Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 5

Fragment ur min dagbok från 2012

 

Jag färdas långsamt tillbaka till mig själv igen. Till min kreativitet och inre kraft. Jag har varit borta länge. Det känner jag. Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Och jag slutade tro på mig själv. Blev vilsen och tom. Onåbar för mig själv. Bortkopplad från allt som egentligen var min identitet – och det som människor tyckte var Mia. På sista tiden har jag känt mig oerhört nära livet. Närvarande på ett alldeles omtumlande sätt. Jag ser allting tydligt och för vad det är – och ingenting känns luddigt och dimmigt som det brukar (förutom mina minnesluckor). I och med den här behandlingen för PTSD på Kris- och Traumacentrum på Danderyds sjukhus, har jag lärt med mycket om mig själv, mitt liv och hur allt jag gått igenom har format mig. Och inte bara det, det har öppnat upp ögonen för min omvärld och allt jag tog för givet och kallade verkligheten. Av allt jag gått igenom (och det är mycket) så har jag fått en stor kunskap om hur allt hänger ihop. Liksom hur livet formar människor och tvärtom. – dagboken 3 januari 2012

Det är som om någon kastat in mig i ett parallell-Universum där allt till ytan ser ut som det brukar men är förvridet och fattigt på nyanser och innehåll. Världen runt omkring mig liknar min verklighet men är smittad av en paranoid overklighetskänsla. Allt är lite hårdare. Vänt emot mig. Förbannat och aggressivt. Jag är förvirrad och ängslig. Vad är på riktigt och vad sker endast i mitt huvud? Kanske håller jag på att bli galen i alla fall. Vill helst gömma mig. Stänga in mig i ett ljudisolerat rum. I en vecka. Vill vara för mig själv. Inte ens X har tillgång till mig nu. Det skrämmer mig. Vår relation har varit lite ansträngd. Det är första gången det känns så. Vi grälar mer och stämningen är rastlös och ganska avslagen.

Det har varit en av de värsta veckorna i mitt liv. Jag har slitits upp med rötterna ur marken och undersöks noga av min psykolog. Jag har för närvarande ingen mark att stå på – och svävar över jorden utan att veta var jag hör hemma. Men jag klarar det. Jag lever och jag andas och jag finns fortfarande till. Mamma ringer varje dag för att höra hur jag mår.

Kanske är det så att alla de här nya känslorna och tankarna som PTSD-behandlingen för med sig – på både ett medvetet och omedvetet plan, torkar ut mig på all kraft. Är torr, tom och ihålig.

Det är ett steg i taget som gäller för min kreativitet nu. Igår grundade jag en ny träpannå. Skissade lite på motivet i mitt block under kvällen. Förhoppningsvis vågar jag skissa upp motivet på den nygrundade pannån snart. Därefter börja måla. Det är nästan komiskt krångligt att skapa när man är blockerad. Och det är verkligen ett steg i taget som gäller. Även om det känns som ett skämt att det tar flera dagar att påbörja en ny målning.

Jag vaknar med en känsla av obehag. Som jag har glömt bort något hemskt. Eller som en känsla av att något dåligt kommer att ske. Något pockar på. Känslorna trängs därinne och vill komma ut, men vet inte hur. I vilken form. Ilska? Skräck? Befrielse?

Jag undrar hur lätt det skulle vara för mig att bara ge upp nu och ge mig själv till rädslan och skräcken. Hur lätt det skulle vara att inte kämpa vidare, att ge sig, att bara glömma allt och gå vidare som om inget hade hänt.

Vet inte vad som händer, men idag hoppade 21 nya idéer till nya konstverk upp bara så där!!?! Har skrivit ned dem alla lite slarvigt i ett anteckningsblock. Det känns definitivt som om något rasslat till och lossnat. Lite som när man haft lock för örat och plötsligt hör allt så där skarpt och tydligt igen.

Vad dum i huvudet jag varit – varför har jag inte tänkt på att berätta om det jag går igenom nu – när det är så himla enkelt?

Jag har massor att säga, ur mitt nya perspektiv på världen och på mig själv. Jag är inte samma Mia som skapade de där demonerna för några år sedan, jag har utvecklats och har helt nya värderingar nu. Skapandet har varit en förlorad kärlek i nästan tre år (även om jag har skapat under denna tid har det inte känts “på riktigt”) som jag nu återupptäcker. Med ett steg i taget. Först i digitala collage. Sedan mer i fysisk form. Men jag njuter av varje sekund av att hitta tillbaka och har inte bråttom.

Flera dagar utan någon betydande ångest. Har fokuserat mig på skapandet nu och fått upp både ett tempo och ett bättre självförtroende. Hittar tillbaka. Hittar nya sätt att relatera till mitt skapande.

Jag ska ta mig ut på andra sidan. Jag ska, ska, ska, om det så är det sista jag gör. Men jag ska njuta av livet igen utan att vara rädd. Jag ska bli hel igen. Jag ska.

Har i alla fall kommit igång med skapandet på allvar. Har lusten, skaparglädjen, visionerna, tålamodet, energin och självförtroendet. Det bubblar i mig av nya idéer.

Det har inte varit lätt. Att släppa taget om det bästa man gjort, tar tid och att acceptera att man vuxit ur något som man blivit känd och framgångsrik på är svårt. Men jag tror jag äntligen har gjort det. Och nu går jag vidare härifrån. Och jag kommer nog inte måla mer. Bara skapa digitala collage för det är i dem min riktiga styrka ligger. Det vet jag. Men jag har inte velat inse det förrän nu och det känns inte ledsamt – tvärtom så är jag lättad och fri.

Wow. Äntligen befinner jag mig i mitt efterlängtade skaparflow! Jobbar hela tiden. Igår satt jag 11 timmar i sträck framför PhotoShop. Och då hade jag ändå jobbat på museet innan. Det finns inga ord för vad jag känner just nu. Jag är förälskad i allt som livet innebär. Även smärtan som kommer med det. Det pirrar i magen, jag är kåt och inspirerad och det är allt jag behöver för att klara mig utan ångest och sorg. Men nästa vecka börjar min behandlingav PTSD om på Kris och Traumacentrum efter sommaruppehållet. Hoppas mitt skaparflow håller i sig.

Min nya konst är det ärligaste jag skapat. Den visar vem jag verkligen, verkligen är. Någonstans mellan ljuset och mörkret – och där ljuset alltid dominerar. Det känns som det har hänt någonting i min konst – jag har blivit så mycket bättre på sista tiden. Det är som om jag spelar i en högre division nu. Jag vet inte ens vart min konst leder mig men det gör detsamma. Jag följer alla impulser med spänning och förväntning. Jag har aldrig litat så här mycket på mig själv. Jag är min egen ledsagare just nu.

All The Bears In The Garden av Mia Makila, 2012

 

Även om jag bara är halvvägs i min traumabehandling, så är jag proppfull av ny kunskap om mig själv och omvärlden. Känslan av att vara på väg ut ur traumaträsket är ibland överväldigande. Med det kommer de “förbjudna” känslorna. Ilskan jag inte vågat släppa lös. Lyckan jag har varit rädd för. Njutningen jag aldrig blivit erbjuden.

Ibland känner jag mig skyldig till allt möjligt. Att det är mitt fel att folk varit onda mot mig – och när de sedan vill dra ett streck över allt utan att prata igenom det så kan jag inte det utan vill arbeta igenom allt och då är det mitt fel att jag fortsätter krångla. Att det är mitt fel att jag har bra minne och kommer ihåg smärtsamma detaljer som alla andra har glömt. Att jag inte tog mig ur misshandelsförhållandet tidigare utan ständigt får höra det av andra “varför lämnande du inte honom?”. Känner skuld att jag varit kärnpunkten av människors hat (något fel måste det vara på mig som lockar fram hat hos andra). Känner skuld för att inte kunna gå vidare utan att ha PTSD. Känner skuld att berätta om mina erfarenheter eftersom det “drabbar” andra (hur nu min livshistoria kan drabba andra). Känner skuld att inte vara lycklig fast jag har så mycket att vara lycklig för utan istället sitter och lipar och har ångest ibland (som nu).

Känner skuld att jag är så in i helvete förbannad ibland – för jag är inte en arg människa. Känner skuld att jag känner skuld. Känner skuld för att jag tar beslut som är grundade i mitt välmående istället för andras lycka. Ska ta upp detta med min psykolog imorgon.

Fick idag läxa av min psykolog att fundera över:

“Jag har inte rätt till….[…]…. för då känner jag skuld.”
Nu har jag hittat ordet.

Frihet.

Jag har inte haft det förut. Men nu tänker jag återerövra det.
Frihet att inte vara kontrollerad. Styrd. Tillrättavisad. Frihet att bestämma över mitt eget liv. Över mig själv. Över min egen värld. Frihet att få visa vem jag är. Vad jag står för. Vad jag överlevt. Frihet över min kropp. Min sexualitet. Min njutning. Frihet att fatta egna beslut. Frihet att välja väg i livet utan att vara rädd för konsekvenserna. Frihet att stå upp för mig själv. Att inte låta andra trycka ned mig eller skada mig. Frihet över min tillvaro. Att leva ett liv utan skräck och ständig katastrofberedskap. Frihet att få vara glad för vad jag vill. Hur länge jag vill. Få skratta åt vad jag vill. Gråta för vad jag vill. Frihet att tycka vad jag vill. Att inte tycka om eller tycka om någon eller något. Frihet att få välja själv. Att få ändra mig. Frihet att andas utan ångest. Utan oro. Utan att undra vad andra tycker och tänker om mig. Frihet att inte låta andra ha makt över mig eller mitt liv. Att få säga vad jag vill. Till vem jag vill. När jag vill. Hur jag vill. Frihet att förstå vad som är bäst för mig. Vad som är rätt att göra. Vad som är fel och dumt. Vad som är det enda rätta. Frihet att få uttrycka mig som jag vill. Frihet att få leva fritt utan motstånd. Att få känna mig fri. Att få vara fri.

Hela jag är en flytande själslig process just nu. Ingen fast form. Inget beständigt. Utan gungar hit och dit allt eftersom processen tar mig genom mörker och ljus.

Allting har en mening och betyder ingenting. Allting är utom sig av laddning. Mina hjärtslag föder liv. Men också dunkande smärta och lycka i ett pulserande flöde. Jag vet också att jag kommer förlora mycket i den här processen. Jag känner det på mig. Men jag måste gå igenom det här nu.

Jag blir bara mer levande och levande. Det är en ofattbart storslagen process.  Att raseras som människa, att tillåta sig raseras till grunden och sedan ligga söndersmulad under en tid – och till slut börja bygga ihop sig själv från början igen. Och bli hel. Stabil. Och levande igen.

© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 4

Fragment ur min dagbok från 2011

 

Vad händer nu? Det är nytt år. Ny månad. Nytt kapitel. Men samma gamla rädsla och ångest. Vill förändra. Vill göra. Vill skapa. Jag vill så mycket att jag blir stel i en krampaktig tvångstanke. Det är mer naturligt för mig att inte skapa nu än att skapa. Mina färgburkar och penslar ligger i genomskinliga förvaringslådor och väntar på att denna kramp ska upplösas så jag kan använda dem igen.

Hela jag ligger i en osynlig, genomskinlig förvaringslåda som separerar mig från min egentliga identitet och från min skaparlust. En kista om man så vill. För jag känner mig död på så många sätt och vis. Det är inte fråga om en överdrift eller känslomässig utsvävning – utan om en ärlig känsla som rotar sig i min innersta kärna. Känner hur konsten och min karriär glider mig ur händerna – och hur jag låter det ske. Har sörjt. Men nu gör det inte ont. Känner ingenting. Är stum, avtrubbad och förlamad i känslorna kring min framtid som konstnär. Konsten är nu mera det okända. Osynligt och genomskinligt. Ogreppbart.

Är faktiskt lite rädd att börja skapa igen. Till och med att samla in bilder och material till nya digitala collage, känns besvärligt och obehagligt.

Allt som finns kvar nu är tystnad och stillhet i hjärnan, där det varit kaos så länge – då jag försökte pressa fram nya visioner om vad jag vill skapa fortsättningsvis. Det blev ju inget ändå. Inget kom ju ut. Allt som kom var självförakt och tvivel. Avsky för min stil. Spykänslor för motiven. Irritation över min palett, som ALLTID innehåller samma nyanser av gult, neonrosa, turkost, rött och grönt med inslag av svart och vitt. Trötthet över att collage är så ömtåliga för solljus – vill inte att mina verk ska solblekas om 20 år – skräcken för att pappersurklippen suddas ut med tiden lamslår mig ibland.

Jag är dessutom less på att man bara utvecklas vart tionde år typ, i måleriet (jävligt otacksamt medium – och en långsam utvecklingsprocess). Är sjukt irriterad på att de digitala collagen inte säljer lika bra, för de är ju mer hållbara och genomarbetade än de vanliga collagen. Har fortfarande inte testat det nya tryckeriet i stan, har ju tidigare haft riktigt dåliga erfarenheter av tryckerier och därför drar jag mig. En del samlare resonerar kring att “man vill ju känna att verket är tillverkat av en konstnärs hand” – de digitala collagen saknar mina fingeravtryck, de är gjorda av ettor och nollor, men jag jobbar alltid hårdare på dem än de vanliga collagen och är minst lika äkta som dem. Den attityden är tröttsam. Och oinspirerande.

Söndagar är sorgedagar. Jag sluter mig. Och rädslan är pärlan i mitten. Inga idéer. Överväldigande krav på mig själv. En tyngd av bly och svett.

Tystnad. Här inne. Och där ute. Tomhet. Tomhet på allt som behövs för att skapa. Fan också. Vet inte exakt hur jag ska klara av det här.

Igår dammade jag av mina penslar i ateljén. Drog fingrarna över borsten och gamla färgpartiklar och damm rasade ur den med ett litet dammoln. Tittade på allt material som låg där på bordet. Färgburkar, penslar, papper, pennor, pannåer, paletter, suddgummin, ramar och skissblock. Allt liknade spillror av mig själv som efter jag sprängts i luften. Jag och min konst är ett och samma. Eller var. Nej, är. Fortfarande.

Jag vågade. Till slut. Invigde mitt nya lilla bordsstaffli med en nygrundad träpannå och började skjuta färg fram och tillbaka på den med lugna penseldrag. Kändes både absurt och lite ovant att sitta framför en tom duk igen. Men det gick åt helvete så fort jag började med motivet. Men jag gav inte upp. Fortsatte att skjuta färg fram och tillbaka med penseln. Märker att jag är i en mellanperiod där de gamla motiven hänger sig kvar men känns totalt ointressanta men jag förmår inte att släppa taget och våga testa nytt. Så det blir något mittemellan. Men även mellanperioderna har sin charm. De är liksom viktiga för processen framåt. Jag tror jag anar vad som kommer att bli det nya. Men eftersom jag inte har vågat testa det så vet jag ännu inte om det är ett spår att följa. Jag får fortsätta skjuta färg fram och tillbaka på mina träpannåer tills jag är redo. Det känns ganska spännande faktiskt.

Kanske vågar jag släppa taget om skaparkrisen nu och bara låta tiden vara. Mitt liv kan inte cirkulera kring en jäkla skaparkris. Man gör ofta sina problem större än de är – och låter dem ta mer utrymme än de är värda.

Har börjat jobba på ett av Stockholms bästa museer – och så har jag flera utställningar på gång. Folk väntar på min konst. Förväntningarna är höga – inte minst från mig själv. Och det är ju bra. Min konst är uppskattad och folk vill ha mer. Och jag med. Men jag kan liksom inte släppa känslan om en press. Både utifrån och inifrån. Motståndet är en stum och förlamande dräkt jag inte får av mig. Vill slita av mig det. Och komma ur min stela kokong.

Har haft en plågsam början på veckan med ångest och hjärtklappning. Tål inga motgångar just nu. Sover oroligt och vaknar av att jag försöker lösa problem.

Det är ganska jobbigt nu. Jag vill skapa. Men det är som en osynlig vägg mellan viljan och verkligheten. Har alla förutsättningar att komma igång. X har sågat till en massa nya träpannåer i masonit efter mina favoritmått och dimensioner, jag har köpt nya penslar, färg och paletter, böcker att klippa ur till nya collage, ett samarbete med tryckeri om jag får lust att göra digitala collage – och tid, jag har så mycket tid! Allt står där och väntar på att jag ska skapa skiten ur det. Men.
Där finns motståndet.
Hjärtklappning.
Ångest.
Oro.
Stress.
Varför är det så jävla svårt?
Jag fattar inte.

Jag fortsätter att vara trött, trött, trött, hela dagarna igenom. Fattar inte vad som är fel. Vill vakna. nu. Jag längtar efter att få känna mig närvarande igen. Jag längtar efter att få vara glad, hela tiden, utan att drabbas av oförklarlig rädsla eller ångest.  Jag längtar efter mig själv, såsom jag vet att jag kan vara. Igår ringde jag vårdcentralen. För jag ropar på hjälp. Vill ha hjälp. Klarar inte detta själv.

Vaknade med lite mildare ångest och besökte min husläkare på vårdcentralen. Efter att hon testat blodtrycket (som var skyhögt) hade vi ett märkligt samtal om vad som är vad – depression eller utbrändhet. Kände mig väldigt missförstådd men jag står på mig. Jag inser att det här är lika allvarligt som att vara riktigt sjuk eller som att ha brutit någon kroppsdel. Jag har ju brutit själen i tu. Det måste väl räknas. Själabrott. Själsjuk. Stukad själ. Skaparlustförlust. Kreativitetsstympad. Konstnärskoma. Andlig zombieinfluensa. Skaparglädjekollaps. Sinnesbränna. Hjärn-stumhet. Något sådant.

Efter frukosten åkte jag in till stan. På tunnelbanan fick jag plötsligt en bekant känsla i magen. Sakta och säkert kom den smygande. Panikångesten. Det var ett tag sedan nu. Men där var den. Precis som jag minns den. Först kom den sega hårda knuten under hjärtat som liksom stannar upp andningen så att man måste kippa efter andan, därefter kom törsten – den oerhörda törstkänslan, illamåendet och skräcken och sedan blev jag akut kissnödig. Blir alltid det när jag får panikångest. Kissnödighetskänslan blir till slut en tvångstanke och allt går ut på att snabbt hitta en toalett. Och vägen dit känns oändlig. Vid varje ny hållplats kändes resan som mils avstånd till Östermalmstorg.

Jag vet att jag har prioriterat mitt förhållande med X – och konsten har fått kliva ned till en andra plats på min kärlekslista. Måste fundera ut ett sätt där de kan dela på förstaplatsen.

Klockan är bara tio på morgonen och det känns som om den här dagen står still. En känsla av tomhet och total nollställning. Lever i ett ingenmansland där inte ens jag själv är välkommen. Känner mig vilse. Och ensam. Tänker på det där att känna sig identitetslös utan sitt skapande och sin kreativitet. Det är märkligt hur en konstnärs innersta kärna är en ihopvävd knut av lust, skaparkraft och en känsla av att man måste skapa, annars dör man.

Har tänkt mycket på vad som är skillnaden med att släppa kontrollen och ta kontroll över sitt liv. Kanske är det så enkelt att man måste våga släppa kontrollen för att återta kontroll. Jag har inte kontroll över mycket i mitt liv just nu. Och jag tänker ta tillbaka kontrollen. Det är prio ett.

Kanske är skaparkrisen egentligen en enda stor livskris. Har aldrig känt mig så långt från mig själv som jag gör nu. Hela jag är förvriden i mitt huvud. Har svårt att veta vad som är tankefoster och vad som är verkligt när jag ser mig själv i spegeln. Har röda ögon. Grågul hud. Torrt hår med spretiga toppar.  Minst en centimeter utväxt. Svarta ringar runt ögonen. Ständig ballongmage. Eller är jag bara asfet? Vet inte längre. Mina händer är en samling tio korvar som fumlar och famlar och gör inte som jag vill. Benen är två stubbar utan några kvinnliga former. Jag ser sur ut också. Som en bitterfitta. Jag brukar ju alltid le. Till och med med ögonen. Vad har hänt? Jag drar fingrarna längs ansiktet och ser undrande på mig själv. Vad sjutton är sant i min spegel. Det kan ju inte vara så där hemskt på riktigt.Det måste vara i mitt huvud. Alltihop. Men det gör inte saken lättare.

Efter många vändor på vårdcentralen och några möten hos en sköterska på en psykiatrisk mottagning vid slakthusområdet, åkte jag åter dit för att träffa både en psykolog och en psykiatriker. De var så snälla och log varmt mot mig där de satt på varsin sida om mig. Blir verkligen tagen på allvar där och de är fullständigt eniga om att jag lider av Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) och berättade att de tänker remittera mig till Kris- och Traumacentrum i Danderyd för experthjälp.

Läkaren sa: “Du har under dessa år försökt läka dina sår från misshandeln och de kommer att pilla på sårskorpan tills den lossnar, sedan är såret öppet igen. Det kommer göra ont men är nödvändigt för att det ska läka, en gång för alla.” Han trodde inte heller att jag kommer att behöva någon medicinering: “Du har en positiv inställning till livet. Det är din styrka och det är den som gör att du kommer att klara av det här svåra du har framför dig. Jag blir glad den energi du utstrålar.”

Jag har så många frågor nu. Vad kommer jag få för hjälp? Hur kommer jag känna när eventuella förträngda minnen återvänder till mitt medvetande? Hur kommer mina nära och kära stötta mig på den här resan? Är det här början på något nytt – och kanske slutet på den här jävla paralyseringen jag känner?

© 2017 MIA MAKILA