Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 2

Fragment ur min dagbok från 2009

Efter jag hade skapat ca 100 konstverk på några månader inför mina tre utställningar i Mars 2009 (som var i Sverige, Danmark och Frankrike), kände jag mig både utmattad och tömd. Jag hade skapat kring teman som låg mig nära om hjärtat – men jag ville gå vidare och lämna dessa bakom mig. Nu var jag framgångsrik och uppmärksammad. Jag hade alltså mycket att förlora på att byta motiv, stil och riktning.

Jag borde börja skapa nu. Men det känns så himla läskigt att börja om efter alla slags avslut med utställningar och projekt. Jag har ingen aning om vad jag ska göra för kollektion nu. Jag borde göra collage och mixed media grejer till höstens stora collageutställning i Stockholm jag ska delta i, men jag har slut på klister och antika böcker att klippa ur. Måla känns mer naturligt nu. Men hur i helvete ska jag våga börja arbeta på en tom duk som står på ett sprillans nytt staffli i en sprillans ny ateljé? Ångest.

Jag försökte skapa igår men det blev skit av allt. Jag är inte redo att börja skapa än, jag är helt enkelt för trött. De dåliga resultaten lämnade mig på dåligt humör på kvällen och jag somnade, sur som ättika.

Man kan nog inte bestämma över skaparlusten och inspirationen. Det är tvärtom. Jag får vänta tills allt känns bra igen. Tills dess får jag ta lite välförtjänt semester, fast jag egentligen bara skulle vilja skapa, skapa, skapa. Det kan verka lyxigt att kunna bestämma över sina dagar på detta sättet, men det är inte så lyxigt med tanke på den ständiga ångesten över att känna sig misslyckad när man inte kan skapa och den plötsliga tvångstanken att man inte längre är kapabel till att skapa bra konst. (Jävla självtvivel).

Det går segt. Känner att jag arbetar på övertid med gamla idéer. Jag utvecklas hela tiden som person, går igenom nya processer. Mitt skapande hänger inte med i svängarna. Jag kräver ständig rörelse i utveckling och inspiration. Är allt slentrianmässigt och likadant hela tiden, så kvävs jag.

Allt står stilla just nu. I väntan på – vadå? Ingen aning. Jag gillar inte att vänta och jag ogillar den här väntan allra mest. Som alltid får jag för mig att min kraft att skapa tar slut här, att min dröm ska vara över och att jag aldrig kan skapa igen. Mardröm. Men det är inte sant. Det vet jag. Men ändå lurar tanken bakom varje försök till ett positivt intalande.

Jag måste våga erkänna för mig själv att det inte alls går bra att måla just nu. Måste våga erkänna för mig själv att jag inte ska måla på ett tag. Det går helt enkelt inte. Det är helt tomt. Vill inte känna mig tvingad – speciellt inte när jag inte känner att jag har koll på vad jag håller på med. Jag måste våga misslyckas och jag måste våga leva mitt liv utan att skapa varje dag. Det är ju jag själv som styr. Jag är min egen chef. Men jag saknar att skapa i ett flow. Att vara alldeles nära konsten. Och uppslukad. Men nu måste jag vara ärlig mot mig själv och inte kämpa så hårt. Ingen konstnär kan åstadkomma mästerverk hela tiden. Det är ju bara så.

Antar att det är stark att våga misslyckas också, utan att bli rasande och generad. Det enda jag känner är en saknad.

Det har bara gått några dagar sedan jag vågade erkänna för mig själv att jag inte kan skapa just nu. Att det är en jäklig torka. Och jag är skitrastlös. Jag klarar inte av att inte arbeta. Att inte vara kreativ. Mitt inre torkar sönder. Jag tänker inte torka ut, hellre dör jag.

Jag är inte tom! Och jag har definitivt inte torkat sönder! Jag ställer alldeles för stora krav på mig själv, när det gäller det mesta. Jag är bara så rastlös just nu – behöver göra någonting bra för att kväva den här känslan att ingenting jag gör blir bra.

När man blir framgångsrik och når sin dröm så är det ingen som står där och välkomnar en och samtidigt delar med sig av den andra sidan av drömmen: kraven, ansvaret inför dem som älskar det man gör och följer karriären med förväntan och spänning eller känslan av att vara på toppen och undra om det bara är nedför nu. När man når en dröm och håller den i sin hand, har man samtidigt förlorat den.

IMG_4115

I min ateljé står mitt nya staffli alldeles tomt. Orört. Jag får lite olustkänslor när jag går in där. Känner mig ledsen och ängslig över att inte kunna måla alls, men det gör inte så mycket nu när jag är helt uppslukad av fotoprojekten med Domenique. Det gör mig lite freaked out ibland bara.

Arbetet med nya tavlan går trögt. Känner mig osäker och ändrar på målningen hela tiden. Men jag känner att det är för tidigt att börja måla igen – jag är inte redo. Och det skrämmer skiten ur mig. Jag undrar och grubblar. Det gör ont. Känner mig låg för att lusten inte finns där. Jag är helt uppslukad av fotoprojekten. Men där finns en press – utifrån – att jag borde måla istället. Att måleriet är mitt äkta uttryckssätt. Det stör mig. Känner mig lite sårad av sådana påståenden. Jag tycker allt jag gör är äkta. Skulle aldrig skapa något falskt eller oäkta. Fast det är så det känns med måleriet nu – det känns som en falsk lycka – men jag är stressad över att det finns en sådan efterfråga (och glad naturligtvis!). Det gör det hela ännu mer scary. Men jag kanske behöver måla ut den här torkan – istället för att rymma från den. Jag fortsätter måla i alla fall. Tills jag lyckas eller störtar.

Skaparkrisen har fått mig att skifta fokus från min karriär till mitt liv (något som varit sammanflätat under flera år utan att jag kunnat skilja dem åt vilket inte är alltför bra) och fått mig att inse att jag slarvat med en massa saker som jag borde ha tagit tag i för länge sedan. Jag har faktiskt lämnat J. Brutit upp vår förlovning. Är förälskad i X som bor i ett gult hus i Stockholm. Jag tänker flytta till honom och lämna allt gammalt bakom mig. Kanske måste jag resa klart i mitt inre för att hämta kraft och lust till skapandet – och dessutom samla på mig idéer på vägen.

Staffliet står tomt igen. Det har gått dåligt att måla. Det är en stark frustration och jag har haft lite ångest över det några dagar. Kanske är det så att jag fortsätter att pressa mig själv efter efterfrågan kring mitt måleri. Jag vet att jag vill utvecklas och testa nya tekniker, men samtidigt är måleriet det som folk vill ha och efterfrågar. Svår balans. Jävligt svår. Känns som om jag står vid ett vägskäl inom mitt skapande. Jag vet inte alls vilken väg jag ska ta. Vilsen. Och lite ängslig. Stora krav, förväntningar, klarar inte den pressen.

Jag kan fortfarande inte skapa. Har dessutom svårt att ens tänka på att skapa. Jag får ångest och det blir en knut i både hjärnan och i magen. Har dåligt samvete. I mitt huvud är det helt vitt. Inga visioner. Inga tanke-skisser. Det känns läskigt och förjävligt. Får för mig att allt är slut nu. “Jaha var det så här det skulle sluta” tänker jag. Känslan av misslyckanden kommer och går. Så är det nog för alla skapande människor. Att vara konstnär är ensamt. Jävligt ensamt. När man gör film är alla yrken beroende på varandra, kan stötta och framhäva varandra. En konstnär har bara sig själv. Lika självständig som man är – är man också lika skör och sårbar. Som nu. Känner mig sjukt sårbar.

Jag funderar på om jag kanske ska jag ta ett tillfälligt jobb tills allt känns bättre med skapandet. Sedan tvärbromsar jag i tanken och tänker att nu jävlar ska jag börja skapa igen! De ska få se! Vänta bara! Och då känns det lite bättre, jag har ju i alla fall inte helt slutat tro på mig själv som konstnär. Fast det har varit nära några gånger. Jag har i alla fall beslutat att jag ska sluta måla. Ska bara skapa collage i diverse medier. Måleriet är inte min starka sida och det vet jag. Trots att det är måleriet folk tycker bäst om. Måleriet är trots allt den mest accepterade av alla bildgenrer. Och därav också den mest populära. Men jag vet att jag är bättre på att uttrycka mig i blandteknik och snabbare tekniker som collage och digitala bilder. Där får jag chansen att uttrycka mig mer direkt, istället för demonporträtten jag målar fram i snigelfart.

Det är mycket som känns ovant med mitt nya liv här i Stockholm. Tänk att jag vågade släppa taget om det gamla. Att jag vågade gå vidare. Jag har planerat att ställa ut de sista tavlorna jag har kvar från de gamla kollektionerna, på Nationalgalleriet i gamla stan i Januari. Har döpt utställningen till The Last Days of My Demons.

 

Känns nästan som om denna utställning är en samlingsutställning av demoner och teman som jag nu frigjort mig från. De känns numera obekanta, som främlingar för mig. Det är skönt att jag gått vidare men läskigt att demonerna lämnar mig eftersom jag är beroende av dem i konsten. Jag har flera obearbetade demoner kvar, men inte alls så många och levande ångestdemoner som jag hade för ett par år sedan. Jag mår för bra för att de ska kunna överleva inom mig. Inte undra på om jag har kris i mitt skapande. Demonerna flyr. Vad ska komma istället?

© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Lätta ditt hjärta här

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s