Dagboken, Lördag 28 december 2013

Vaknar efter tolv med en sorg i hjärtat. Tittar över på X som fortfarande sover och vill bara väcka honom och fråga: “märker du inte vad som håller på att hända?”. Hans mjuka, stora manskropp ligger invirad i täcken och konturerna får honom att likna en avlägsen kontinent som jag inte längre har tillgång till. Hans kropp känns så privat nu på något sätt. Främmande. Men ändå så bekant. Det är som om jag bott på den där kontinenten, livnärt mig av dess frukter och sett solen pressa sig ned mot horisonten för att sedan försvinna in i ett mörker. Därefter blev allt så kallt och torrt. Jag vet inte längre om jag någonsin kommer att älska med X igen, och om det ens skulle kännas naturligt. Men det är lockande – att mötas som ett par främlingar. Att äta sig mätt av den bekanta frukten en gång för alla. Men jag har bestämt mig. Jag kommer att lämna honom och det här huset.

Den här gula villan har aldrig känts som mitt hem. Fortfarande efter så många år, känner jag mig mer som en gäst här, fast jag är omgiven av mina saker, mina böcker och personliga tillhörigheter. De skär sig på något sätt. Det går rundgång i ögonen när jag ser på dem. Ingenting som är jag, passar in här. Jag har sakta trängts ut ur huset och ur mig själv för att jag inte passar in. Det har jag aldrig gjort. Inte här. Inte med honom. Varken min personlighet, min stil, mina tankar eller mina saker. Även om hans före detta fru inte bott här på länge så lever hennes ande fortfarande kvar. Jag kan nästan känna doften av henne sitta kvar i väggarna. Hon doftar svalt. Kvinnligt. Lavendel. Örtigt liksom. Jag stinker i jämförelse. I alla fall doftar jag mer som barr och kåda, än som lavendel inbillar jag mig.

Jag slutade skapa när jag flyttade in här. De vita väggarna i hans hus skrämde mig. Mina kladdiga färgtuber och koldammiga, skitiga verktyg kändes nästan provocerande bland allt det rena, vita. Han ville att jag skulle måla. Det gjorde jag också. Spillde direkt svart färg på en stol. Bordsskivan som brukade vara vaxig och blank är nu alldeles gråflammig av mina blyertsskisser. Jag har solkat ned huset med mina kreativa misslyckanden. Men huset har gjort mig steril på insidan. Vit. Tom. Precis som väggarna.

Ändå har jag pyntat hemmet med mina saker, möblerat det som ett dockskåp. Jag såg inte hur jag själv tillslut blev till en docka. Orörlig. Passiv. En del av ett möblemang. Jag blev hans docka. Eller kanske blev jag hans hund. Jag får mat och tak över huvudet. Han klappar på mig endast när han känner för det. Han är otillgänglig för mig när jag själv vill bli klappad. Annars går jag bara runt här i hans hus och väntar på att han ska komma hem och ge mig mat.

Jag tänker på det F en gång sa: “En blomma som hamnat i fel klimat har två alternativ: att anpassa sig eller dö.” Jag vet att jag håller på att gå under i den här uppvaknande-processen. Allt är liksom för mycket just nu; sorgen över det som nu glider mig ur händerna, lidandet och hela den här jävla likgiltigheten. Han bryr sig ju inte om att jag är på väg bort. Jag klarar det inte.

Innan jag skulle somna igår natt, berättade jag för X om en uppmuntrande kommentar jag fått under dagen: “Tänk vad underbart det är ändå att få en sådan bekräftelse på att jag inspirerar människor, inte  bara med min konst, utan jag som person också. Jag menar, hur många människor får beundrarbrev om hur mycket de influerar andra människors liv och arbete med sitt arbete och sin personlighet? Det är då jag inser vilket rikt liv jag har ändå. Min vän Taras säger att jag lever ett färgstarkt liv, även om jag mest sitter här i huset och inte gör så mycket.”

X slet plötsligt blicken från sin läsplatta och tittade på mig och sa: “Om du känner att det är så, så är det väl så.” Sedan tittade han ned på sin läsplatta igen, oberörd av den rikedom jag just beskrivit med en sådan livlig inlevelse.

Just då hatade jag honom nästan.

Varför vill han alltid förminska mig så där? Jag har ju ingenting. Jag gör ju ingenting. Jag är ju ingenting just nu. Kan han inte vara mer uppmuntrande? Jag somnade, arg och förbittrad över den där förbannade likgiltigheten. 

Jag tror jag varit lite själsligt döende de senaste veckorna. Jag måste ändra på det, det här går ju inte. Jag måste hitta ett sätt att anpassa mig till den här situationen, för att orka leva i den. Jag kanske kommer bli fast här ganska länge. Jag har nog inget annat val än att anpassa mig. Så är det nog. Jag vet inte hur jag ska kunna lämna honom när jag inte har någonstans att ta vägen. Inga pengar. Jag vet inte ens vem jag är längre. Hur kan jag lämna allt jag har när jag inte har något som väntar på mig. Jag kliver rakt ut i ingenting. Kanske blir jag hemlös nu.

Jag borde inte tänka så dramatiskt. Jag jagar bara upp mig själv i onödan och får sådan ångest. Dessutom är självömkan ganska patetiskt. Jag borde inte ägna mig åt sådant.
.
© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Superorgasmen

Varje gång jag tittar över mot mitt soffbord, drabbas jag av en olustig känsla av ångest och obehag. Det händer varje gång det råkar hamna i mitt blickfång. Det känns så bekant på något vis. Inte bordet i sig, men känslan det förmedlar. Bordets statiska position. Stelheten i benen. Tyngden av skivan som pressas mot benen. Bordet är säkert över 60 år. I 60 år har det stått så där stelt och plikttroget.

På alla fyra.
På alla fyra.

Plikttroget på alla fyra. Stela ben. Tyngden.

På alla fyra.

Plötsligt inser jag – att det är mig själv jag ser i bordet. En spegling. I det torra träet som flagnar. I tyngden. I den plikttrogna positionen. På alla fyra.

Jag brukade stå precis så där stilla. Så där stelt. På alla fyra,  på en pianopall. Den var smal och jag hade inget utrymme att röra mig eller ändra position. Försökte jag, skulle jag ramla av och slå mig. Det var till och med svårt att titta bakåt, så jag stirrade rakt ut i rummet och lyssnade efter ljud som kunde ge ledtrådar om vad som pågick bakom mig.

En av mina pojkvänner tyckte om att placera mig på den där pianopallen. Det gjorde honom upphetsad. Jag frågade aldrig varför. Han tyckte om att titta på mig medan han tillfredsställde sig själv. Jag behövde inte göra något alls, bara stå där. Naken.

Jag minns fortfarande känslan.

Efter en stund blir det tungt att stå så där stilla och mina knän ömmar redan. Jag fryser. Ingen kroppskontakt. Han tycker inte om kyssar för det blir kladdigt om läpparna av saliv, säger han. Varje gång jag vill kyssas är han motvillig och torkar sig omedelbart om munnen efteråt. Pianopallen flyttas och jag med den. Bättre vinkel för honom. Jag får smisk. Kanske kan det få upp min kroppstemperatur lite, jag fryser verkligen. Han stönar. Nu tar han fram vibratorn. Äntligen.

”Du får inte komma förrän jag säger till.” Han trycker min trollstavs-vibrator mot klitoris. Det vibrerar skönt, fast jag inte är särskilt upphetsad. När jag blir för upphetsad tar han bort den.

”Det är jag som bestämmer när du får njuta.”

Jag förstår inte hans lek. Känner mig sexuellt tafatt. Han är äldre än mig och vet mer om sex. Jag har haft otur med många dåliga älskare. Fast de har fått mig att känna mig dålig istället. Jag har haft jävligt mycket dålig sex. Känns som jag inte vet något om riktig njutning. Som om jag är nybörjare fast jag inte är det. Så jag låter honom göra vad han vill med mig. Han ler ofta mjukt mot mig och kallar mig för sin ”kärleksboll”. ”Jag tycker om att bolla med dig i sängen”, brukar han säga när jag frågar vad han menar med det. Det gör han och jag gillar det. Fast ibland blir det så där så att jag inte förstår hans lekar.

Han brukar ofta hålla fast mina ben med ett stadigt grepp. Det brukar börja så. Han särar på mina ben och flyttar ett i taget åt sidan med en märklig kraft. Som om mina ben är gjorda av bly. Sedan håller han dem i ett hårt grepp så att jag inte kan röra mig. Vi har varit i en järnhandel och tittat på rep också, men jag tycker det känns obehagligt. Får mig att känna mig som ett offer. Pianopallen är perfekt, det är som om jag är bunden fast utan rep. Jag kan ju inte röra mig ur fläcken. Han älskar det.

”Är du nära nu?” frågar han. ”Jag vill tvinga fram en superorgasm.” fortsätter han. ”När du kommer ska jag trycka vibratorn hårdare mot din fitta så du kommer igen. Jag har läst att man då kan framkalla en superorgasm som varar i flera minuter.”

”Men jag blir jättekänslig där nere efter jag kommit.” säger jag och nu är jag andfådd.

”Jag vet. Men du kommer över det bara vi forsätter.”

Jag kommer och han slutar inte. Jag vill inte komma mer, men vibratorn jobbar hårt. Vibrationerna bränns och sticks. Mitt kön ömmar och jag vill egentligen bara vila. Min orgasm försvinner snabbt och jag känner mig besviken på att jag inte fick njuta så länge. Han pressar hårdare. Vill få bort vibratorn men jag ramlar av pianopallen om jag rör mig. Efter några minuter blir det outhärdligt.

”Du, jag tror inte jag kan komma mer nu, det börjar göra ont.” Vibrationerna upphör. Kanske är han besviken på mig nu. Jag känner mig misslyckad.

”Visste du att grisar kommer i hela 30 minuter?” frågar han medan jag kliver av pianopallen. Jag masserar försiktigt mina ömma knän.


© 2017 Mia Makila

Välkommen till Ångestbibeln!

Jag som skriver Ångestbibeln heter Mia Makila och är konstnär, skribent och idéhistoriker. Jag är också en allmänt skrajsen person. Får lätt ångest. Ibland för ingenting känns det som. ”Att det ska vara så jäkla svårt att bara få leva och vara lite happy-go-lucky”, brukar jag tänka när ångesten flyttat in i magen igen.

”Anxiety” av Mia Makila, 2017 (digitalt collage).ett slags självporträtt och maskot för Ångestbibeln

Idén till Ångestbibeln föddes ur ett trauma-terapeutiskt läkningsarbete och förhoppningen är att kunna hjälpa andra människor bearbeta sin ångest, eller till och med hitta ett sätt att bli vän med den. Kanske kan jag göra lite nytta med mina betraktelser. Vem vet.  Genom mina texter kan jag möjligtvis hjälpa någon där ute. Ett litet ängsligt emo till exempel. Eller en ensam själ någonstans. Någon som behöver tröst. Eller en röst.

Ångestbibeln är en scrapbook bestående av betraktelser, dagboksanteckningar, dikter och drömloggar. Återkommande teman är ångest, skam, sex och sorg. Då jag brukar beskriva mig själv som en blandning mellan Pippi och Bergman, är mina texter ”allvarsamt lekfulla” eller ”lekfullt allvarsamma”, beroende på hur man vill se på det.

I menyn som finns både överst på sidan och till höger eller längst ned på sidan (beroende på om man väljer att läsa på datorn eller i mobilen), finns länkar till meditationsövningar, andra sidor om ångest samt Ted Talks om ångest och personlig utveckling. I menyn finns också en lista över Ångestens 10 budord – det vill säga 10 strategier som lugnar och lindrar ångest. Dessa strategier har jag omsorgsfullt valt ut efter många år av research och testat vad som passar mig. Kanske funkar de även för dig. Det är min förhoppning.

Genom Ångestbibeln vill jag skapa förståelse, acceptans och en själslig gemenskap inför de obekväma känslorna som vi tvingas möta genom vår ångest. Det är alltså inte tal om en guide i självhjälp, utan att skapa igenkänning och sätta ord på det många inte har förmåga till fast ändå skulle vilja uttrycka för att känna sig mindre ensamma. Kanske kan denna samling texter bli till en bok någon gång. En riktig Bibel om ångest som man kan titta i när man känner sig som ett ångest-freak och ensammast i hela världen.

Vi lever i en tid då världen känns grymmare och samhällsklimatet råare än på länge. Jag hoppas att detta projekt kommer att vara till någon slags nytta för att lindra den ångest som jag vet att jag delar med så väldigt många andra människor.

Vill någon dela med sig av sina egna erfarenheter av ångest, finns ett kontaktformulär i menyn.

Ångestbibeln uppdateras på söndagar – ibland veckovis, ibland varannan vecka. Detta är ett sidoprojekt till mitt konstnärskap, som tar upp mestadels av min tid (besök min konstsida här). Jag vill att texterna jag skriver här ska vara av största kvalitet, därför är jag hellre snål med uppdateringar än att posta random saker som har föga substans. Och varför jag uppdaterar just på söndagar beror på att jag inbillar mig att det är den veckodag som är mest laddad med ångest då vi står inför den kommande veckans krav och förväntningar. Då kan det vara skönt att ha ett litet smultronställe att besöka här ute i Cyberrymden.

/ Mia

Dagboken, 17 januari 2013

Mitt liv såg så annorlunda ut förr. Det kändes som om jag var vilsen bland uppspända kulisser som på något sätt trängde sig närmare inpå för varje dag, till slut kunde jag inte längre andas. Jag hade alltid en dagbok med mig som jag antecknade i. Den blev min bästa vän.

Ur min dagbok, 17 januari 2013, Stockhom:

“Ok. Jag försöker andas i fyrkanter. In. Ut. In. Ut. In. Ut. In. Ut. Skulle ha följt med X till hans föräldrar i Sigtuna idag men kände redan imorse att det inte skulle bli av, att det skulle bli åt helvete med den här dagen. Jag klädde mig under största känsla av självförakt, borstade tänderna och kvävde den sura uppstötningen jag alltid får på morgonen numera – som bara bekräftar hur sur jag känner mig – helt genomsur. Rutten. Svullen. Stel. Äcklig. Avslagen. Jag drog på mig kappan med hål i och kände samhörighet med hålet.

Gick hand i hand med X på den hala isen fram till tunnelbanestationen. Benen stela och lata av spändhet och stress.

Vi kom fram till T-centralen och jag blev kissnödig. Som alltid när jag får panikångest. Betalade en tia för att kissa inne på Åhléns. Satt och hukade över toalettstolen medan jag tyst bölade där inne i det lilla båset. Plötsligt kändes min trasiga kappa så himla tight. Lossade på halsduken. Knäppte upp, men det hjälpte inte. Torkade mig mellan benen och tårarna och gick ut. Fem minuter senare blev jag kissnödig igen och de inte har några toaletter på tåget mot Sigtuna. Nej, jag kan inte… jag kan inte följa med… Vad skulle hända om jag måste kissa… det tar 45 minuter med tåget och sedan ytterligare 20 minuter med bil när hans föräldrar hämtar oss på stationen. Vilken panik! Klaustrofobiskt. Det går inte! Det går bara inte!

– Älskling, blir du besviken om jag inte kan följa med?

– Nej, varför skulle jag bli det?

– För att jag inte klarar av ett skit numera. Känner mig så misslyckad.

–  Sluta med det. Men jag måste åka nu, det förstår du?

– Ja

– Vi hörs på mobilen. Åk hem och vila.

– Ok.

Han går och jag känner hur omöjligt allt är – helt i onödan på något sätt, känner mig som den mest misslyckade människan på Jorden. Gråter. Snorar. Ringer mamma.

Vill inte åka hem och vila. Hatar att vila! Jag vill LEVA! Sitter nu på Hurtigs konditori och försöker låtsas-leva lite innan jag ska hem och ‘vila’.”

© 2017 Mia Makila

Skruvdragaren

Mitt ex, som var mycket praktiskt lagd, tyckte det var krånglig att köpa födelsedagspresent till mig. Det var lika krångligt varje år. Han tyckte så eftersom jag ogillar att be om saker, utan uppskattar att få en present som någon spontant sett ut och vill att jag ska glädjas över. Spontana saker är ofta opraktiska. I alla fall inte väl uttänkta och sådant är viktigt för praktiskt lagda personer.
.
Inför en av mina stundande födelsedagar frågade han mig om vad jag önskade i present. Jag sa att jag inte visste. Jag låtsas-tänkte ett tag men i huvudet var det alldeles blankt. Han avbröt min lilla föreställning med orden:
.
 .
– Mina föräldrar är faktiskt fantastiskt enkla att köpa presenter till. De uppskattar verkligen att få något så simpelt som en bra skruvdragare.
 .
Han lät torr på rösten men log för att förhöja känslan av enkelheten i att få köpa en skruvdragare i present. Han fortsatte;
 .

– Dessutom fick jag skit för att jag inte köpte något till din födelsedag under vårt första år, fast du sa att du inte ville ha något.

Jag var tyst ett tag. Irriterad. Och lite ångest i magen.

 .
– Det sa jag ju för att jag inte vill veta vad jag ska få.
 .
– Jag är väl ingen tankeläsare heller. Säger du att du inte vill ha något så blir det inget.
 .
– Jag menade inte att jag inte ville ha någon födelsedagspresent. Jag sa att jag inte behövde något speciellt.
.
 Jag blev tyst igen och tyckte själv det lät konstigt. Jag spelade upp scenen i mitt huvud. Dagen då han frågade mig vad jag önskade mig i present, någon vecka innan min första födelsedag i vårt förhållande:
 .
Han: ”Vad vill du ha i födelsedagspresent?”
 .
Jag: ”Jag vet inte… Du behöver inte köpa något. Jag behöver inte något speciellt.”
 .
Han: ”Ok.”
 .
Varför sa jag så? ”Behöver inte” – vadå ”behöver inte?”. Vad menade jag egentligen? Alltså jag behöver ju inte mer än de basala nödvändigheterna – mat, tak över huvudet, en säng att sova i osv. Vad menade jag med ”något speciellt”? Något utöver överlevnad? Varför skulle jag inte ha behov av det? Men det är ju så man säger. För att inte verka självisk. Inte arrogant. Utan ödmjuk. Tacksam. Duktig flicka. Att ta sina plikter och uppgifter som flickvän på största allvar och glömma bort det där med att vara värd ”något speciellt”. ”Tack men jag behöver inget speciellt för jag måste förtjäna det först och födelsedag är inte någon särskild bedrift.”
 .
Jag minns att jag tänkte så mycket på det där han sa om skruvdragaren. I flera år tänkte jag på det; ”Hans föräldrar uppskattar en fin och bra skruvdragare och jag är krånglig som vill att han ska välja ut något spontant från hjärtat. Jag fantiserar – kanske om han går förbi ett tjusigt SPA skulle han plötsligt stanna upp och tänka; ”det skulle hon uppskatta!” eller om han möjligen är i en bokaffär skulle han kunna leta efter någon cool fotobok. Han går ju jämt till Hedengrens i Sturegallerian för att leta fotoböcker till sig själv. Fotoböcker med erotiska och porriga inslag.”
 .
”The big book of breasts” från Taschen stod i vår bokhylla. Jag tittade aldrig i den. Jag tänkte alltid; ”jag kan ju se mina egna bröst närhelst jag vill”.
 .
Jag var aldrig som hans föräldrar. Jag höll inte på och skruva eller såga. Jag är inte så praktisk och händig. Jag är konstnär. Jag tycker om intryck, uttryck och presenter som kommer utan batteri. Något som inte kommer från Bauhaus, utan från hjärtat. Jag gillar krånglet. Det är halva presenten.
 .
Det är krångligt att bry sig om någon. Det är krångligt att älska. Då måste man krångla sig ur sin comfort zone och besöka en annan människas happy zone. Det är som om vissa män inte vet hur de ska förhålla sig till sin kvinna utan att känna att de uppoffrar sin egen manlighet och potens. Praktisk natur går före en krångelmaja eftersom det inte är lika krävande eller besvärligt. Och besvärliga saker anses lite fjolligt för dessa män.
 .
Istället ska det ska vara lätt och enkelt. No muss, no fuss; kissa stående utan att tvätta händerna, skitränder på dyra lakan för att det gick så snabbt och enkelt att torka sig – och så takbelysning som enda ljuskälla en mörk Decemberkväll när han suttit ensam hemma och jag varit hos en väninna. ”Ungkarlsbelysning” brukade jag fnysa när jag, nyss hemkommen och fortfarande med vinterkappan på, fick gå runt i huset och tända ”mysbelysningen” och julstjärnorna. Han satt nöjd i mörkret och spelade dataspel. Tror inte att ens han lade märke till våra julstjärnor och det varma ljuset de spred i rummen.
 .
Varje år brukade jag känna ångest när han frågade vad jag önskade i födelsedagspresent. För jag visste att ”nu blir det krångligt för honom”. Ett år önskade jag mig en pappersgiljotin från Claes Ohlson för att göra honom glad och underlätta presentköpet. Dessutom tänkte jag att det kunde vara skönt att slippa använda min slöa sax så det blev två flugor i en smäll på något sätt. Men det jag helst ville ha det året var en orgasm. Vi hade inte haft sex på ett år. Men det vågade jag inte tala med honom om. Jag fick pappersgiljotinen som jag hade önskat men övergav aldrig den slöa saxen eller min opraktiska natur.
 .
© 2017 Mia Makila