Ur meditations-dagboken

7 maj 2017

Spegelsalen

Under mina meditationssessioner återkommer jag ofta till det vackra stenhuset med de tre tidsrummen; dåtiden, nutiden och framtiden. Varje tillfälle är unikt och jag hittar alltid nya detaljer som får mig att vakna – lite mer för varje gång. Det är märkvärdigt hur min ångest skingras varje gång jag besöker mitt tidshus. Jag minns att F en gång sa till mig: ”du har en inre borg som jag inte får lov att tränga igenom och inte ens du själv har tillgång till den. Den rymmer allt som är gott, allt som är bra men dit når du inte. Inte än.” Jag vet att det är just denna borg jag besöker när jag mediterar.

Jag har inte velat ta steget in i framtidsrummet – det har känts så främmande. Det var inte länge sedan jag började meditera och då hade jag överhuvudtaget ingen tillgång det det rummet. Varje gång jag besökt mitt tidhus, har jag varit upptagen med att bygga en liten garderob med svart dörr för att stänga in mina demoner och min ångest inne i dåtidsrummet. Det tog tid men nu har låset till den svarta dörren försvunnit och jag kan inte besöka det och ingenting av det kan komma ut. Det betyder inte att jag inte har någon ångest nu, men jag har åtminstone fått tyst på allt det som så länge plågade mig och som tillhör mitt förflutna. Allt som bara är mörkt och sorgligt. Trasigt. Farligt.

Men idag var framtidsrummet öppet. Jag tvekade inte, utan klev bara rätt in.

Hela rummet var av spegelglas. Högt i tak. Väggar av spegel-i-spegel effekt som multiplicerade min kropp i ett kalejdoskopiskt mönster. Jag var upplöst i tusentals upplagor av mig själv. Det kändes både tryggt och överväldigande. Det fick mig att minnas den sista scenen med alla speglarna  i All About Eve. Mitt undermedvetna arbetar alltid med filmreferenser.

All About Eve (1950)

Jag tittar runt på mina reflektioner. Jag ser glad ut. Rakryggad.

I taket hänger kristallkronor som sprider ett varmt sken över salen och glittrar när det skär genom spegelglaset. För övrigt är det tomt på detaljer.

Jag hör en viskning:

”Nu har du redan tagit reda på vem du är. Nu ska du fråga dig själv vem du vill bli – vem du vill vara i framtiden.”

Det är då jag upptäcker att alla versioner av mig i spegelglasen är lite olika. De är alla jag men skiljer sig sig en aning i nyans och känsla.

”Vem vill du bli? Vem vill du vara?”

Jag känner hur något kallt och metalliskt uppenbarar sig i min hand. En nyckel i guld.

© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Lätta ditt hjärta här

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s