Dagboken, Lördag 28 december 2013

Vaknar efter tolv med en sorg i hjärtat. Tittar över på X som fortfarande sover och vill bara väcka honom och fråga: “märker du inte vad som håller på att hända?”. Hans mjuka, stora manskropp ligger invirad i täcken och konturerna får honom att likna en avlägsen kontinent som jag inte längre har tillgång till. Hans kropp känns så privat nu på något sätt. Främmande. Men ändå så bekant. Det är som om jag bott på den där kontinenten, livnärt mig av dess frukter och sett solen pressa sig ned mot horisonten för att sedan försvinna in i ett mörker. Därefter blev allt så kallt och torrt. Jag vet inte längre om jag någonsin kommer att älska med X igen, och om det ens skulle kännas naturligt. Men det är lockande – att mötas som ett par främlingar. Att äta sig mätt av den bekanta frukten en gång för alla. Men jag har bestämt mig. Jag kommer att lämna honom och det här huset.

Den här gula villan har aldrig känts som mitt hem. Fortfarande efter så många år, känner jag mig mer som en gäst här, fast jag är omgiven av mina saker, mina böcker och personliga tillhörigheter. De skär sig på något sätt. Det går rundgång i ögonen när jag ser på dem. Ingenting som är jag, passar in här. Jag har sakta trängts ut ur huset och ur mig själv för att jag inte passar in. Det har jag aldrig gjort. Inte här. Inte med honom. Varken min personlighet, min stil, mina tankar eller mina saker. Även om hans före detta fru inte bott här på länge så lever hennes ande fortfarande kvar. Jag kan nästan känna doften av henne sitta kvar i väggarna. Hon doftar svalt. Kvinnligt. Lavendel. Örtigt liksom. Jag stinker i jämförelse. I alla fall doftar jag mer som barr och kåda, än som lavendel inbillar jag mig.

Jag slutade skapa när jag flyttade in här. De vita väggarna i hans hus skrämde mig. Mina kladdiga färgtuber och koldammiga, skitiga verktyg kändes nästan provocerande bland allt det rena, vita. Han ville att jag skulle måla. Det gjorde jag också. Spillde direkt svart färg på en stol. Bordsskivan som brukade vara vaxig och blank är nu alldeles gråflammig av mina blyertsskisser. Jag har solkat ned huset med mina kreativa misslyckanden. Men huset har gjort mig steril på insidan. Vit. Tom. Precis som väggarna.

Ändå har jag pyntat hemmet med mina saker, möblerat det som ett dockskåp. Jag såg inte hur jag själv tillslut blev till en docka. Orörlig. Passiv. En del av ett möblemang. Jag blev hans docka. Eller kanske blev jag hans hund. Jag får mat och tak över huvudet. Han klappar på mig endast när han känner för det. Han är otillgänglig för mig när jag själv vill bli klappad. Annars går jag bara runt här i hans hus och väntar på att han ska komma hem och ge mig mat.

Jag tänker på det F en gång sa: “En blomma som hamnat i fel klimat har två alternativ: att anpassa sig eller dö.” Jag vet att jag håller på att gå under i den här uppvaknande-processen. Allt är liksom för mycket just nu; sorgen över det som nu glider mig ur händerna, lidandet och hela den här jävla likgiltigheten. Han bryr sig ju inte om att jag är på väg bort. Jag klarar det inte.

Innan jag skulle somna igår natt, berättade jag för X om en uppmuntrande kommentar jag fått under dagen: “Tänk vad underbart det är ändå att få en sådan bekräftelse på att jag inspirerar människor, inte  bara med min konst, utan jag som person också. Jag menar, hur många människor får beundrarbrev om hur mycket de influerar andra människors liv och arbete med sitt arbete och sin personlighet? Det är då jag inser vilket rikt liv jag har ändå. Min vän Taras säger att jag lever ett färgstarkt liv, även om jag mest sitter här i huset och inte gör så mycket.”

X slet plötsligt blicken från sin läsplatta och tittade på mig och sa: “Om du känner att det är så, så är det väl så.” Sedan tittade han ned på sin läsplatta igen, oberörd av den rikedom jag just beskrivit med en sådan livlig inlevelse.

Just då hatade jag honom nästan.

Varför vill han alltid förminska mig så där? Jag har ju ingenting. Jag gör ju ingenting. Jag är ju ingenting just nu. Kan han inte vara mer uppmuntrande? Jag somnade, arg och förbittrad över den där förbannade likgiltigheten. 

Jag tror jag varit lite själsligt döende de senaste veckorna. Jag måste ändra på det, det här går ju inte. Jag måste hitta ett sätt att anpassa mig till den här situationen, för att orka leva i den. Jag kanske kommer bli fast här ganska länge. Jag har nog inget annat val än att anpassa mig. Så är det nog. Jag vet inte hur jag ska kunna lämna honom när jag inte har någonstans att ta vägen. Inga pengar. Jag vet inte ens vem jag är längre. Hur kan jag lämna allt jag har när jag inte har något som väntar på mig. Jag kliver rakt ut i ingenting. Kanske blir jag hemlös nu.

Jag borde inte tänka så dramatiskt. Jag jagar bara upp mig själv i onödan och får sådan ångest. Dessutom är självömkan ganska patetiskt. Jag borde inte ägna mig åt sådant.
.
© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Lätta ditt hjärta här

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s