet att jag får ändra mig och krångla), när BH-bandet tvinnat sig och jag inte kan fixa det genom att fippla med det under tröjan när jag är ute bland folk, fejka leenden och skratt, ballonger, vänta på ett telefonsamtal (vågar inte börja med något ifall att jag missar så det blir mest att jag sitter och stirrar på telefonen i timmar), vakna med bortdomnade kroppsdelar (får för mig att det är stroke på gång) unga killar på stan som skrattar medan de sparkar på saker, slarva bort viktiga papper, känna tånaglarna mot täcket (därför klipper jag dem tills det gör ont), få komplimanger, statisk elektricitet, när någon är sen (tror att de dött på vägen eller något annat kaosartat), slå in paket, när man möter upp en vän på ett fik för en lunch men inget på menyn känns OK, pengar, panflöjtsmusik, sensommarvärme, få för mig att platteven kommer gå sönder snart men inte veta när, åka hiss, promenera genom parken vid skymning och oroa sig över våldtäktsmän, hotande meteoriter och mycket, mycket mer.

 

© 2017 Mia Makila

Tomrummet efter Bergmans dämoner

Ingmar Bergman regisserar Anita Björk i TV pjäsen ”Larmar och gör sig till”  från 1997.  Foto: Arne Carlsson (SVT)

Det är snart 10 år sedan Ingmar Bergman dog. Ångestens grand old man. Han gav ångesten en röst, ett ansikte och ett förnämt rum att hålla låda i. Jag ser det som ett rött rum med sammetsgolv. Där inne tippar Bergmans ångestdämoner runt på tå, kastar sig ut i vilda kullerbyttor, gör honnör och niger som duktiga små flickor. I ångesten såg han frihet – den kunde se ut precis hur som helst. Säga vad som helst. Tycka vad som helst. Bergmans ångest kunde ge uttryck för själsliga perversioner eller vara restprodukter av ett fulländat intellekt. Tänker man riktigt mycket så blir det nog smuligt i hjärnan till slut. Och tankesmulor kan ge ångest. Det kan vilka smulor som helst faktiskt när jag tänker efter.

.

Strip ur Cecilia Torudds feministiska seriebok ”Mera Ensamma Mamman” (1989)

Tanken är till sin natur vild och ibland djärv och vulgär. Men den kan också vara skör och luddig. Tankar och känslor kan vara fiender. Bästisar. Incestuöst förälskade i varandra. Ibland som Tom och Jerry. Fastgjutna i en oavbruten dödsdans. Det är när tanken och känslan blir ett som ångest föds. När man inte längre kan skilja på vad som är vad eller bryta dödsdansen.

.

Bergmans dämoner såsom sammanfattade i dokumentären Bergman och Fårö (foto: Marie Nyreröd, SVT, 2003)

.

Mitt ex sa alltid:

En Bergmanfilm är inte mer än ett antal scener med ‘två människor och en möbel’.

Kanske behövs inte mer än så för att ge liv åt den inre världens verkliga teaterföreställningar. Det kan vara två människor i en soffa. Lite bekännelser. Obekväma sanningar. Eller tystnad. Rutinmässiga konversationer. Undantryckta känslor. Kvävda tankar.

Och ångest.

Ångest för det lilla i tillvaron. För det stora utanför det lilla. Bergman hittade ångest i det mesta – till och med i dess frånvaro. Jag minns att jag läste någonstans, minns inte var just nu, att Bergman en gång vaknade utan ångest och att det var så främmande så det gav honom ångest, omedelbums.

Bergman’s anteckning om ångest (bild från ingmarbergman.se)

Men nu är ju Bergman död. Det finns ett tomrum där hans dämoner brukade hållas med sina spektakel. Bergman är död och ingen bryr sig längre om ångest på samma sätt. Det finns inga dämoner som slår kullerbyttor eller går ned i split. Ingen har köpt en ny soffa för två människor att få bråka i. Bergman är död och det finns ingen som på riktigt hyllar skönheten i de spröda tankesmulorna. Vem ska nu ge ångesten ett ansikte? Vem ska stå upp för dämonerna? Kanske måste det bli jag. Jag lider av ångest. Och jag har en röst. Men vem skulle lyssna på mig? Det är knappt att jag själv lyssnar på mina egna goda råd. Och vem är jag att ta över Bergmans roll som språkrör för ångesten? Han var ju en mästare i ”ångestkunskap”. Han förstod sig inte bara på neuroser utan belyste dem och anordnade festligheter i våra inre avgrunder.

Bergman firade ångesten lika mycket som han klädde av den – och hånade den. I hans värld var ångest en del av den mänskliga upplevelsen av både livet och sig själv. Den var naturlig och alltid närvarande i någon form, latent eller rasande. Som om det hotfulla i världen speglas i människans ångest och tvärtom. Ofrånkomligt. Därmed klaustrofobiskt. Något som man inte kan rymma från – och försöker man blir det bara värre. Därför är det bättre att bli vän med sin ångest. Omfamna den, ge den en partyhatt och en inbjudan till livets fest. Eller till ett litet pity party. Så kan man gnälla ihop istället.

Då är man ju plötsligt inte lika ensam.

© 2017 Mia Makila