Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 4

Fragment ur min dagbok från 2011

 

Vad händer nu? Det är nytt år. Ny månad. Nytt kapitel. Men samma gamla rädsla och ångest. Vill förändra. Vill göra. Vill skapa. Jag vill så mycket att jag blir stel i en krampaktig tvångstanke. Det är mer naturligt för mig att inte skapa nu än att skapa. Mina färgburkar och penslar ligger i genomskinliga förvaringslådor och väntar på att denna kramp ska upplösas så jag kan använda dem igen.

Hela jag ligger i en osynlig, genomskinlig förvaringslåda som separerar mig från min egentliga identitet och från min skaparlust. En kista om man så vill. För jag känner mig död på så många sätt och vis. Det är inte fråga om en överdrift eller känslomässig utsvävning – utan om en ärlig känsla som rotar sig i min innersta kärna. Känner hur konsten och min karriär glider mig ur händerna – och hur jag låter det ske. Har sörjt. Men nu gör det inte ont. Känner ingenting. Är stum, avtrubbad och förlamad i känslorna kring min framtid som konstnär. Konsten är nu mera det okända. Osynligt och genomskinligt. Ogreppbart.

Är faktiskt lite rädd att börja skapa igen. Till och med att samla in bilder och material till nya digitala collage, känns besvärligt och obehagligt.

Allt som finns kvar nu är tystnad och stillhet i hjärnan, där det varit kaos så länge – då jag försökte pressa fram nya visioner om vad jag vill skapa fortsättningsvis. Det blev ju inget ändå. Inget kom ju ut. Allt som kom var självförakt och tvivel. Avsky för min stil. Spykänslor för motiven. Irritation över min palett, som ALLTID innehåller samma nyanser av gult, neonrosa, turkost, rött och grönt med inslag av svart och vitt. Trötthet över att collage är så ömtåliga för solljus – vill inte att mina verk ska solblekas om 20 år – skräcken för att pappersurklippen suddas ut med tiden lamslår mig ibland.

Jag är dessutom less på att man bara utvecklas vart tionde år typ, i måleriet (jävligt otacksamt medium – och en långsam utvecklingsprocess). Är sjukt irriterad på att de digitala collagen inte säljer lika bra, för de är ju mer hållbara och genomarbetade än de vanliga collagen. Har fortfarande inte testat det nya tryckeriet i stan, har ju tidigare haft riktigt dåliga erfarenheter av tryckerier och därför drar jag mig. En del samlare resonerar kring att “man vill ju känna att verket är tillverkat av en konstnärs hand” – de digitala collagen saknar mina fingeravtryck, de är gjorda av ettor och nollor, men jag jobbar alltid hårdare på dem än de vanliga collagen och är minst lika äkta som dem. Den attityden är tröttsam. Och oinspirerande.

Söndagar är sorgedagar. Jag sluter mig. Och rädslan är pärlan i mitten. Inga idéer. Överväldigande krav på mig själv. En tyngd av bly och svett.

Tystnad. Här inne. Och där ute. Tomhet. Tomhet på allt som behövs för att skapa. Fan också. Vet inte exakt hur jag ska klara av det här.

Igår dammade jag av mina penslar i ateljén. Drog fingrarna över borsten och gamla färgpartiklar och damm rasade ur den med ett litet dammoln. Tittade på allt material som låg där på bordet. Färgburkar, penslar, papper, pennor, pannåer, paletter, suddgummin, ramar och skissblock. Allt liknade spillror av mig själv som efter jag sprängts i luften. Jag och min konst är ett och samma. Eller var. Nej, är. Fortfarande.

Jag vågade. Till slut. Invigde mitt nya lilla bordsstaffli med en nygrundad träpannå och började skjuta färg fram och tillbaka på den med lugna penseldrag. Kändes både absurt och lite ovant att sitta framför en tom duk igen. Men det gick åt helvete så fort jag började med motivet. Men jag gav inte upp. Fortsatte att skjuta färg fram och tillbaka med penseln. Märker att jag är i en mellanperiod där de gamla motiven hänger sig kvar men känns totalt ointressanta men jag förmår inte att släppa taget och våga testa nytt. Så det blir något mittemellan. Men även mellanperioderna har sin charm. De är liksom viktiga för processen framåt. Jag tror jag anar vad som kommer att bli det nya. Men eftersom jag inte har vågat testa det så vet jag ännu inte om det är ett spår att följa. Jag får fortsätta skjuta färg fram och tillbaka på mina träpannåer tills jag är redo. Det känns ganska spännande faktiskt.

Kanske vågar jag släppa taget om skaparkrisen nu och bara låta tiden vara. Mitt liv kan inte cirkulera kring en jäkla skaparkris. Man gör ofta sina problem större än de är – och låter dem ta mer utrymme än de är värda.

Har börjat jobba på ett av Stockholms bästa museer – och så har jag flera utställningar på gång. Folk väntar på min konst. Förväntningarna är höga – inte minst från mig själv. Och det är ju bra. Min konst är uppskattad och folk vill ha mer. Och jag med. Men jag kan liksom inte släppa känslan om en press. Både utifrån och inifrån. Motståndet är en stum och förlamande dräkt jag inte får av mig. Vill slita av mig det. Och komma ur min stela kokong.

Har haft en plågsam början på veckan med ångest och hjärtklappning. Tål inga motgångar just nu. Sover oroligt och vaknar av att jag försöker lösa problem.

Det är ganska jobbigt nu. Jag vill skapa. Men det är som en osynlig vägg mellan viljan och verkligheten. Har alla förutsättningar att komma igång. X har sågat till en massa nya träpannåer i masonit efter mina favoritmått och dimensioner, jag har köpt nya penslar, färg och paletter, böcker att klippa ur till nya collage, ett samarbete med tryckeri om jag får lust att göra digitala collage – och tid, jag har så mycket tid! Allt står där och väntar på att jag ska skapa skiten ur det. Men.
Där finns motståndet.
Hjärtklappning.
Ångest.
Oro.
Stress.
Varför är det så jävla svårt?
Jag fattar inte.

Jag fortsätter att vara trött, trött, trött, hela dagarna igenom. Fattar inte vad som är fel. Vill vakna. nu. Jag längtar efter att få känna mig närvarande igen. Jag längtar efter att få vara glad, hela tiden, utan att drabbas av oförklarlig rädsla eller ångest.  Jag längtar efter mig själv, såsom jag vet att jag kan vara. Igår ringde jag vårdcentralen. För jag ropar på hjälp. Vill ha hjälp. Klarar inte detta själv.

Vaknade med lite mildare ångest och besökte min husläkare på vårdcentralen. Efter att hon testat blodtrycket (som var skyhögt) hade vi ett märkligt samtal om vad som är vad – depression eller utbrändhet. Kände mig väldigt missförstådd men jag står på mig. Jag inser att det här är lika allvarligt som att vara riktigt sjuk eller som att ha brutit någon kroppsdel. Jag har ju brutit själen i tu. Det måste väl räknas. Själabrott. Själsjuk. Stukad själ. Skaparlustförlust. Kreativitetsstympad. Konstnärskoma. Andlig zombieinfluensa. Skaparglädjekollaps. Sinnesbränna. Hjärn-stumhet. Något sådant.

Efter frukosten åkte jag in till stan. På tunnelbanan fick jag plötsligt en bekant känsla i magen. Sakta och säkert kom den smygande. Panikångesten. Det var ett tag sedan nu. Men där var den. Precis som jag minns den. Först kom den sega hårda knuten under hjärtat som liksom stannar upp andningen så att man måste kippa efter andan, därefter kom törsten – den oerhörda törstkänslan, illamåendet och skräcken och sedan blev jag akut kissnödig. Blir alltid det när jag får panikångest. Kissnödighetskänslan blir till slut en tvångstanke och allt går ut på att snabbt hitta en toalett. Och vägen dit känns oändlig. Vid varje ny hållplats kändes resan som mils avstånd till Östermalmstorg.

Jag vet att jag har prioriterat mitt förhållande med X – och konsten har fått kliva ned till en andra plats på min kärlekslista. Måste fundera ut ett sätt där de kan dela på förstaplatsen.

Klockan är bara tio på morgonen och det känns som om den här dagen står still. En känsla av tomhet och total nollställning. Lever i ett ingenmansland där inte ens jag själv är välkommen. Känner mig vilse. Och ensam. Tänker på det där att känna sig identitetslös utan sitt skapande och sin kreativitet. Det är märkligt hur en konstnärs innersta kärna är en ihopvävd knut av lust, skaparkraft och en känsla av att man måste skapa, annars dör man.

Har tänkt mycket på vad som är skillnaden med att släppa kontrollen och ta kontroll över sitt liv. Kanske är det så enkelt att man måste våga släppa kontrollen för att återta kontroll. Jag har inte kontroll över mycket i mitt liv just nu. Och jag tänker ta tillbaka kontrollen. Det är prio ett.

Kanske är skaparkrisen egentligen en enda stor livskris. Har aldrig känt mig så långt från mig själv som jag gör nu. Hela jag är förvriden i mitt huvud. Har svårt att veta vad som är tankefoster och vad som är verkligt när jag ser mig själv i spegeln. Har röda ögon. Grågul hud. Torrt hår med spretiga toppar.  Minst en centimeter utväxt. Svarta ringar runt ögonen. Ständig ballongmage. Eller är jag bara asfet? Vet inte längre. Mina händer är en samling tio korvar som fumlar och famlar och gör inte som jag vill. Benen är två stubbar utan några kvinnliga former. Jag ser sur ut också. Som en bitterfitta. Jag brukar ju alltid le. Till och med med ögonen. Vad har hänt? Jag drar fingrarna längs ansiktet och ser undrande på mig själv. Vad sjutton är sant i min spegel. Det kan ju inte vara så där hemskt på riktigt.Det måste vara i mitt huvud. Alltihop. Men det gör inte saken lättare.

Efter många vändor på vårdcentralen och några möten hos en sköterska på en psykiatrisk mottagning vid slakthusområdet, åkte jag åter dit för att träffa både en psykolog och en psykiatriker. De var så snälla och log varmt mot mig där de satt på varsin sida om mig. Blir verkligen tagen på allvar där och de är fullständigt eniga om att jag lider av Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) och berättade att de tänker remittera mig till Kris- och Traumacentrum i Danderyd för experthjälp.

Läkaren sa: “Du har under dessa år försökt läka dina sår från misshandeln och de kommer att pilla på sårskorpan tills den lossnar, sedan är såret öppet igen. Det kommer göra ont men är nödvändigt för att det ska läka, en gång för alla.” Han trodde inte heller att jag kommer att behöva någon medicinering: “Du har en positiv inställning till livet. Det är din styrka och det är den som gör att du kommer att klara av det här svåra du har framför dig. Jag blir glad den energi du utstrålar.”

Jag har så många frågor nu. Vad kommer jag få för hjälp? Hur kommer jag känna när eventuella förträngda minnen återvänder till mitt medvetande? Hur kommer mina nära och kära stötta mig på den här resan? Är det här början på något nytt – och kanske slutet på den här jävla paralyseringen jag känner?

© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Lätta ditt hjärta här

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s