Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 3

Fragment ur min dagbok från 2010

Jag har levt utanför mitt konstnärskap i nästan ett helt år nu. Inte varit nog engagerad, inte haft skaparlust på länge och känt mig vilsen inför min karriär. Någonstans blev pressen jag sätter på mig själv, alldeles för stor. Någonstans blev allt tråkigt och allvarligt istället för lustfyllt och kul, som det ska kännas.

Jag undrar om livet blir för överväldigande ibland? Även om det bara händer bra saker i mitt liv just nu, så känns allt uppochned. Jag har fått nya sätt att tänka, nya förhållningssätt, värderingar och rutiner. Hela mitt liv är förändrat. På alla sätt. In in minsta detalj. Från vad jag äter till hur jag tänker. Och vad jag tillåter mig känna och inte känna. När hela ens liv förändras på några månader, är det kanske inte så konstigt att man blir helt slut ibland. Förändring kräver så mycket energi. Fast det är en bra sak. Så jag ska egentligen inte klaga. Även om mitt nya liv är gränslöst skönt att leva och jag gått vidare på så många sätt, så smyger min mörka historia sig på och gör sig påmind ibland.

Vaknar med migrän och utbrister i gråt. Har gråtit i en timma nu. Varför vet jag inte. Kanske har jag samlat på mig för mycket intryck nu igen. Som jag inte kan smälta utan att känslorna tar över.
Overload av känslor. Både bra och dåliga. Gud, vad jag behöver konsten som ventil!

Har haft en dålig dag igen med ångest och självtvivel. Målandet fick ett hastigt slut igår när jag insåg att jag inte alls kände något inför motivet. Kände mig tom och likgiltig till hela målningen vilket resulterade i att jag gav upp och släckte ateljén med en suck.

Varför ska det gå så förbannat trögt för? Jag vet inte vad jag ska göra. Får råd om att våga släppa loss, våga leka och ha kul utan krav när jag målar. Men jag har faktiskt glömt hur man gör det. Allt sedan jag skaffade min F-skattsedel har jag känt en dånande kravkänsla om att jag måste skapa för skapandets skull, inte för min egen skull. Det är väl där skon klämmer tror jag. Skapandet har blivit ett tvång, en boja – en börda, istället för något lustfyllt som det var förr.

Målade igår men det var bara en jävla kamp. En kamp om typ allt. Nyanser, form och detaljer. Inget flöt på som det skulle. Efter några timmar kändes motivet dessutom jättefel och allt verkade som en dålig idé, så jag målade om allt och därmed blev hela uttrycket förstört och jag slutade måla, ställde tavlan bakom en massa tomma dukar och gick därifrån med ett mörkt moln över mitt huvud. Varför ska det vara så svårt? Varför släpper det aldrig? Vill inget hellre än att kunna skapa. Utan denna förbannade kamp.

Jag målade hela dagen igår. Och det kändes som en kamp igen. Det gick bra. Dåligt. Bra. Dåligt. Åtta timmar kämpade jag med den stora duken, som blev alltmer lik en större variant av de mindre nattmössedemonerna. Till slut gav jag åter igen upp, släckte ateljén med en suck och gick upp på övervåningen.

När jag kom hem, gick jag med spända steg ned för trappan in till ateljén igen för att se efter om det var så farligt som jag tyckte. Men det var värre. Jag blev förtvivlad och började gråta helt hysteriskt. Så målade jag över tavlan. Sjönk ned på golvet och grät så länge att jag mådde illa. Nu känner jag mig helt tom. Alldeles känslolös. Vet inte vad jag ska göra nu. Har testat allt från att inte måla (och känna mig misslyckad för att jag inte kan skapa) till att måla (och känna mig misslyckad för att det går dåligt).

Igår vaknade jag med en stor gråtklump i halsen. Jag mådde illa och kände mig rädd. X sov fortfarande när jag gick upp och jag vandrade runt i huset med en känsla av skräck och förtvivlan. Allt det här med skapartorkan och vägen tillbaka och egenföretagare-grejen har bara blivit ett enda stort kluster av olust och förvirring i mitt huvud. Jag kan inte tänka klart.

Igår blev måleriet en sådan där jävla kamp igen. Jag förde penseln mot duken och varje drag blev fel, fult, dumt och för jävligt. Till slut målade jag över, började om. Målade över, började om, målade över, blev arg och slängde penseln och började gråta. Då kom X hem och hittade mig alldeles kladdig av färg i håret, på ansiktet, händerna var alldeles täckta av plastiga lager av torkad akrylfärg från min strid med tavlan och tårarna rann över färgen på kinderna.
Jag ger upp nu.

Äsch. Hur bra jag än har det och hur lycklig jag än må vara, så finns hela tiden en gnagande känsla i kroppen av att jag är vilsen i konsten. Det sitter som en liten kula på vänster sida av magen, precis under revbenet. En jävla kula av olust, äckel och förvirring. Alltså, jag orkar inte mer nu. Krisen har varit så lång. Det har varit så här i ett och ett halvt år nu. Känns som om jag är i konstlimbo. I skaparhelvetet. På botten av kreativitetens döda hav. Jag vill framåt, jag vill framåt! Skapa, hela tiden. Tänka passionerat på min konst. Känna åtrå till färgen. Dofta på akrylen och känna berusning. Känna lust. Leka med nyanser. Tämja motståndet från duken. Jag behöver spontanitet. Känslan att få höja motivet till sin absoluta fullkomlighet. Leka med ljus. Skugga. Och allt däremellan.

Jag är så jävla trött på att måla gulligt! Så jävla trött på att måla sött! Var tog alla helvetetsmotiv vägen? Var blev jag soft och safe? Jag är en sån jävla mes!

Jag gråter inombords nästan hela dagarna numera. Fastän vi har fina möbler. Ett fint hem. En palm. Gröna växter som jag älskar och som älskar mig tillbaka genom att de växer varje vecka när jag vattnar dem med omsorg. Intressanta böcker som jag bläddrar i då och då för inspiration. Mest böcker om film. I trädgården står äppelträd. Jag har så mycket fint. Men ändå är jag ledsen inombords. Hjärtat blöder och jag läcker i alla tankar.

X säger att jag bryr mig för mycket om vad andra tycker om min konst. “Du har börjat skapa för andra, inte för dig själv” säger han. Jag lyssnar. Tar in. Vet att han har rätt. Men hittar inte ut från stället i hjärnan där den tanken slagit rot och bildat en mur av rötter och tjocka grenar.

Egentligen är det väl en bra sak att ömsa skinn. Hitta nya vägar. Testa. Våga. Riskera. Men varför gör det så ont. Ont i själen.

Tankarna korsar varandra: “Det här kommer att bli bra!” och “Det här är slutet. Nu kanske jag aldrig kommer att kunna skapa som jag vill igen.”

Doften av förruttnade idéer och gamla ideal. Fan. Varför ska det vara så svårt att gå vidare. Släppa taget och gå vidare. Släppa taget om det där söta. Det där jävla idiotiska söta inslagen i konsten som förpestar allt! Fan. Varför skapar jag sött? Jag är inte söt. Möjligen salt. Men fan inte söt. Nej.

Jag har ju testat allt känns det som. I skaparkrisen. Skapa fast det blir skit. Försöka försonas med skiten. Inte skapa. Invänta rätt tillfälle. Skapa med andra tekniker. Och vad hände med papier-mache-prylarna? Skapa för skojs skull. Skapa med NU JÄVLAR-attityd. Ja det funkade ju bra. Eller hur.

Kanske ska jag bara släppa allt. Behålla teckningen – illustrationerna – och stilen jag har där. Men släppa allt annat. Bara så där “Hej då!” liksom. Och invänta det nya. Skapa bara för mig. Bara mig. Inte tänka på vad andra skulle tycka om det nya. Inget “Det där är väl inget bra” eller “Du var bättre förr!” Varför ska jag lyssna på påhittade kommentarer av påhittade konstkritiker? Dumt. Kanske borde jag skapa några tavlor. Bara för mig. Inte visa på bloggen. Inte på hemsidan. Inte på Facebook. På hemligt tema. Med hemlig teknik. Och sedan överraska när det känns bra? Kanske är det så jag borde göra. Ska nog testa det.

Jag famlar i oskärpan. Letar och letar efter det som känns äkta och ärligt i skapandet. Mina skisser är bra. Ett nytt stilspråk. Ändå känner jag mig alldeles tom. Som en ballong utan syre. Skrynklig och tillplattad och längtar efter innehåll och mening.

Är inte mig själv när jag inte skapar. Det är en sådan stor del av min identitet. Blir sjuk i själen av den här skaparkrisen.

Famlar igen. Stilen sätter sig inte. Men motiven finns där. I alla fall nåt.

Jag tror att jag gjorde fel i att försöka bryta totalt med min stil och min konstnärliga identitet – jag blev för ivrig – och tappade bort vad jag egentligen står för och vem jag är i mitt skapande. Typiskt mig att bli så otålig så att jag går vilse i mig själv. Känner en förlamande känsla av tomhet inför skapandet. Känns som jag jagar den heliga graal. Kommer ingenvart fast jag arbetar hårt. Ett genombrott räcker inte. Det måste släppa helt. Det måste bli roligt igen.

Jag är fortfarande i konstlimbo, vad jag än försöker inbilla mig själv. Ibland känner jag mig konstnärligt död. Ibland känner jag mig återuppstånden. Allt jag vill är att kunna jobba igen. Ur skisshavet dyker det plötsligt upp en jävligt intressant tanke. Och det mest ironiska är att det är jag själv som inspirerar mest till den tanken. Inte någon annan konstnär. Trots att jag slukat ungefär ett tusen konstnärers verk de senaste veckorna.

Tog ledigt idag. Det blev bara för mycket igår, när jag målade, målade över, målade nytt, målade över, i sex timmar. När X kom hem bröt jag ihop (igen).

Varför blir det så här?
Varför går det inte?
Varför blir vartenda penseldrag fel?
Varför vill det inte lossna?
Varför kommer det inte ut något?
Varför känns det inte kul längre?
Varför just nu?
Ska det någonsin komma tillbaka?

Idag känner jag mig tom. Tom och lätt. Som om jag flyter fram, utan innehåll. Utan substans. Utan mening. Det är nog så här det känns att inte vara konstnär. Att inte skapa. Att inte ha något att berätta. Känner mig vanlig. Medioker. Platt. Och tråkig.

Det börjar bli kritiskt nu. Hittar jag inget sätt att skapa, kommer jag troligtvis att bli tokig. Galen. Sinnessjuk. Så känns det i alla fall. Jag är numera rädd att gå nära ateljén. Känns obehagligt att vara därinne. Ateljén känns som ett spökhus med mina gamla misslyckanden som härjar runt i dagsljuset därinne.

Klockan är tre och jag tänker på hur skapandet är mitt språk – och hur jag tappat bort tillgången till det språket. Jag talar tomhetsdialekt och knaggligt skaparspråk. Har tappat rösten, blivit stum och minns inte längre mitt språk. Det gör ont. Det är läskigt. Och framför allt – jag känner mig utanför mig själv. Jag står utanför både mig själv och mina tankar. Tankarna passerar i osynligt bläck, som jag inte förstår. Kan inte tyda. Inte läsa. Inte tala. Och jag vill så gärna förstå.

Tog en varm dusch och vrålade ut min vrede, sorg och frustration. Tur att man bor i villa, annars hade nog grannarna nog ringt både polis och psyket. Nu tänker jag gå och lägga mig i sängen. Har med mig ett skissblock. Kanske lossnar det något där. Vem vet. Inte fan jag i alla fall. Det här är är en av de värsta kriserna i mitt liv.

Klev ur sängen i morse med en klump i magen. Igen. Skapandet känns fortfarande olustigt och när jag satt framför staffliet nyss så bara dog allt ut i en suck. Tog bara några minuter. Känslan av den sista skaparlusten som lämnade min kropp i ett osynligt rökmoln var smärtsamt och en tomhet infann sig strax därefter.

Kanske lurar jag bara mig själv. Det kanske inte alls ligger i motiven. Kanske är det stilen. Eller motivationen. Eller lusten. Glädjen. Tron på mig själv. Äh, det kan ju vara vad som helst. Jag spekulerar om mig själv som om jag vore ett mysterium.

Ännu en dag med fantasitorka och noll glädje för skapandet. Mår illa. Vill så gärna skapa men det händer inte ett piss. Önskar att jag kunde dö och återfödas i en annan kropp som har mer ork att deala med det här. För nu börjar min kropp kännas kall och tom. Min själ får inte leva ut. Kanske är det så här det känns att vara död. Riktigt. Jävla. Död.

© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Lätta ditt hjärta här

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s