Dagboken, Söndag 5 januari 2014

Dagarna

 

Det känns som om jag upplever samma dag, om och om igen. Vi vaknar vid två på eftermiddagen, det är alltid fyra plusgrader, regn och blyetsgrå himmel. Ljuset känns inverterat och kastar skuggor istället för att belysa rummet. Allt är färgat i silvertoner, inklusive jag själv.

Varje dag bär på samma tystnad.

Xs apati.

Det spelar ingen roll vad vi gör, vad vi äter, om vi ens gör nåt, om vi ens äter nåt. Samma vägg av likgiltighet varje dag. Ibland kan jag luta mig mot den men mest är den i vägen för det jag vill känna – det jag vill uppleva.

Och ständigt denna sarkasm och nedlåtande ton som är fastsydd i ett skratt. Jag försöker att inte ta åt mig men tänker på alla år som jag kanske gjort det, undermedvetet. Känner vrede.

Timme efter timme försöker jag koppla bort känslan av att jag är fången här. Så många timmar. Sömnen suddar bort känslan. Inte konstigt att jag sover så länge om dagarna.

Vissa dagar är som svarta hål. Sedan kommer kluster-dagar där allt flyter på som i en en enda lång ström av tid och vardagliga bestyr. Andra dagar är dödfödda. De slutar existera redan på morgonen. Därefter är de bara ett väntrum för att välkomna nästkommande dag. Några dagar är lyckliga och fina. Många. Jag hoppas de är fler än de svarta, de dödfödda, men jag har inte räknat efter.

 

© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Lätta ditt hjärta här

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s