Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 5

Fragment ur min dagbok från 2012

 

Jag färdas långsamt tillbaka till mig själv igen. Till min kreativitet och inre kraft. Jag har varit borta länge. Det känner jag. Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Och jag slutade tro på mig själv. Blev vilsen och tom. Onåbar för mig själv. Bortkopplad från allt som egentligen var min identitet – och det som människor tyckte var Mia. På sista tiden har jag känt mig oerhört nära livet. Närvarande på ett alldeles omtumlande sätt. Jag ser allting tydligt och för vad det är – och ingenting känns luddigt och dimmigt som det brukar (förutom mina minnesluckor). I och med den här behandlingen för PTSD på Kris- och Traumacentrum på Danderyds sjukhus, har jag lärt med mycket om mig själv, mitt liv och hur allt jag gått igenom har format mig. Och inte bara det, det har öppnat upp ögonen för min omvärld och allt jag tog för givet och kallade verkligheten. Av allt jag gått igenom (och det är mycket) så har jag fått en stor kunskap om hur allt hänger ihop. Liksom hur livet formar människor och tvärtom. – dagboken 3 januari 2012

Det är som om någon kastat in mig i ett parallell-Universum där allt till ytan ser ut som det brukar men är förvridet och fattigt på nyanser och innehåll. Världen runt omkring mig liknar min verklighet men är smittad av en paranoid overklighetskänsla. Allt är lite hårdare. Vänt emot mig. Förbannat och aggressivt. Jag är förvirrad och ängslig. Vad är på riktigt och vad sker endast i mitt huvud? Kanske håller jag på att bli galen i alla fall. Vill helst gömma mig. Stänga in mig i ett ljudisolerat rum. I en vecka. Vill vara för mig själv. Inte ens X har tillgång till mig nu. Det skrämmer mig. Vår relation har varit lite ansträngd. Det är första gången det känns så. Vi grälar mer och stämningen är rastlös och ganska avslagen.

Det har varit en av de värsta veckorna i mitt liv. Jag har slitits upp med rötterna ur marken och undersöks noga av min psykolog. Jag har för närvarande ingen mark att stå på – och svävar över jorden utan att veta var jag hör hemma. Men jag klarar det. Jag lever och jag andas och jag finns fortfarande till. Mamma ringer varje dag för att höra hur jag mår.

Kanske är det så att alla de här nya känslorna och tankarna som PTSD-behandlingen för med sig – på både ett medvetet och omedvetet plan, torkar ut mig på all kraft. Är torr, tom och ihålig.

Det är ett steg i taget som gäller för min kreativitet nu. Igår grundade jag en ny träpannå. Skissade lite på motivet i mitt block under kvällen. Förhoppningsvis vågar jag skissa upp motivet på den nygrundade pannån snart. Därefter börja måla. Det är nästan komiskt krångligt att skapa när man är blockerad. Och det är verkligen ett steg i taget som gäller. Även om det känns som ett skämt att det tar flera dagar att påbörja en ny målning.

Jag vaknar med en känsla av obehag. Som jag har glömt bort något hemskt. Eller som en känsla av att något dåligt kommer att ske. Något pockar på. Känslorna trängs därinne och vill komma ut, men vet inte hur. I vilken form. Ilska? Skräck? Befrielse?

Jag undrar hur lätt det skulle vara för mig att bara ge upp nu och ge mig själv till rädslan och skräcken. Hur lätt det skulle vara att inte kämpa vidare, att ge sig, att bara glömma allt och gå vidare som om inget hade hänt.

Vet inte vad som händer, men idag hoppade 21 nya idéer till nya konstverk upp bara så där!!?! Har skrivit ned dem alla lite slarvigt i ett anteckningsblock. Det känns definitivt som om något rasslat till och lossnat. Lite som när man haft lock för örat och plötsligt hör allt så där skarpt och tydligt igen.

Vad dum i huvudet jag varit – varför har jag inte tänkt på att berätta om det jag går igenom nu – när det är så himla enkelt?

Jag har massor att säga, ur mitt nya perspektiv på världen och på mig själv. Jag är inte samma Mia som skapade de där demonerna för några år sedan, jag har utvecklats och har helt nya värderingar nu. Skapandet har varit en förlorad kärlek i nästan tre år (även om jag har skapat under denna tid har det inte känts “på riktigt”) som jag nu återupptäcker. Med ett steg i taget. Först i digitala collage. Sedan mer i fysisk form. Men jag njuter av varje sekund av att hitta tillbaka och har inte bråttom.

Flera dagar utan någon betydande ångest. Har fokuserat mig på skapandet nu och fått upp både ett tempo och ett bättre självförtroende. Hittar tillbaka. Hittar nya sätt att relatera till mitt skapande.

Jag ska ta mig ut på andra sidan. Jag ska, ska, ska, om det så är det sista jag gör. Men jag ska njuta av livet igen utan att vara rädd. Jag ska bli hel igen. Jag ska.

Har i alla fall kommit igång med skapandet på allvar. Har lusten, skaparglädjen, visionerna, tålamodet, energin och självförtroendet. Det bubblar i mig av nya idéer.

Det har inte varit lätt. Att släppa taget om det bästa man gjort, tar tid och att acceptera att man vuxit ur något som man blivit känd och framgångsrik på är svårt. Men jag tror jag äntligen har gjort det. Och nu går jag vidare härifrån. Och jag kommer nog inte måla mer. Bara skapa digitala collage för det är i dem min riktiga styrka ligger. Det vet jag. Men jag har inte velat inse det förrän nu och det känns inte ledsamt – tvärtom så är jag lättad och fri.

Wow. Äntligen befinner jag mig i mitt efterlängtade skaparflow! Jobbar hela tiden. Igår satt jag 11 timmar i sträck framför PhotoShop. Och då hade jag ändå jobbat på museet innan. Det finns inga ord för vad jag känner just nu. Jag är förälskad i allt som livet innebär. Även smärtan som kommer med det. Det pirrar i magen, jag är kåt och inspirerad och det är allt jag behöver för att klara mig utan ångest och sorg. Men nästa vecka börjar min behandlingav PTSD om på Kris och Traumacentrum efter sommaruppehållet. Hoppas mitt skaparflow håller i sig.

Min nya konst är det ärligaste jag skapat. Den visar vem jag verkligen, verkligen är. Någonstans mellan ljuset och mörkret – och där ljuset alltid dominerar. Det känns som det har hänt någonting i min konst – jag har blivit så mycket bättre på sista tiden. Det är som om jag spelar i en högre division nu. Jag vet inte ens vart min konst leder mig men det gör detsamma. Jag följer alla impulser med spänning och förväntning. Jag har aldrig litat så här mycket på mig själv. Jag är min egen ledsagare just nu.

All The Bears In The Garden av Mia Makila, 2012

 

Även om jag bara är halvvägs i min traumabehandling, så är jag proppfull av ny kunskap om mig själv och omvärlden. Känslan av att vara på väg ut ur traumaträsket är ibland överväldigande. Med det kommer de “förbjudna” känslorna. Ilskan jag inte vågat släppa lös. Lyckan jag har varit rädd för. Njutningen jag aldrig blivit erbjuden.

Ibland känner jag mig skyldig till allt möjligt. Att det är mitt fel att folk varit onda mot mig – och när de sedan vill dra ett streck över allt utan att prata igenom det så kan jag inte det utan vill arbeta igenom allt och då är det mitt fel att jag fortsätter krångla. Att det är mitt fel att jag har bra minne och kommer ihåg smärtsamma detaljer som alla andra har glömt. Att jag inte tog mig ur misshandelsförhållandet tidigare utan ständigt får höra det av andra “varför lämnande du inte honom?”. Känner skuld att jag varit kärnpunkten av människors hat (något fel måste det vara på mig som lockar fram hat hos andra). Känner skuld för att inte kunna gå vidare utan att ha PTSD. Känner skuld att berätta om mina erfarenheter eftersom det “drabbar” andra (hur nu min livshistoria kan drabba andra). Känner skuld att inte vara lycklig fast jag har så mycket att vara lycklig för utan istället sitter och lipar och har ångest ibland (som nu).

Känner skuld att jag är så in i helvete förbannad ibland – för jag är inte en arg människa. Känner skuld att jag känner skuld. Känner skuld för att jag tar beslut som är grundade i mitt välmående istället för andras lycka. Ska ta upp detta med min psykolog imorgon.

Fick idag läxa av min psykolog att fundera över:

“Jag har inte rätt till….[…]…. för då känner jag skuld.”
Nu har jag hittat ordet.

Frihet.

Jag har inte haft det förut. Men nu tänker jag återerövra det.
Frihet att inte vara kontrollerad. Styrd. Tillrättavisad. Frihet att bestämma över mitt eget liv. Över mig själv. Över min egen värld. Frihet att få visa vem jag är. Vad jag står för. Vad jag överlevt. Frihet över min kropp. Min sexualitet. Min njutning. Frihet att fatta egna beslut. Frihet att välja väg i livet utan att vara rädd för konsekvenserna. Frihet att stå upp för mig själv. Att inte låta andra trycka ned mig eller skada mig. Frihet över min tillvaro. Att leva ett liv utan skräck och ständig katastrofberedskap. Frihet att få vara glad för vad jag vill. Hur länge jag vill. Få skratta åt vad jag vill. Gråta för vad jag vill. Frihet att tycka vad jag vill. Att inte tycka om eller tycka om någon eller något. Frihet att få välja själv. Att få ändra mig. Frihet att andas utan ångest. Utan oro. Utan att undra vad andra tycker och tänker om mig. Frihet att inte låta andra ha makt över mig eller mitt liv. Att få säga vad jag vill. Till vem jag vill. När jag vill. Hur jag vill. Frihet att förstå vad som är bäst för mig. Vad som är rätt att göra. Vad som är fel och dumt. Vad som är det enda rätta. Frihet att få uttrycka mig som jag vill. Frihet att få leva fritt utan motstånd. Att få känna mig fri. Att få vara fri.

Hela jag är en flytande själslig process just nu. Ingen fast form. Inget beständigt. Utan gungar hit och dit allt eftersom processen tar mig genom mörker och ljus.

Allting har en mening och betyder ingenting. Allting är utom sig av laddning. Mina hjärtslag föder liv. Men också dunkande smärta och lycka i ett pulserande flöde. Jag vet också att jag kommer förlora mycket i den här processen. Jag känner det på mig. Men jag måste gå igenom det här nu.

Jag blir bara mer levande och levande. Det är en ofattbart storslagen process.  Att raseras som människa, att tillåta sig raseras till grunden och sedan ligga söndersmulad under en tid – och till slut börja bygga ihop sig själv från början igen. Och bli hel. Stabil. Och levande igen.

© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Lätta ditt hjärta här

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s