Dagboken, Måndag 18 februari 2013

Det bekanta

.

Andra mötet med barnmorskan på RFSU i min behandling av gynekologrädsla. Det är Måndag eftermiddag. Tretton och tjugo. Tiden i väntrummet känns längre än sist. Tretton och trettiosex ropas mitt namn upp. Väl inne hos barnmorskan står gynekolog-stolen förberedd och barnmorskan frågar om jag är redo för en undersökning.

”Nej! Nej. Absolut inte!” protesterar jag. ”Kanske en annan gång”.

Tror hon testar mig lite. Det är bra. Men läskigt.

”Men kanske kan du sitta i stolen, med kläderna på? Så kan du känna lite på den och jag kan visa instrumenten jag använder vid en undersökning.” föreslår hon. Jag går med på hennes förslag.

Jag hoppar upp mellan benstöden på sätet och försöker maka mig till rätta.

”Hur känns det”? frågar barnmorskan.

”Jo…. inte så farligt… ”

Därefter visar hon mig en plastmodell av en öppen vagina och hennes instrument (tortyrredskap). Jag känner obehag och ställer dumma frågor. Inser att jag inte är så påläst. Inte vet så mycket om hur mitt eget kön är utformat. Och hur det fungerar. Och jag frågar om det V-formade instrumentet var till för att fläka upp mitt kön, liksom tvinga det till ett öppet stort hål som hon kunde undersöka (med pannlampa typ). Men hon vänder upp och ned på V-redskapet så det liknar en rutschbana och säger:

”Jag håller här, och petar lite lätt ned lite veck och sånt med den andra sidan – hela ska inte in, bara en liten bit.”

Vilken tur.

Sedan ställer hon frågor om mitt sexliv med misshandlaren. Jag har ju nästan inga minnen. Det är jobbigt.

”Stoppade han upp nåt objekt i dig nån gång?”

”Vet inte. Minns inte. Tror inte det – eller jag vet inte. Nä.”

”Hur långt var han inne i dig då?”

”Vet inte.”

”Men var han ens inne i dig ens då?”

”Vet inte. Tror det. Jo det måste han varit. Det gjorde ju ont.”

”The Wound” av Mia Makila, 2017

Barnmorskan ser plötsligt sorgsen ut, eller kanske är ordet jag söker ‘mild’.

”Jag tror ditt kön drog ihop sig som skydd när det gjorde ont. Egentligen kan man inte komma in i en kvinna när det drar ihop sig så där. Det är omöjligt för mig att undersöka då. Men ändå trängde han sig på dig när ditt kön var hopdraget.”

Hennes ord ekar genom huvudet, studsar mot skallbenet. Känner mig lite illamående. Jag skruvar på mig.

”Alltså jag gillar inte den här stolen. Jag tycker inte om att du är under mig och att jag sitter liksom upphöjd som på en pedestal. Jag vill ha ögonkontakt med dig. Jag vill vara naken och att du ska undersöka mig på golvet. Kanske på en matta. Den här stolen skrämmer mig.”

Orden har lämnat min tunga innan jag ens inser att jag pratar. Barnmorskan stannar upp och tittar på mig.

”Du förstår väl att jag inte är ute efter att vara sexuell med dig, utan att jag vill utföra en klinisk undersökning?”

”Jag kan inte skilja på det här och på en sexuell situation.” säger jag. ”Jag vill bli upphetsad innan du stoppar in dina fingrar i mig. Annars skulle det kännas hemskt obekvämt. Torrt. Det skulle skava. Om jag inte är upphetsad så blir det så där det alltid känns när jag har sex – som om jag har ett stort sår där inne. Varje beröring bränner som syra. Sticker som nålar. Det går inte tänka klart. Hela jag skriker fast det kommer inte ut ett enda ljud. Jag får plötsligt för mig att jag inte har något hål. Ändå är det som om jag inte är någonting annat än ett hål. Hela jag är hålet och jag brinner av smärta. Jag sjunker in i smärtan. Jag försvinner. Min kropp är upplöst och jag finns inte mer. Hur kan jag minnas något då? Jag står utanför mig själv.”

art by Mia Makila
”Burning Vulva” av Mia Makila, 2010

Jag ligger fortfarande med särade ben i gyn-stolen. Eftermiddagssolen är skarp och kastar långa skuggor över rummet. Barnmorskan går över till sitt skrivbord och ber mig sätta mig i stolen mittemot.

”Det du säger gör mig bekymrad och ledsen.” säger hon mjukt. ”Det är inte meningen att du ska vara upphetsad när du kommer till mig för en undersökning. Det är inte ens mening att det ska vara särskilt behagligt. Och när du säger att du vill att jag ska undersöka dig på golvet tänker jag att det finns ett samband med det du berättade vid vårt förra möte – att du blev misshandlad på golvet.”

”Det är så jag känner i alla fall. Jag vill inte sitta i den där stolen. Det får mig att känna mig sårbar.”

 

”Du skulle inte känna dig sårbar om du låg på rygg på golvet då?”

”Det skulle kännas bekant. Det är något tryggt med att det känns så bekant.”

Efter den misslyckade undersökningen hos barnmorskan promenerar jag hemåt. Det snöar. Jag vet att det jag sa inne i undersökningsrummet är helt messed up. Jag förstår det inte själv. Men någonstans vet jag att det inte är mitt fel att det är så här. Snön lägger sig som ett tryggt täcke över min kappa och jag kisar för att kunna se klart.

Ända sedan jag var arton har jag drömt om att känna sexuell njutning. Varför fattar inte män hur de ska göra? Jag är inte ett hål. Inte ens mitt hål är ett hål. Jag är definitivt mer komplicerad än så. Det enda hål jag har är det trasiga de har skapat inne i mitt huvud. Jävla idioter. Och det jag nu går omkring med klassas av samhället som ”kvinnoproblem”. Mina trasiga hål. Rädslan. Skammen. Äckelkänslan inför mitt eget kön. Kvinnoproblem. Men det känns ändå inte som det är mitt problem. Det har blivit det. Jag har bara inte orkat kämpa för att få mina älskare att inse att det är deras problem. Vem orkar det?

© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Skruvdragaren

Mitt ex, som var mycket praktiskt lagd, tyckte det var krånglig att köpa födelsedagspresent till mig. Det var lika krångligt varje år. Han tyckte så eftersom jag ogillar att be om saker, utan uppskattar att få en present som någon spontant sett ut och vill att jag ska glädjas över. Spontana saker är ofta opraktiska. I alla fall inte väl uttänkta och sådant är viktigt för praktiskt lagda personer.
.
Inför en av mina stundande födelsedagar frågade han mig om vad jag önskade i present. Jag sa att jag inte visste. Jag låtsas-tänkte ett tag men i huvudet var det alldeles blankt. Han avbröt min lilla föreställning med orden:
.
 .
– Mina föräldrar är faktiskt fantastiskt enkla att köpa presenter till. De uppskattar verkligen att få något så simpelt som en bra skruvdragare.
 .
Han lät torr på rösten men log för att förhöja känslan av enkelheten i att få köpa en skruvdragare i present. Han fortsatte;
 .

– Dessutom fick jag skit för att jag inte köpte något till din födelsedag under vårt första år, fast du sa att du inte ville ha något.

Jag var tyst ett tag. Irriterad. Och lite ångest i magen.

 .
– Det sa jag ju för att jag inte vill veta vad jag ska få.
 .
– Jag är väl ingen tankeläsare heller. Säger du att du inte vill ha något så blir det inget.
 .
– Jag menade inte att jag inte ville ha någon födelsedagspresent. Jag sa att jag inte behövde något speciellt.
.
 Jag blev tyst igen och tyckte själv det lät konstigt. Jag spelade upp scenen i mitt huvud. Dagen då han frågade mig vad jag önskade mig i present, någon vecka innan min första födelsedag i vårt förhållande:
 .
Han: ”Vad vill du ha i födelsedagspresent?”
 .
Jag: ”Jag vet inte… Du behöver inte köpa något. Jag behöver inte något speciellt.”
 .
Han: ”Ok.”
 .
Varför sa jag så? ”Behöver inte” – vadå ”behöver inte?”. Vad menade jag egentligen? Alltså jag behöver ju inte mer än de basala nödvändigheterna – mat, tak över huvudet, en säng att sova i osv. Vad menade jag med ”något speciellt”? Något utöver överlevnad? Varför skulle jag inte ha behov av det? Men det är ju så man säger. För att inte verka självisk. Inte arrogant. Utan ödmjuk. Tacksam. Duktig flicka. Att ta sina plikter och uppgifter som flickvän på största allvar och glömma bort det där med att vara värd ”något speciellt”. ”Tack men jag behöver inget speciellt för jag måste förtjäna det först och födelsedag är inte någon särskild bedrift.”
 .
Jag minns att jag tänkte så mycket på det där han sa om skruvdragaren. I flera år tänkte jag på det; ”Hans föräldrar uppskattar en fin och bra skruvdragare och jag är krånglig som vill att han ska välja ut något spontant från hjärtat. Jag fantiserar – kanske om han går förbi ett tjusigt SPA skulle han plötsligt stanna upp och tänka; ”det skulle hon uppskatta!” eller om han möjligen är i en bokaffär skulle han kunna leta efter någon cool fotobok. Han går ju jämt till Hedengrens i Sturegallerian för att leta fotoböcker till sig själv. Fotoböcker med erotiska och porriga inslag.”
 .
”The big book of breasts” från Taschen stod i vår bokhylla. Jag tittade aldrig i den. Jag tänkte alltid; ”jag kan ju se mina egna bröst närhelst jag vill”.
 .
Jag var aldrig som hans föräldrar. Jag höll inte på och skruva eller såga. Jag är inte så praktisk och händig. Jag är konstnär. Jag tycker om intryck, uttryck och presenter som kommer utan batteri. Något som inte kommer från Bauhaus, utan från hjärtat. Jag gillar krånglet. Det är halva presenten.
 .
Det är krångligt att bry sig om någon. Det är krångligt att älska. Då måste man krångla sig ur sin comfort zone och besöka en annan människas happy zone. Det är som om vissa män inte vet hur de ska förhålla sig till sin kvinna utan att känna att de uppoffrar sin egen manlighet och potens. Praktisk natur går före en krångelmaja eftersom det inte är lika krävande eller besvärligt. Och besvärliga saker anses lite fjolligt för dessa män.
 .
Istället ska det ska vara lätt och enkelt. No muss, no fuss; kissa stående utan att tvätta händerna, skitränder på dyra lakan för att det gick så snabbt och enkelt att torka sig – och så takbelysning som enda ljuskälla en mörk Decemberkväll när han suttit ensam hemma och jag varit hos en väninna. ”Ungkarlsbelysning” brukade jag fnysa när jag, nyss hemkommen och fortfarande med vinterkappan på, fick gå runt i huset och tända ”mysbelysningen” och julstjärnorna. Han satt nöjd i mörkret och spelade dataspel. Tror inte att ens han lade märke till våra julstjärnor och det varma ljuset de spred i rummen.
 .
Varje år brukade jag känna ångest när han frågade vad jag önskade i födelsedagspresent. För jag visste att ”nu blir det krångligt för honom”. Ett år önskade jag mig en pappersgiljotin från Claes Ohlson för att göra honom glad och underlätta presentköpet. Dessutom tänkte jag att det kunde vara skönt att slippa använda min slöa sax så det blev två flugor i en smäll på något sätt. Men det jag helst ville ha det året var en orgasm. Vi hade inte haft sex på ett år. Men det vågade jag inte tala med honom om. Jag fick pappersgiljotinen som jag hade önskat men övergav aldrig den slöa saxen eller min opraktiska natur.
 .
© 2017 Mia Makila

De svarta breven – en samling oskrivna brev

Målning av Louise Bourgeois

Första brevet:  

Marmorhanden


Det finns så många saker jag vill säga dig. Men jag tvivlar på att du skulle ta emot mina ord med ett öppet hjärta. Därför förblir dessa rader oskrivna för dig. Tänk om jag ändå hade skickat ett brev till dig. Vad hade hänt? Du skulle få ett kuvert i brevlådan, ditt namn i handskriven stil. Du öppnar det i hopp om något spännande, en överraskning. Är det kanske en gammal vän tagit sig tid att skriva några rader till dig, eller en okänd släkting i något främmande land som letar efter rötter att börja trassla in sina egna i. Jag ser hur besviken du är när du förstår att dina rötter skall förbi otrasslade. När du inser att det är jag som har författat det som både står på och mellan raderna som pappret erbjuder. Bokstäverna är nu motbjudande. En efter en ger de dig en otäck smak i ögat. Din blick rasar igenom dem för att leta efter eventuella anklagelser. Efter något att hålla i när orden försöker snärja in dig i mina känsloskogar.

Du är redan upprörd. Mitt ”hej” provocerar. Resten är en ren invasion. Du håller i brevet som om du är redo att förstöra det. Vid nästa störande ord. Känsla. Sanning. Du kan krossa brevet som om det är av glas. Det gör dig inget om du skär dig och får sår. Det blöder ändå överallt. Mellan raderna. I mitt ”hej”. Ur det tomma kuvertet som är uppfläkt upptill utav din allra djupaste förväntan, rinner en röd flod som tar sig in dit du inte vill vara.

Du vill inte ha någonting från mig. Inte mina ord, min närvaro, inte min tid, min kärlek. Du behöver inte mig, säger du. Förväntar dig inget av mig. Du har aldrig sagt det rakt ut men avskyr att jag överhuvudtaget finns till.

Jag vet inte varför jag vill skriva till dig. Varför jag, gång på gång, försöker närma mig dig. Varje försök urartar i en känslomässig katastrof. Mina närmanden är en skugga som förföljer ditt samvete.  Du kvävs inifrån. Min hand letar efter din genom skuggan. Din hud liknar marmor. Hård och kall men de ytliga blodkärlen påminner mig om en undanträngd värme, som en gång var tillgänglig även för mig. Du slår bort min hand. Skuggan smälter åter igen in i det dunkla. Vad är det jag vill säga dig – jag frågar mig själv. Orden tränger ihop sig och förbinder sig med avståndet mellan våra händer. Försöker jag uttala dem högt, försvinner allt saliv och orden förvandlas till torra blåsor i munnen. De saknar ljud. Fukt. Förlorar sin substans. Där kan ingenting växa. Så varför skriver jag till dig nu. Du undrar samma sak. Min hand som alltid letar efter din, är kanske bara en ful ovana. Ett invant mönster; jag som jagar din varma marmor medan du avvisar och samtidigt hårdnar i texturen. Ett giftigt kretslopp. Det oavbrutna rörelsemönstret av en dödsdans.

Vi har dansat så länge.
Endast smärtan ger numera en klang att hålla takten till.

Ibland får jag för mig att allt är ett missförstånd. Kanske förväxlar du mig med det du ser i dig själv. Det du inte tycker om. Ditt hat har många ansikten. Jag ser dem alla på en och samma gång. Lager på lager av självförakt och sorg. Vrede. En klaustrofobisk känsla av att vilja nå fram – till dig själv, utan att veta hur. Du har skapat en spegel i mitt ansikte. En kyrkogård i mitt namn. Ett altare i likgiltigheten. Jag vill smeka din kind och känna lager av hård hud och döda masker smälta sönder och lossna från ditt kött. Jag tror inte jag någonsin sett ditt ansikte vara alldeles öppet och naket. Undrar om du ens sett det själv. Jag vet att ditt verkliga ansikte är sårbart, vackert och lätt att älska.

För dig är jag ful. Mitt ansikte är motbjudande. Ditt hat målar det i bisarra färgkombinationer. En projektionsyta för dina egna färger men det är mig du ser. Inte som jag är men som du vill eller kanske inte vill att jag ska vara. Det där är en omöjlig lek. Mina anletsdrag förvrängs av projektionerna. Ler jag mot dig, hånler du genom mitt leende. Gråter jag, äcklas du av din egen sorg. Är jag tyst, ser du dina svagheter försvinna in i min tystnad. Jag sväljer dem utan att tugga. Är alltid tjock om magen numera.

Den här tystnaden är vårt nya språk. Blåsorna i munnen läker plötsligt och orden återfinner sin form av ett vitt och klagande brus, men bara innanför tanken. Varje sekund är en redovisning i ditt avstånd och förakt samt ett påtvingat godkännande från min sida. Jag bär en brinnande munkavle.

Du har nog redan slutat läsa mitt brev och mosat sönder orden mellan dina fingrar. Min avsikt ligger begravd bland allt det trasiga i ditt rasande hjärta. Du är blind nu. Ser inte mig. Du hör mig inte. Vad vill jag säga dig. Du vill inte veta. Och jag är osäker på det jag skrivit. Brevet ligger hopknycklat som en pappers-planet av oönskade känslor i soptunnan. Min osäkerhet prasslar när brevet vecklas ut en aning bland dina sopor. Det vet du inte. Du har lämnat rummet.

Utan dina ögons vittnesmål skriver jag vidare. Jag lever fortfarande kvar på raderna du slängt bort. Sönderbrända smulor av munkavlen på tungan. Smaken av sorgsen aska och förbjuden frihet. Som alltid finns jag ensam kvar här efter dina avvisanden och tystnaden sitter som ett molande hål i magen. Magen som växer sig tjockare för varje dag. Huden spänner hårt mot mina konturer. Hålet suger livet inåt. Ibland försvinner jag själv in och domnar bort från allt det som är jag.

Min ångest klär den här stillheten i ett illamående. Jag vill kräkas upp allt jag aldrig fick sagt. Det som brändes fast i min ofrivilliga tystnad. Och dina projektioner som skavt bort flera lager av min egen identitet. Jag ville bara att du skulle älska mig. Jag har också alltid burit på en vilja att rädda dig. Från vad vet jag inte riktigt, det har jag aldrig förstått. Men din vrede, din sorg över vem du är inför dig själv gör ont i mig. Du har aldrig gett mig en chans att älska dig som du verkligen är och det var länge sedan du tillät mig älska dig överhuvudtaget. Du gjorde dig till och var hård så att du verkade vara något annat än du var. Du var aldrig närvarande i dig själv. Jag hittade dig aldrig. Min hand trevade efter något bekant, men kom alltid tillbaka med stickor och pulserande bett från dina försök att försvara något inom dig som du inte ville dela med någon. Inte ens med dig själv. Du var vild i ditt motstånd. Taggig. Spretig. Ursinnig. Och min hand var alltid där och petade. Vi skapande mönstret tillsammans. Vi följde det noggrant medan vi vävde våra osunda roller och broderade ut dem över verkligheten.

Ingenting är mer verkligt än smärtan av det som sagts mellan oss, eller förblivit osagt.

Vi har båda insjuknat i varandras lidande, fast på olika sätt. Du tycker min vilja att uttrycka lidandet, är sjukligt. Min önskan att spränga den här tystnaden gör mig sinnessjuk i dina ögon. Sorgen jag bär på kastar ett tragiskt ljus över min karaktär. Ingen som bär på en gammal sorg kan vara frisk, menar du. Att jag ännu en gång vill skicka min öppna hand till dig i ett kuvert, skulle du avfärda som naivt och en smula rubbat.

Allt med mig är enligt dig fel. Sjukt. Opassande. Min kärlek måste hanteras i sterila rum. Min vrede borde opereras bort. Du anser att de borde lobotomera bort det blödande hjärta som sitter djupt inne i huvudet på mig. Du är rädd att bli smittad av min sårbarhet. Du ser sårbarheten som den mest frånstötande svaghet. Jag har så många svagheter, enligt dig. Min begåvning och mina talanger tycker du jag använder som en ursäkt för att berättiga dem. Dessa svagheter som jag älskar. De ger mig så mycket. De bär upp verkligheten för mig. Annars skulle jag nog drunkna i min egen bottenlösa fantasi. Jag ser mina svagheter som ankare. De håller mig kvar på Jorden. Jag svävar lätt bortom min inre atmosfär, och tränger långt in i det oändliga i min själ, där jag känner mig trygg och hemma. Jag vet att du är kvar där utanför med dina åsikter som gnuggar sig mot gränserna för min rymd. Du står redo med en tvångströja. Denna omtanke uppskattar jag inte. Dessutom är den här tystnaden en värre slags tvångströja. Jag vill frigöra mig från den. Från dig. Ditt hat. Jag vill frigöra mig från dödsdansen.

Kanske är det just därför jag skriver till dig nu. Du kommer aldrig få detta brev. Det kommer inte nå dig, precis som jag aldrig kommer att nå dig. Tystnaden kommer att ta dig ifrån mig och mig ifrån dig. Men jag ingår inte i ett tystnadslöfte till livet. Jag äger min röst. Mina känslor. Mina kreativa uttryck. Jag äger mitt liv och dess innehåll. Mitt värde som människa. Orden jag formulerar i tanken och de jag omsorgsfullt väljer att ge till andra. Jag äger till och med den här tystnaden. Du äger orsaken.

Jag kliver ur dödsdansen. Fötterna alldeles såriga. Smärtan har slutat spela. Det börjar bli vår ute. Du skulle se kyrkogården utanför mitt fönster, den är färgad i rosa blomsterprakt, jag tror det är japanska körsbärsträd som står i blom nu. Det finns så mycket jag hade delat med dig om du hade tillåtit mig. I tystnaden bor allt annat än livet. Det är vad gravarna på kyrkogården lärt mig när jag dagligen promenerar under körsbärsträden.

.

© 2017 Mia Makila