Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 5

Fragment ur min dagbok från 2012

 

Jag färdas långsamt tillbaka till mig själv igen. Till min kreativitet och inre kraft. Jag har varit borta länge. Det känner jag. Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Och jag slutade tro på mig själv. Blev vilsen och tom. Onåbar för mig själv. Bortkopplad från allt som egentligen var min identitet – och det som människor tyckte var Mia. På sista tiden har jag känt mig oerhört nära livet. Närvarande på ett alldeles omtumlande sätt. Jag ser allting tydligt och för vad det är – och ingenting känns luddigt och dimmigt som det brukar (förutom mina minnesluckor). I och med den här behandlingen för PTSD på Kris- och Traumacentrum på Danderyds sjukhus, har jag lärt med mycket om mig själv, mitt liv och hur allt jag gått igenom har format mig. Och inte bara det, det har öppnat upp ögonen för min omvärld och allt jag tog för givet och kallade verkligheten. Av allt jag gått igenom (och det är mycket) så har jag fått en stor kunskap om hur allt hänger ihop. Liksom hur livet formar människor och tvärtom. – dagboken 3 januari 2012

Det är som om någon kastat in mig i ett parallell-Universum där allt till ytan ser ut som det brukar men är förvridet och fattigt på nyanser och innehåll. Världen runt omkring mig liknar min verklighet men är smittad av en paranoid overklighetskänsla. Allt är lite hårdare. Vänt emot mig. Förbannat och aggressivt. Jag är förvirrad och ängslig. Vad är på riktigt och vad sker endast i mitt huvud? Kanske håller jag på att bli galen i alla fall. Vill helst gömma mig. Stänga in mig i ett ljudisolerat rum. I en vecka. Vill vara för mig själv. Inte ens X har tillgång till mig nu. Det skrämmer mig. Vår relation har varit lite ansträngd. Det är första gången det känns så. Vi grälar mer och stämningen är rastlös och ganska avslagen.

Det har varit en av de värsta veckorna i mitt liv. Jag har slitits upp med rötterna ur marken och undersöks noga av min psykolog. Jag har för närvarande ingen mark att stå på – och svävar över jorden utan att veta var jag hör hemma. Men jag klarar det. Jag lever och jag andas och jag finns fortfarande till. Mamma ringer varje dag för att höra hur jag mår.

Kanske är det så att alla de här nya känslorna och tankarna som PTSD-behandlingen för med sig – på både ett medvetet och omedvetet plan, torkar ut mig på all kraft. Är torr, tom och ihålig.

Det är ett steg i taget som gäller för min kreativitet nu. Igår grundade jag en ny träpannå. Skissade lite på motivet i mitt block under kvällen. Förhoppningsvis vågar jag skissa upp motivet på den nygrundade pannån snart. Därefter börja måla. Det är nästan komiskt krångligt att skapa när man är blockerad. Och det är verkligen ett steg i taget som gäller. Även om det känns som ett skämt att det tar flera dagar att påbörja en ny målning.

Jag vaknar med en känsla av obehag. Som jag har glömt bort något hemskt. Eller som en känsla av att något dåligt kommer att ske. Något pockar på. Känslorna trängs därinne och vill komma ut, men vet inte hur. I vilken form. Ilska? Skräck? Befrielse?

Jag undrar hur lätt det skulle vara för mig att bara ge upp nu och ge mig själv till rädslan och skräcken. Hur lätt det skulle vara att inte kämpa vidare, att ge sig, att bara glömma allt och gå vidare som om inget hade hänt.

Vet inte vad som händer, men idag hoppade 21 nya idéer till nya konstverk upp bara så där!!?! Har skrivit ned dem alla lite slarvigt i ett anteckningsblock. Det känns definitivt som om något rasslat till och lossnat. Lite som när man haft lock för örat och plötsligt hör allt så där skarpt och tydligt igen.

Vad dum i huvudet jag varit – varför har jag inte tänkt på att berätta om det jag går igenom nu – när det är så himla enkelt?

Jag har massor att säga, ur mitt nya perspektiv på världen och på mig själv. Jag är inte samma Mia som skapade de där demonerna för några år sedan, jag har utvecklats och har helt nya värderingar nu. Skapandet har varit en förlorad kärlek i nästan tre år (även om jag har skapat under denna tid har det inte känts “på riktigt”) som jag nu återupptäcker. Med ett steg i taget. Först i digitala collage. Sedan mer i fysisk form. Men jag njuter av varje sekund av att hitta tillbaka och har inte bråttom.

Flera dagar utan någon betydande ångest. Har fokuserat mig på skapandet nu och fått upp både ett tempo och ett bättre självförtroende. Hittar tillbaka. Hittar nya sätt att relatera till mitt skapande.

Jag ska ta mig ut på andra sidan. Jag ska, ska, ska, om det så är det sista jag gör. Men jag ska njuta av livet igen utan att vara rädd. Jag ska bli hel igen. Jag ska.

Har i alla fall kommit igång med skapandet på allvar. Har lusten, skaparglädjen, visionerna, tålamodet, energin och självförtroendet. Det bubblar i mig av nya idéer.

Det har inte varit lätt. Att släppa taget om det bästa man gjort, tar tid och att acceptera att man vuxit ur något som man blivit känd och framgångsrik på är svårt. Men jag tror jag äntligen har gjort det. Och nu går jag vidare härifrån. Och jag kommer nog inte måla mer. Bara skapa digitala collage för det är i dem min riktiga styrka ligger. Det vet jag. Men jag har inte velat inse det förrän nu och det känns inte ledsamt – tvärtom så är jag lättad och fri.

Wow. Äntligen befinner jag mig i mitt efterlängtade skaparflow! Jobbar hela tiden. Igår satt jag 11 timmar i sträck framför PhotoShop. Och då hade jag ändå jobbat på museet innan. Det finns inga ord för vad jag känner just nu. Jag är förälskad i allt som livet innebär. Även smärtan som kommer med det. Det pirrar i magen, jag är kåt och inspirerad och det är allt jag behöver för att klara mig utan ångest och sorg. Men nästa vecka börjar min behandlingav PTSD om på Kris och Traumacentrum efter sommaruppehållet. Hoppas mitt skaparflow håller i sig.

Min nya konst är det ärligaste jag skapat. Den visar vem jag verkligen, verkligen är. Någonstans mellan ljuset och mörkret – och där ljuset alltid dominerar. Det känns som det har hänt någonting i min konst – jag har blivit så mycket bättre på sista tiden. Det är som om jag spelar i en högre division nu. Jag vet inte ens vart min konst leder mig men det gör detsamma. Jag följer alla impulser med spänning och förväntning. Jag har aldrig litat så här mycket på mig själv. Jag är min egen ledsagare just nu.

All The Bears In The Garden av Mia Makila, 2012

 

Även om jag bara är halvvägs i min traumabehandling, så är jag proppfull av ny kunskap om mig själv och omvärlden. Känslan av att vara på väg ut ur traumaträsket är ibland överväldigande. Med det kommer de “förbjudna” känslorna. Ilskan jag inte vågat släppa lös. Lyckan jag har varit rädd för. Njutningen jag aldrig blivit erbjuden.

Ibland känner jag mig skyldig till allt möjligt. Att det är mitt fel att folk varit onda mot mig – och när de sedan vill dra ett streck över allt utan att prata igenom det så kan jag inte det utan vill arbeta igenom allt och då är det mitt fel att jag fortsätter krångla. Att det är mitt fel att jag har bra minne och kommer ihåg smärtsamma detaljer som alla andra har glömt. Att jag inte tog mig ur misshandelsförhållandet tidigare utan ständigt får höra det av andra “varför lämnande du inte honom?”. Känner skuld att jag varit kärnpunkten av människors hat (något fel måste det vara på mig som lockar fram hat hos andra). Känner skuld för att inte kunna gå vidare utan att ha PTSD. Känner skuld att berätta om mina erfarenheter eftersom det “drabbar” andra (hur nu min livshistoria kan drabba andra). Känner skuld att inte vara lycklig fast jag har så mycket att vara lycklig för utan istället sitter och lipar och har ångest ibland (som nu).

Känner skuld att jag är så in i helvete förbannad ibland – för jag är inte en arg människa. Känner skuld att jag känner skuld. Känner skuld för att jag tar beslut som är grundade i mitt välmående istället för andras lycka. Ska ta upp detta med min psykolog imorgon.

Fick idag läxa av min psykolog att fundera över:

“Jag har inte rätt till….[…]…. för då känner jag skuld.”
Nu har jag hittat ordet.

Frihet.

Jag har inte haft det förut. Men nu tänker jag återerövra det.
Frihet att inte vara kontrollerad. Styrd. Tillrättavisad. Frihet att bestämma över mitt eget liv. Över mig själv. Över min egen värld. Frihet att få visa vem jag är. Vad jag står för. Vad jag överlevt. Frihet över min kropp. Min sexualitet. Min njutning. Frihet att fatta egna beslut. Frihet att välja väg i livet utan att vara rädd för konsekvenserna. Frihet att stå upp för mig själv. Att inte låta andra trycka ned mig eller skada mig. Frihet över min tillvaro. Att leva ett liv utan skräck och ständig katastrofberedskap. Frihet att få vara glad för vad jag vill. Hur länge jag vill. Få skratta åt vad jag vill. Gråta för vad jag vill. Frihet att tycka vad jag vill. Att inte tycka om eller tycka om någon eller något. Frihet att få välja själv. Att få ändra mig. Frihet att andas utan ångest. Utan oro. Utan att undra vad andra tycker och tänker om mig. Frihet att inte låta andra ha makt över mig eller mitt liv. Att få säga vad jag vill. Till vem jag vill. När jag vill. Hur jag vill. Frihet att förstå vad som är bäst för mig. Vad som är rätt att göra. Vad som är fel och dumt. Vad som är det enda rätta. Frihet att få uttrycka mig som jag vill. Frihet att få leva fritt utan motstånd. Att få känna mig fri. Att få vara fri.

Hela jag är en flytande själslig process just nu. Ingen fast form. Inget beständigt. Utan gungar hit och dit allt eftersom processen tar mig genom mörker och ljus.

Allting har en mening och betyder ingenting. Allting är utom sig av laddning. Mina hjärtslag föder liv. Men också dunkande smärta och lycka i ett pulserande flöde. Jag vet också att jag kommer förlora mycket i den här processen. Jag känner det på mig. Men jag måste gå igenom det här nu.

Jag blir bara mer levande och levande. Det är en ofattbart storslagen process.  Att raseras som människa, att tillåta sig raseras till grunden och sedan ligga söndersmulad under en tid – och till slut börja bygga ihop sig själv från början igen. Och bli hel. Stabil. Och levande igen.

© 2017 MIA MAKILA
Annonser

Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 4

Fragment ur min dagbok från 2011

 

Vad händer nu? Det är nytt år. Ny månad. Nytt kapitel. Men samma gamla rädsla och ångest. Vill förändra. Vill göra. Vill skapa. Jag vill så mycket att jag blir stel i en krampaktig tvångstanke. Det är mer naturligt för mig att inte skapa nu än att skapa. Mina färgburkar och penslar ligger i genomskinliga förvaringslådor och väntar på att denna kramp ska upplösas så jag kan använda dem igen.

Hela jag ligger i en osynlig, genomskinlig förvaringslåda som separerar mig från min egentliga identitet och från min skaparlust. En kista om man så vill. För jag känner mig död på så många sätt och vis. Det är inte fråga om en överdrift eller känslomässig utsvävning – utan om en ärlig känsla som rotar sig i min innersta kärna. Känner hur konsten och min karriär glider mig ur händerna – och hur jag låter det ske. Har sörjt. Men nu gör det inte ont. Känner ingenting. Är stum, avtrubbad och förlamad i känslorna kring min framtid som konstnär. Konsten är nu mera det okända. Osynligt och genomskinligt. Ogreppbart.

Är faktiskt lite rädd att börja skapa igen. Till och med att samla in bilder och material till nya digitala collage, känns besvärligt och obehagligt.

Allt som finns kvar nu är tystnad och stillhet i hjärnan, där det varit kaos så länge – då jag försökte pressa fram nya visioner om vad jag vill skapa fortsättningsvis. Det blev ju inget ändå. Inget kom ju ut. Allt som kom var självförakt och tvivel. Avsky för min stil. Spykänslor för motiven. Irritation över min palett, som ALLTID innehåller samma nyanser av gult, neonrosa, turkost, rött och grönt med inslag av svart och vitt. Trötthet över att collage är så ömtåliga för solljus – vill inte att mina verk ska solblekas om 20 år – skräcken för att pappersurklippen suddas ut med tiden lamslår mig ibland.

Jag är dessutom less på att man bara utvecklas vart tionde år typ, i måleriet (jävligt otacksamt medium – och en långsam utvecklingsprocess). Är sjukt irriterad på att de digitala collagen inte säljer lika bra, för de är ju mer hållbara och genomarbetade än de vanliga collagen. Har fortfarande inte testat det nya tryckeriet i stan, har ju tidigare haft riktigt dåliga erfarenheter av tryckerier och därför drar jag mig. En del samlare resonerar kring att “man vill ju känna att verket är tillverkat av en konstnärs hand” – de digitala collagen saknar mina fingeravtryck, de är gjorda av ettor och nollor, men jag jobbar alltid hårdare på dem än de vanliga collagen och är minst lika äkta som dem. Den attityden är tröttsam. Och oinspirerande.

Söndagar är sorgedagar. Jag sluter mig. Och rädslan är pärlan i mitten. Inga idéer. Överväldigande krav på mig själv. En tyngd av bly och svett.

Tystnad. Här inne. Och där ute. Tomhet. Tomhet på allt som behövs för att skapa. Fan också. Vet inte exakt hur jag ska klara av det här.

Igår dammade jag av mina penslar i ateljén. Drog fingrarna över borsten och gamla färgpartiklar och damm rasade ur den med ett litet dammoln. Tittade på allt material som låg där på bordet. Färgburkar, penslar, papper, pennor, pannåer, paletter, suddgummin, ramar och skissblock. Allt liknade spillror av mig själv som efter jag sprängts i luften. Jag och min konst är ett och samma. Eller var. Nej, är. Fortfarande.

Jag vågade. Till slut. Invigde mitt nya lilla bordsstaffli med en nygrundad träpannå och började skjuta färg fram och tillbaka på den med lugna penseldrag. Kändes både absurt och lite ovant att sitta framför en tom duk igen. Men det gick åt helvete så fort jag började med motivet. Men jag gav inte upp. Fortsatte att skjuta färg fram och tillbaka med penseln. Märker att jag är i en mellanperiod där de gamla motiven hänger sig kvar men känns totalt ointressanta men jag förmår inte att släppa taget och våga testa nytt. Så det blir något mittemellan. Men även mellanperioderna har sin charm. De är liksom viktiga för processen framåt. Jag tror jag anar vad som kommer att bli det nya. Men eftersom jag inte har vågat testa det så vet jag ännu inte om det är ett spår att följa. Jag får fortsätta skjuta färg fram och tillbaka på mina träpannåer tills jag är redo. Det känns ganska spännande faktiskt.

Kanske vågar jag släppa taget om skaparkrisen nu och bara låta tiden vara. Mitt liv kan inte cirkulera kring en jäkla skaparkris. Man gör ofta sina problem större än de är – och låter dem ta mer utrymme än de är värda.

Har börjat jobba på ett av Stockholms bästa museer – och så har jag flera utställningar på gång. Folk väntar på min konst. Förväntningarna är höga – inte minst från mig själv. Och det är ju bra. Min konst är uppskattad och folk vill ha mer. Och jag med. Men jag kan liksom inte släppa känslan om en press. Både utifrån och inifrån. Motståndet är en stum och förlamande dräkt jag inte får av mig. Vill slita av mig det. Och komma ur min stela kokong.

Har haft en plågsam början på veckan med ångest och hjärtklappning. Tål inga motgångar just nu. Sover oroligt och vaknar av att jag försöker lösa problem.

Det är ganska jobbigt nu. Jag vill skapa. Men det är som en osynlig vägg mellan viljan och verkligheten. Har alla förutsättningar att komma igång. X har sågat till en massa nya träpannåer i masonit efter mina favoritmått och dimensioner, jag har köpt nya penslar, färg och paletter, böcker att klippa ur till nya collage, ett samarbete med tryckeri om jag får lust att göra digitala collage – och tid, jag har så mycket tid! Allt står där och väntar på att jag ska skapa skiten ur det. Men.
Där finns motståndet.
Hjärtklappning.
Ångest.
Oro.
Stress.
Varför är det så jävla svårt?
Jag fattar inte.

Jag fortsätter att vara trött, trött, trött, hela dagarna igenom. Fattar inte vad som är fel. Vill vakna. nu. Jag längtar efter att få känna mig närvarande igen. Jag längtar efter att få vara glad, hela tiden, utan att drabbas av oförklarlig rädsla eller ångest.  Jag längtar efter mig själv, såsom jag vet att jag kan vara. Igår ringde jag vårdcentralen. För jag ropar på hjälp. Vill ha hjälp. Klarar inte detta själv.

Vaknade med lite mildare ångest och besökte min husläkare på vårdcentralen. Efter att hon testat blodtrycket (som var skyhögt) hade vi ett märkligt samtal om vad som är vad – depression eller utbrändhet. Kände mig väldigt missförstådd men jag står på mig. Jag inser att det här är lika allvarligt som att vara riktigt sjuk eller som att ha brutit någon kroppsdel. Jag har ju brutit själen i tu. Det måste väl räknas. Själabrott. Själsjuk. Stukad själ. Skaparlustförlust. Kreativitetsstympad. Konstnärskoma. Andlig zombieinfluensa. Skaparglädjekollaps. Sinnesbränna. Hjärn-stumhet. Något sådant.

Efter frukosten åkte jag in till stan. På tunnelbanan fick jag plötsligt en bekant känsla i magen. Sakta och säkert kom den smygande. Panikångesten. Det var ett tag sedan nu. Men där var den. Precis som jag minns den. Först kom den sega hårda knuten under hjärtat som liksom stannar upp andningen så att man måste kippa efter andan, därefter kom törsten – den oerhörda törstkänslan, illamåendet och skräcken och sedan blev jag akut kissnödig. Blir alltid det när jag får panikångest. Kissnödighetskänslan blir till slut en tvångstanke och allt går ut på att snabbt hitta en toalett. Och vägen dit känns oändlig. Vid varje ny hållplats kändes resan som mils avstånd till Östermalmstorg.

Jag vet att jag har prioriterat mitt förhållande med X – och konsten har fått kliva ned till en andra plats på min kärlekslista. Måste fundera ut ett sätt där de kan dela på förstaplatsen.

Klockan är bara tio på morgonen och det känns som om den här dagen står still. En känsla av tomhet och total nollställning. Lever i ett ingenmansland där inte ens jag själv är välkommen. Känner mig vilse. Och ensam. Tänker på det där att känna sig identitetslös utan sitt skapande och sin kreativitet. Det är märkligt hur en konstnärs innersta kärna är en ihopvävd knut av lust, skaparkraft och en känsla av att man måste skapa, annars dör man.

Har tänkt mycket på vad som är skillnaden med att släppa kontrollen och ta kontroll över sitt liv. Kanske är det så enkelt att man måste våga släppa kontrollen för att återta kontroll. Jag har inte kontroll över mycket i mitt liv just nu. Och jag tänker ta tillbaka kontrollen. Det är prio ett.

Kanske är skaparkrisen egentligen en enda stor livskris. Har aldrig känt mig så långt från mig själv som jag gör nu. Hela jag är förvriden i mitt huvud. Har svårt att veta vad som är tankefoster och vad som är verkligt när jag ser mig själv i spegeln. Har röda ögon. Grågul hud. Torrt hår med spretiga toppar.  Minst en centimeter utväxt. Svarta ringar runt ögonen. Ständig ballongmage. Eller är jag bara asfet? Vet inte längre. Mina händer är en samling tio korvar som fumlar och famlar och gör inte som jag vill. Benen är två stubbar utan några kvinnliga former. Jag ser sur ut också. Som en bitterfitta. Jag brukar ju alltid le. Till och med med ögonen. Vad har hänt? Jag drar fingrarna längs ansiktet och ser undrande på mig själv. Vad sjutton är sant i min spegel. Det kan ju inte vara så där hemskt på riktigt.Det måste vara i mitt huvud. Alltihop. Men det gör inte saken lättare.

Efter många vändor på vårdcentralen och några möten hos en sköterska på en psykiatrisk mottagning vid slakthusområdet, åkte jag åter dit för att träffa både en psykolog och en psykiatriker. De var så snälla och log varmt mot mig där de satt på varsin sida om mig. Blir verkligen tagen på allvar där och de är fullständigt eniga om att jag lider av Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) och berättade att de tänker remittera mig till Kris- och Traumacentrum i Danderyd för experthjälp.

Läkaren sa: “Du har under dessa år försökt läka dina sår från misshandeln och de kommer att pilla på sårskorpan tills den lossnar, sedan är såret öppet igen. Det kommer göra ont men är nödvändigt för att det ska läka, en gång för alla.” Han trodde inte heller att jag kommer att behöva någon medicinering: “Du har en positiv inställning till livet. Det är din styrka och det är den som gör att du kommer att klara av det här svåra du har framför dig. Jag blir glad den energi du utstrålar.”

Jag har så många frågor nu. Vad kommer jag få för hjälp? Hur kommer jag känna när eventuella förträngda minnen återvänder till mitt medvetande? Hur kommer mina nära och kära stötta mig på den här resan? Är det här början på något nytt – och kanske slutet på den här jävla paralyseringen jag känner?

© 2017 MIA MAKILA

Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 3

Fragment ur min dagbok från 2010

Jag har levt utanför mitt konstnärskap i nästan ett helt år nu. Inte varit nog engagerad, inte haft skaparlust på länge och känt mig vilsen inför min karriär. Någonstans blev pressen jag sätter på mig själv, alldeles för stor. Någonstans blev allt tråkigt och allvarligt istället för lustfyllt och kul, som det ska kännas.

Jag undrar om livet blir för överväldigande ibland? Även om det bara händer bra saker i mitt liv just nu, så känns allt uppochned. Jag har fått nya sätt att tänka, nya förhållningssätt, värderingar och rutiner. Hela mitt liv är förändrat. På alla sätt. In in minsta detalj. Från vad jag äter till hur jag tänker. Och vad jag tillåter mig känna och inte känna. När hela ens liv förändras på några månader, är det kanske inte så konstigt att man blir helt slut ibland. Förändring kräver så mycket energi. Fast det är en bra sak. Så jag ska egentligen inte klaga. Även om mitt nya liv är gränslöst skönt att leva och jag gått vidare på så många sätt, så smyger min mörka historia sig på och gör sig påmind ibland.

Vaknar med migrän och utbrister i gråt. Har gråtit i en timma nu. Varför vet jag inte. Kanske har jag samlat på mig för mycket intryck nu igen. Som jag inte kan smälta utan att känslorna tar över.
Overload av känslor. Både bra och dåliga. Gud, vad jag behöver konsten som ventil!

Har haft en dålig dag igen med ångest och självtvivel. Målandet fick ett hastigt slut igår när jag insåg att jag inte alls kände något inför motivet. Kände mig tom och likgiltig till hela målningen vilket resulterade i att jag gav upp och släckte ateljén med en suck.

Varför ska det gå så förbannat trögt för? Jag vet inte vad jag ska göra. Får råd om att våga släppa loss, våga leka och ha kul utan krav när jag målar. Men jag har faktiskt glömt hur man gör det. Allt sedan jag skaffade min F-skattsedel har jag känt en dånande kravkänsla om att jag måste skapa för skapandets skull, inte för min egen skull. Det är väl där skon klämmer tror jag. Skapandet har blivit ett tvång, en boja – en börda, istället för något lustfyllt som det var förr.

Målade igår men det var bara en jävla kamp. En kamp om typ allt. Nyanser, form och detaljer. Inget flöt på som det skulle. Efter några timmar kändes motivet dessutom jättefel och allt verkade som en dålig idé, så jag målade om allt och därmed blev hela uttrycket förstört och jag slutade måla, ställde tavlan bakom en massa tomma dukar och gick därifrån med ett mörkt moln över mitt huvud. Varför ska det vara så svårt? Varför släpper det aldrig? Vill inget hellre än att kunna skapa. Utan denna förbannade kamp.

Jag målade hela dagen igår. Och det kändes som en kamp igen. Det gick bra. Dåligt. Bra. Dåligt. Åtta timmar kämpade jag med den stora duken, som blev alltmer lik en större variant av de mindre nattmössedemonerna. Till slut gav jag åter igen upp, släckte ateljén med en suck och gick upp på övervåningen.

När jag kom hem, gick jag med spända steg ned för trappan in till ateljén igen för att se efter om det var så farligt som jag tyckte. Men det var värre. Jag blev förtvivlad och började gråta helt hysteriskt. Så målade jag över tavlan. Sjönk ned på golvet och grät så länge att jag mådde illa. Nu känner jag mig helt tom. Alldeles känslolös. Vet inte vad jag ska göra nu. Har testat allt från att inte måla (och känna mig misslyckad för att jag inte kan skapa) till att måla (och känna mig misslyckad för att det går dåligt).

Igår vaknade jag med en stor gråtklump i halsen. Jag mådde illa och kände mig rädd. X sov fortfarande när jag gick upp och jag vandrade runt i huset med en känsla av skräck och förtvivlan. Allt det här med skapartorkan och vägen tillbaka och egenföretagare-grejen har bara blivit ett enda stort kluster av olust och förvirring i mitt huvud. Jag kan inte tänka klart.

Igår blev måleriet en sådan där jävla kamp igen. Jag förde penseln mot duken och varje drag blev fel, fult, dumt och för jävligt. Till slut målade jag över, började om. Målade över, började om, målade över, blev arg och slängde penseln och började gråta. Då kom X hem och hittade mig alldeles kladdig av färg i håret, på ansiktet, händerna var alldeles täckta av plastiga lager av torkad akrylfärg från min strid med tavlan och tårarna rann över färgen på kinderna.
Jag ger upp nu.

Äsch. Hur bra jag än har det och hur lycklig jag än må vara, så finns hela tiden en gnagande känsla i kroppen av att jag är vilsen i konsten. Det sitter som en liten kula på vänster sida av magen, precis under revbenet. En jävla kula av olust, äckel och förvirring. Alltså, jag orkar inte mer nu. Krisen har varit så lång. Det har varit så här i ett och ett halvt år nu. Känns som om jag är i konstlimbo. I skaparhelvetet. På botten av kreativitetens döda hav. Jag vill framåt, jag vill framåt! Skapa, hela tiden. Tänka passionerat på min konst. Känna åtrå till färgen. Dofta på akrylen och känna berusning. Känna lust. Leka med nyanser. Tämja motståndet från duken. Jag behöver spontanitet. Känslan att få höja motivet till sin absoluta fullkomlighet. Leka med ljus. Skugga. Och allt däremellan.

Jag är så jävla trött på att måla gulligt! Så jävla trött på att måla sött! Var tog alla helvetetsmotiv vägen? Var blev jag soft och safe? Jag är en sån jävla mes!

Jag gråter inombords nästan hela dagarna numera. Fastän vi har fina möbler. Ett fint hem. En palm. Gröna växter som jag älskar och som älskar mig tillbaka genom att de växer varje vecka när jag vattnar dem med omsorg. Intressanta böcker som jag bläddrar i då och då för inspiration. Mest böcker om film. I trädgården står äppelträd. Jag har så mycket fint. Men ändå är jag ledsen inombords. Hjärtat blöder och jag läcker i alla tankar.

X säger att jag bryr mig för mycket om vad andra tycker om min konst. “Du har börjat skapa för andra, inte för dig själv” säger han. Jag lyssnar. Tar in. Vet att han har rätt. Men hittar inte ut från stället i hjärnan där den tanken slagit rot och bildat en mur av rötter och tjocka grenar.

Egentligen är det väl en bra sak att ömsa skinn. Hitta nya vägar. Testa. Våga. Riskera. Men varför gör det så ont. Ont i själen.

Tankarna korsar varandra: “Det här kommer att bli bra!” och “Det här är slutet. Nu kanske jag aldrig kommer att kunna skapa som jag vill igen.”

Doften av förruttnade idéer och gamla ideal. Fan. Varför ska det vara så svårt att gå vidare. Släppa taget och gå vidare. Släppa taget om det där söta. Det där jävla idiotiska söta inslagen i konsten som förpestar allt! Fan. Varför skapar jag sött? Jag är inte söt. Möjligen salt. Men fan inte söt. Nej.

Jag har ju testat allt känns det som. I skaparkrisen. Skapa fast det blir skit. Försöka försonas med skiten. Inte skapa. Invänta rätt tillfälle. Skapa med andra tekniker. Och vad hände med papier-mache-prylarna? Skapa för skojs skull. Skapa med NU JÄVLAR-attityd. Ja det funkade ju bra. Eller hur.

Kanske ska jag bara släppa allt. Behålla teckningen – illustrationerna – och stilen jag har där. Men släppa allt annat. Bara så där “Hej då!” liksom. Och invänta det nya. Skapa bara för mig. Bara mig. Inte tänka på vad andra skulle tycka om det nya. Inget “Det där är väl inget bra” eller “Du var bättre förr!” Varför ska jag lyssna på påhittade kommentarer av påhittade konstkritiker? Dumt. Kanske borde jag skapa några tavlor. Bara för mig. Inte visa på bloggen. Inte på hemsidan. Inte på Facebook. På hemligt tema. Med hemlig teknik. Och sedan överraska när det känns bra? Kanske är det så jag borde göra. Ska nog testa det.

Jag famlar i oskärpan. Letar och letar efter det som känns äkta och ärligt i skapandet. Mina skisser är bra. Ett nytt stilspråk. Ändå känner jag mig alldeles tom. Som en ballong utan syre. Skrynklig och tillplattad och längtar efter innehåll och mening.

Är inte mig själv när jag inte skapar. Det är en sådan stor del av min identitet. Blir sjuk i själen av den här skaparkrisen.

Famlar igen. Stilen sätter sig inte. Men motiven finns där. I alla fall nåt.

Jag tror att jag gjorde fel i att försöka bryta totalt med min stil och min konstnärliga identitet – jag blev för ivrig – och tappade bort vad jag egentligen står för och vem jag är i mitt skapande. Typiskt mig att bli så otålig så att jag går vilse i mig själv. Känner en förlamande känsla av tomhet inför skapandet. Känns som jag jagar den heliga graal. Kommer ingenvart fast jag arbetar hårt. Ett genombrott räcker inte. Det måste släppa helt. Det måste bli roligt igen.

Jag är fortfarande i konstlimbo, vad jag än försöker inbilla mig själv. Ibland känner jag mig konstnärligt död. Ibland känner jag mig återuppstånden. Allt jag vill är att kunna jobba igen. Ur skisshavet dyker det plötsligt upp en jävligt intressant tanke. Och det mest ironiska är att det är jag själv som inspirerar mest till den tanken. Inte någon annan konstnär. Trots att jag slukat ungefär ett tusen konstnärers verk de senaste veckorna.

Tog ledigt idag. Det blev bara för mycket igår, när jag målade, målade över, målade nytt, målade över, i sex timmar. När X kom hem bröt jag ihop (igen).

Varför blir det så här?
Varför går det inte?
Varför blir vartenda penseldrag fel?
Varför vill det inte lossna?
Varför kommer det inte ut något?
Varför känns det inte kul längre?
Varför just nu?
Ska det någonsin komma tillbaka?

Idag känner jag mig tom. Tom och lätt. Som om jag flyter fram, utan innehåll. Utan substans. Utan mening. Det är nog så här det känns att inte vara konstnär. Att inte skapa. Att inte ha något att berätta. Känner mig vanlig. Medioker. Platt. Och tråkig.

Det börjar bli kritiskt nu. Hittar jag inget sätt att skapa, kommer jag troligtvis att bli tokig. Galen. Sinnessjuk. Så känns det i alla fall. Jag är numera rädd att gå nära ateljén. Känns obehagligt att vara därinne. Ateljén känns som ett spökhus med mina gamla misslyckanden som härjar runt i dagsljuset därinne.

Klockan är tre och jag tänker på hur skapandet är mitt språk – och hur jag tappat bort tillgången till det språket. Jag talar tomhetsdialekt och knaggligt skaparspråk. Har tappat rösten, blivit stum och minns inte längre mitt språk. Det gör ont. Det är läskigt. Och framför allt – jag känner mig utanför mig själv. Jag står utanför både mig själv och mina tankar. Tankarna passerar i osynligt bläck, som jag inte förstår. Kan inte tyda. Inte läsa. Inte tala. Och jag vill så gärna förstå.

Tog en varm dusch och vrålade ut min vrede, sorg och frustration. Tur att man bor i villa, annars hade nog grannarna nog ringt både polis och psyket. Nu tänker jag gå och lägga mig i sängen. Har med mig ett skissblock. Kanske lossnar det något där. Vem vet. Inte fan jag i alla fall. Det här är är en av de värsta kriserna i mitt liv.

Klev ur sängen i morse med en klump i magen. Igen. Skapandet känns fortfarande olustigt och när jag satt framför staffliet nyss så bara dog allt ut i en suck. Tog bara några minuter. Känslan av den sista skaparlusten som lämnade min kropp i ett osynligt rökmoln var smärtsamt och en tomhet infann sig strax därefter.

Kanske lurar jag bara mig själv. Det kanske inte alls ligger i motiven. Kanske är det stilen. Eller motivationen. Eller lusten. Glädjen. Tron på mig själv. Äh, det kan ju vara vad som helst. Jag spekulerar om mig själv som om jag vore ett mysterium.

Ännu en dag med fantasitorka och noll glädje för skapandet. Mår illa. Vill så gärna skapa men det händer inte ett piss. Önskar att jag kunde dö och återfödas i en annan kropp som har mer ork att deala med det här. För nu börjar min kropp kännas kall och tom. Min själ får inte leva ut. Kanske är det så här det känns att vara död. Riktigt. Jävla. Död.

© 2017 MIA MAKILA

Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 2

Fragment ur min dagbok från 2009

Efter jag hade skapat ca 100 konstverk på några månader inför mina tre utställningar i Mars 2009 (som var i Sverige, Danmark och Frankrike), kände jag mig både utmattad och tömd. Jag hade skapat kring teman som låg mig nära om hjärtat – men jag ville gå vidare och lämna dessa bakom mig. Nu var jag framgångsrik och uppmärksammad. Jag hade alltså mycket att förlora på att byta motiv, stil och riktning.

Jag borde börja skapa nu. Men det känns så himla läskigt att börja om efter alla slags avslut med utställningar och projekt. Jag har ingen aning om vad jag ska göra för kollektion nu. Jag borde göra collage och mixed media grejer till höstens stora collageutställning i Stockholm jag ska delta i, men jag har slut på klister och antika böcker att klippa ur. Måla känns mer naturligt nu. Men hur i helvete ska jag våga börja arbeta på en tom duk som står på ett sprillans nytt staffli i en sprillans ny ateljé? Ångest.

Jag försökte skapa igår men det blev skit av allt. Jag är inte redo att börja skapa än, jag är helt enkelt för trött. De dåliga resultaten lämnade mig på dåligt humör på kvällen och jag somnade, sur som ättika.

Man kan nog inte bestämma över skaparlusten och inspirationen. Det är tvärtom. Jag får vänta tills allt känns bra igen. Tills dess får jag ta lite välförtjänt semester, fast jag egentligen bara skulle vilja skapa, skapa, skapa. Det kan verka lyxigt att kunna bestämma över sina dagar på detta sättet, men det är inte så lyxigt med tanke på den ständiga ångesten över att känna sig misslyckad när man inte kan skapa och den plötsliga tvångstanken att man inte längre är kapabel till att skapa bra konst. (Jävla självtvivel).

Det går segt. Känner att jag arbetar på övertid med gamla idéer. Jag utvecklas hela tiden som person, går igenom nya processer. Mitt skapande hänger inte med i svängarna. Jag kräver ständig rörelse i utveckling och inspiration. Är allt slentrianmässigt och likadant hela tiden, så kvävs jag.

Allt står stilla just nu. I väntan på – vadå? Ingen aning. Jag gillar inte att vänta och jag ogillar den här väntan allra mest. Som alltid får jag för mig att min kraft att skapa tar slut här, att min dröm ska vara över och att jag aldrig kan skapa igen. Mardröm. Men det är inte sant. Det vet jag. Men ändå lurar tanken bakom varje försök till ett positivt intalande.

Jag måste våga erkänna för mig själv att det inte alls går bra att måla just nu. Måste våga erkänna för mig själv att jag inte ska måla på ett tag. Det går helt enkelt inte. Det är helt tomt. Vill inte känna mig tvingad – speciellt inte när jag inte känner att jag har koll på vad jag håller på med. Jag måste våga misslyckas och jag måste våga leva mitt liv utan att skapa varje dag. Det är ju jag själv som styr. Jag är min egen chef. Men jag saknar att skapa i ett flow. Att vara alldeles nära konsten. Och uppslukad. Men nu måste jag vara ärlig mot mig själv och inte kämpa så hårt. Ingen konstnär kan åstadkomma mästerverk hela tiden. Det är ju bara så.

Antar att det är stark att våga misslyckas också, utan att bli rasande och generad. Det enda jag känner är en saknad.

Det har bara gått några dagar sedan jag vågade erkänna för mig själv att jag inte kan skapa just nu. Att det är en jäklig torka. Och jag är skitrastlös. Jag klarar inte av att inte arbeta. Att inte vara kreativ. Mitt inre torkar sönder. Jag tänker inte torka ut, hellre dör jag.

Jag är inte tom! Och jag har definitivt inte torkat sönder! Jag ställer alldeles för stora krav på mig själv, när det gäller det mesta. Jag är bara så rastlös just nu – behöver göra någonting bra för att kväva den här känslan att ingenting jag gör blir bra.

När man blir framgångsrik och når sin dröm så är det ingen som står där och välkomnar en och samtidigt delar med sig av den andra sidan av drömmen: kraven, ansvaret inför dem som älskar det man gör och följer karriären med förväntan och spänning eller känslan av att vara på toppen och undra om det bara är nedför nu. När man når en dröm och håller den i sin hand, har man samtidigt förlorat den.

IMG_4115

I min ateljé står mitt nya staffli alldeles tomt. Orört. Jag får lite olustkänslor när jag går in där. Känner mig ledsen och ängslig över att inte kunna måla alls, men det gör inte så mycket nu när jag är helt uppslukad av fotoprojekten med Domenique. Det gör mig lite freaked out ibland bara.

Arbetet med nya tavlan går trögt. Känner mig osäker och ändrar på målningen hela tiden. Men jag känner att det är för tidigt att börja måla igen – jag är inte redo. Och det skrämmer skiten ur mig. Jag undrar och grubblar. Det gör ont. Känner mig låg för att lusten inte finns där. Jag är helt uppslukad av fotoprojekten. Men där finns en press – utifrån – att jag borde måla istället. Att måleriet är mitt äkta uttryckssätt. Det stör mig. Känner mig lite sårad av sådana påståenden. Jag tycker allt jag gör är äkta. Skulle aldrig skapa något falskt eller oäkta. Fast det är så det känns med måleriet nu – det känns som en falsk lycka – men jag är stressad över att det finns en sådan efterfråga (och glad naturligtvis!). Det gör det hela ännu mer scary. Men jag kanske behöver måla ut den här torkan – istället för att rymma från den. Jag fortsätter måla i alla fall. Tills jag lyckas eller störtar.

Skaparkrisen har fått mig att skifta fokus från min karriär till mitt liv (något som varit sammanflätat under flera år utan att jag kunnat skilja dem åt vilket inte är alltför bra) och fått mig att inse att jag slarvat med en massa saker som jag borde ha tagit tag i för länge sedan. Jag har faktiskt lämnat J. Brutit upp vår förlovning. Är förälskad i X som bor i ett gult hus i Stockholm. Jag tänker flytta till honom och lämna allt gammalt bakom mig. Kanske måste jag resa klart i mitt inre för att hämta kraft och lust till skapandet – och dessutom samla på mig idéer på vägen.

Staffliet står tomt igen. Det har gått dåligt att måla. Det är en stark frustration och jag har haft lite ångest över det några dagar. Kanske är det så att jag fortsätter att pressa mig själv efter efterfrågan kring mitt måleri. Jag vet att jag vill utvecklas och testa nya tekniker, men samtidigt är måleriet det som folk vill ha och efterfrågar. Svår balans. Jävligt svår. Känns som om jag står vid ett vägskäl inom mitt skapande. Jag vet inte alls vilken väg jag ska ta. Vilsen. Och lite ängslig. Stora krav, förväntningar, klarar inte den pressen.

Jag kan fortfarande inte skapa. Har dessutom svårt att ens tänka på att skapa. Jag får ångest och det blir en knut i både hjärnan och i magen. Har dåligt samvete. I mitt huvud är det helt vitt. Inga visioner. Inga tanke-skisser. Det känns läskigt och förjävligt. Får för mig att allt är slut nu. “Jaha var det så här det skulle sluta” tänker jag. Känslan av misslyckanden kommer och går. Så är det nog för alla skapande människor. Att vara konstnär är ensamt. Jävligt ensamt. När man gör film är alla yrken beroende på varandra, kan stötta och framhäva varandra. En konstnär har bara sig själv. Lika självständig som man är – är man också lika skör och sårbar. Som nu. Känner mig sjukt sårbar.

Jag funderar på om jag kanske ska jag ta ett tillfälligt jobb tills allt känns bättre med skapandet. Sedan tvärbromsar jag i tanken och tänker att nu jävlar ska jag börja skapa igen! De ska få se! Vänta bara! Och då känns det lite bättre, jag har ju i alla fall inte helt slutat tro på mig själv som konstnär. Fast det har varit nära några gånger. Jag har i alla fall beslutat att jag ska sluta måla. Ska bara skapa collage i diverse medier. Måleriet är inte min starka sida och det vet jag. Trots att det är måleriet folk tycker bäst om. Måleriet är trots allt den mest accepterade av alla bildgenrer. Och därav också den mest populära. Men jag vet att jag är bättre på att uttrycka mig i blandteknik och snabbare tekniker som collage och digitala bilder. Där får jag chansen att uttrycka mig mer direkt, istället för demonporträtten jag målar fram i snigelfart.

Det är mycket som känns ovant med mitt nya liv här i Stockholm. Tänk att jag vågade släppa taget om det gamla. Att jag vågade gå vidare. Jag har planerat att ställa ut de sista tavlorna jag har kvar från de gamla kollektionerna, på Nationalgalleriet i gamla stan i Januari. Har döpt utställningen till The Last Days of My Demons.

 

Känns nästan som om denna utställning är en samlingsutställning av demoner och teman som jag nu frigjort mig från. De känns numera obekanta, som främlingar för mig. Det är skönt att jag gått vidare men läskigt att demonerna lämnar mig eftersom jag är beroende av dem i konsten. Jag har flera obearbetade demoner kvar, men inte alls så många och levande ångestdemoner som jag hade för ett par år sedan. Jag mår för bra för att de ska kunna överleva inom mig. Inte undra på om jag har kris i mitt skapande. Demonerna flyr. Vad ska komma istället?

© 2017 MIA MAKILA

Min Kramp [om en skaparkris 2008-2016]

Del 1

Fragment ur min dagbok från 2008

Efter mitt stora genombrott som konstnär, följde flera år av skaparkriser och mentala kramper som bottnade i stress, ångest och självtvivel. Mitt liv var ett enda kaos och det gick ut över min karriär. Tillslut kunde jag inte skapa alls – och jag förlorade mig själv och min röst som konstnär. Det har tagit mig nästan tio år att hitta tillbaka till både lusten och kreativiteten. Jag planerar nu inför kommande utställningar, som blir de första på väldigt länge. Under dessa år förde jag dagligen dagboksanteckningar om mina känslor och tankar kring denna kris. Här är en sammanställning av några fragment ur dagboken, år för år. Sviten fortsätter under de närmsta Söndagar.

Just nu känner jag mig jävligt stressad. Men det är ju ändå det här jag drömt om hela mitt liv. Det är faktiskt en konst att leva som konstnär också. Man väljer bort mycket av det självklara vardagliga livet som andra lever i varje dag. På både gott och ont. Men nu känner jag mig faktiskt lite rädd, det snurrar så fort. Jag känner lite dåligt samvete att jag inte hinner vara en vardagsmia, är bara konstnärsmia hela tiden nu känns det som. Men det är ju ändå den jag egentligen är.

Min psykolog säger att jag omedvetet har vägrat att gå in i ateljén för att måla eftersom jag är irriterad på att galleristerna är misstänksamma och negativt inställda till digitala collage och istället vill att jag ska ge dem mer fysiska verk. Mitt skapande är väldigt intimt och personligt och kan inte styras av andras krav och förväntningar.

Jag känner att jag är mitt uppe i en brytningspunkt. Jag skakar av mig ännu ett skal. En kostym. En epok i mitt liv. Något nytt väntar. Men jag vet inte vad än. Jag är i ständig framåtrörelse. Jag måste hitta ett sätt att hålla fast vid skapandet när jag skakar av mig skal – eller låta det vila tills jag är mer samlad i mig själv.

Jag är ringrostig när jag målar och handlederna ömmar. Det var ganska länge sedan jag målade. Säkert ett helt år sedan. Men idéerna funkar inte just nu. Jag måste vidare. Utvecklas. Do or die. Ta risker. Chansa. Fan, det är läskigt att utvecklas som konstnär. Man kastar bort allt som känns som säkra kort, dödar alla sina darlings och börjar om på nytt. Men på något sätt passar det alldeles utmärkt just nu. Jag börjar om på alla plan.

Jag har fortfarande inte kommit på rätt spår när jag målar. Kanske har jag en smärre identitetskris i mitt skapande. Och så tycker jag att alla andra är så fasligt mycket bättre på att måla än vad jag är.

Ateljén står tom och öde. Just nu händer det inte mycket där inne. I väntan på att min konstnärliga kris ska upplösas, sysslar jag med lite andra saker.

Jag är nog utbränd. Har så svårt att ta det lugnt utan att stressa ihjäl inombords. Mitt liv har varit ett enda stort kaos allt sedan skilsmässan för fem år sedan.

Jag tror att jag ska försöka skapa lite nu. Det känns läskigt – har inte skapat på en hel månad. Varje gång jag har en torr skaparperiod känner jag mig tom och oskuldsfull inför konsten. Som om varje gång jag börjar skapa igen – börjar allt om från början. Jag är nybörjare igen. och igen. Och igen. Jag slits mellan lyckan över att det går bra – att konsten blir som jag vill och har tänkt – och att det går åt helvete. Då far penslarna dit pepparn växer. Och färgen blir mer och mer desperat i nyanserna, tills den smetas ut till ett hav av svärta och till ett enda stort ingenting.

Shit jag har ont i magen. Jag har fått ett riktigt saftigt anbud från VIA and EXIT Festival i Frankrike i Mars 2009. Bara för att de vill ha mig med, erbjuder de fraktkostnad och försäkring och nästan trettio papp. Men. Jag har redan två utställningar i mars 2009. Så med den franska festivalen så blir det tre utställningar i mars 2009. Klarar jag av det?

Jag är så jäkla stressad. Frankrike krånglar hela tiden och vill byta ut tavlor i listan av konst jag ska skicka till dem. Egentligen har jag ingen lust att ställa ut där eftersom det är just den franska festivalen som blev den tredje utställningen i mars, men det är förhoppningsvis en god chans till försälning. Jag ska ju måla måla måla nu, men det känns inte lika kul nu när stressen ligger som en tjock hinna i luften och kväver mig.

Somnade väldigt sent i natt. Gjorde listor på saker som ska göras inför utställningarna. Det var ganska mycket. Idag har jag ångest. Ska till tryckeriet och trycka Bird Lady på beställning och PainThing I samt Ship Of Fools till Frankrike-utställningen. Och jag har noll kemi med killarna på tryckeriet. De är okunniga, dryga och tycker jag är jobbig när jag är petig med färgnyanser och exponering. Äsch, jag skjuter på det till måndag. Måste förbereda mig mentalt i flera dagar inför mötet med tryckeriet.

Jag att bilderna kommer ut för mörka och med konstiga färger som inte överensstämmer med den kalibrerade skärmen. Och då måste jag bråka med dem – igen. Jag har blivit ganska intolerant mot stress. Får lätt ångest och panikkänslor när jag känner stressen komma över mig. Och att lämna ifrån sig sina barn (konstverk) till okunniga tryckarkillar (det finns bara ett enda tryckeri i stan) är lätt ett gigantiskt stressmoment. En känsla av att inte vara i kontroll.

J kom nyss hem från tryckeriet med första provkartan av de tre digitala collagen jag ska trycka till Frankrike-utställningen. Alla tre tryck sög. De är mörka och jävliga på alla sätt och vis. Nu måste han gå tillbaka för att klaga och göra om. Jag visste att det skulle bli så här. Varför ska digitala bilder vara så svåra att trycka?

Jag har ingen lust att skapa fler digitala bilder när slutprocessen känns som en blindtarmsoperation. Ingen glädje kvar, bara oro och ångest.

Vaknade sent med både migrän och ångest. Stressen inför alla utställningar håller på att ta ut sin rätt. Jag är trött och känner mig jävligt sliten.

© 2017 MIA MAKILA

 

Ur meditations-dagboken

7 maj 2017

Spegelsalen

Under mina meditationssessioner återkommer jag ofta till det vackra stenhuset med de tre tidsrummen; dåtiden, nutiden och framtiden. Varje tillfälle är unikt och jag hittar alltid nya detaljer som får mig att vakna – lite mer för varje gång. Det är märkvärdigt hur min ångest skingras varje gång jag besöker mitt tidshus. Jag minns att F en gång sa till mig: ”du har en inre borg som jag inte får lov att tränga igenom och inte ens du själv har tillgång till den. Den rymmer allt som är gott, allt som är bra men dit når du inte. Inte än.” Jag vet att det är just denna borg jag besöker när jag mediterar.

Jag har inte velat ta steget in i framtidsrummet – det har känts så främmande. Det var inte länge sedan jag började meditera och då hade jag överhuvudtaget ingen tillgång det det rummet. Varje gång jag besökt mitt tidhus, har jag varit upptagen med att bygga en liten garderob med svart dörr för att stänga in mina demoner och min ångest inne i dåtidsrummet. Det tog tid men nu har låset till den svarta dörren försvunnit och jag kan inte besöka det och ingenting av det kan komma ut. Det betyder inte att jag inte har någon ångest nu, men jag har åtminstone fått tyst på allt det som så länge plågade mig och som tillhör mitt förflutna. Allt som bara är mörkt och sorgligt. Trasigt. Farligt.

Men idag var framtidsrummet öppet. Jag tvekade inte, utan klev bara rätt in.

Hela rummet var av spegelglas. Högt i tak. Väggar av spegel-i-spegel effekt som multiplicerade min kropp i ett kalejdoskopiskt mönster. Jag var upplöst i tusentals upplagor av mig själv. Det kändes både tryggt och överväldigande. Det fick mig att minnas den sista scenen med alla speglarna  i All About Eve. Mitt undermedvetna arbetar alltid med filmreferenser.

All About Eve (1950)

Jag tittar runt på mina reflektioner. Jag ser glad ut. Rakryggad.

I taket hänger kristallkronor som sprider ett varmt sken över salen och glittrar när det skär genom spegelglaset. För övrigt är det tomt på detaljer.

Jag hör en viskning:

”Nu har du redan tagit reda på vem du är. Nu ska du fråga dig själv vem du vill bli – vem du vill vara i framtiden.”

Det är då jag upptäcker att alla versioner av mig i spegelglasen är lite olika. De är alla jag men skiljer sig sig en aning i nyans och känsla.

”Vem vill du bli? Vem vill du vara?”

Jag känner hur något kallt och metalliskt uppenbarar sig i min hand. En nyckel i guld.

© 2017 MIA MAKILA

Ur meditations-dagboken

11 juni 2017

Skrivmaskinen

Av gammal vana återvänder jag till mitt dåtidsrum för att känna att den svarta dörren verkligen är låst. Det är den. Förutom den lilla garderoben med den svarta dörren, finns det bokhyllor, fyllda med böcker. Det är min kunskap, min erfarenhet och alla mina historier. Jag vill inte öppna dem utan låter dem stå där, på rad. Både golv och väggar har vitmålad träspont, ungefär som i huset jag lämnade bakom mig i Stockholm. Det finns ett fönster som jag brukar öppna för att vädra. Mitt förflutna har aldrig sett så rent ut. Prydligt organiserat. Ljuset och vinden från fönstret. Den söta doften av gamla böcker. Den svarta dörren som är låst. Finns inget hotfullt längre. Det är faktiskt ganska otroligt.

Vid det här tillfället lägger jag märke till att varje bok i hyllorna har långa trådar som kommer ut ur dem. Liknar hampasnören. Som om jag vet exakt vad jag ska göra med trådarna, samlar jag ihop dem och de är alla fortfarande förbundna med böckerna när jag håller dem i min hand. De är långa nog att jag kan gå runt med dem. Jag leder dem in i nutiden. Mitt nutidsrum liknar dåtiden men saknar bokhyllorna. Istället finns en spegel, en vit karmstol och ett bord där det brukar ligga saker jag har på gång just nu. Idag står det en gammal skrivmaskin där. Den är säkert minst hundra år gammal. Jag fäster trådarna, en efter en, runt tangenterna. Sätter mig i stolen. Väntar.  Skrivmaskinen står där på bordet och utan att jag är i närheten av den börjar den långsamt smattra. Jag är förundrad. Det är vackert. Jag går fram till den. Ser hur trådarna drar i tangenterna som mekaniskt trycker dit en bokstav i taget. Men det är inget papper i skrivmaskinen. Däremot kommer det ut någon slags vävd bild. Jag ser inte vad den föreställer och jag tror det kommer att ta lång tid innan skrivmaskinen hunnit väva en mer sammanhängande bild. Jag vaknar ur meditationen och känner mig upprymd. Något är på gång. Något storartat.

© 2017 MIA MAKILA

Dagboken, Måndag 18 februari 2013

Det bekanta

.

Andra mötet med barnmorskan på RFSU i min behandling av gynekologrädsla. Det är Måndag eftermiddag. Tretton och tjugo. Tiden i väntrummet känns längre än sist. Tretton och trettiosex ropas mitt namn upp. Väl inne hos barnmorskan står gynekolog-stolen förberedd och barnmorskan frågar om jag är redo för en undersökning.

”Nej! Nej. Absolut inte!” protesterar jag. ”Kanske en annan gång”.

Tror hon testar mig lite. Det är bra. Men läskigt.

”Men kanske kan du sitta i stolen, med kläderna på? Så kan du känna lite på den och jag kan visa instrumenten jag använder vid en undersökning.” föreslår hon. Jag går med på hennes förslag.

Jag hoppar upp mellan benstöden på sätet och försöker maka mig till rätta.

”Hur känns det”? frågar barnmorskan.

”Jo…. inte så farligt… ”

Därefter visar hon mig en plastmodell av en öppen vagina och hennes instrument (tortyrredskap). Jag känner obehag och ställer dumma frågor. Inser att jag inte är så påläst. Inte vet så mycket om hur mitt eget kön är utformat. Och hur det fungerar. Och jag frågar om det V-formade instrumentet var till för att fläka upp mitt kön, liksom tvinga det till ett öppet stort hål som hon kunde undersöka (med pannlampa typ). Men hon vänder upp och ned på V-redskapet så det liknar en rutschbana och säger:

”Jag håller här, och petar lite lätt ned lite veck och sånt med den andra sidan – hela ska inte in, bara en liten bit.”

Vilken tur.

Sedan ställer hon frågor om mitt sexliv med misshandlaren. Jag har ju nästan inga minnen. Det är jobbigt.

”Stoppade han upp nåt objekt i dig nån gång?”

”Vet inte. Minns inte. Tror inte det – eller jag vet inte. Nä.”

”Hur långt var han inne i dig då?”

”Vet inte.”

”Men var han ens inne i dig ens då?”

”Vet inte. Tror det. Jo det måste han varit. Det gjorde ju ont.”

”The Wound” av Mia Makila, 2017

Barnmorskan ser plötsligt sorgsen ut, eller kanske är ordet jag söker ‘mild’.

”Jag tror ditt kön drog ihop sig som skydd när det gjorde ont. Egentligen kan man inte komma in i en kvinna när det drar ihop sig så där. Det är omöjligt för mig att undersöka då. Men ändå trängde han sig på dig när ditt kön var hopdraget.”

Hennes ord ekar genom huvudet, studsar mot skallbenet. Känner mig lite illamående. Jag skruvar på mig.

”Alltså jag gillar inte den här stolen. Jag tycker inte om att du är under mig och att jag sitter liksom upphöjd som på en pedestal. Jag vill ha ögonkontakt med dig. Jag vill vara naken och att du ska undersöka mig på golvet. Kanske på en matta. Den här stolen skrämmer mig.”

Orden har lämnat min tunga innan jag ens inser att jag pratar. Barnmorskan stannar upp och tittar på mig.

”Du förstår väl att jag inte är ute efter att vara sexuell med dig, utan att jag vill utföra en klinisk undersökning?”

”Jag kan inte skilja på det här och på en sexuell situation.” säger jag. ”Jag vill bli upphetsad innan du stoppar in dina fingrar i mig. Annars skulle det kännas hemskt obekvämt. Torrt. Det skulle skava. Om jag inte är upphetsad så blir det så där det alltid känns när jag har sex – som om jag har ett stort sår där inne. Varje beröring bränner som syra. Sticker som nålar. Det går inte tänka klart. Hela jag skriker fast det kommer inte ut ett enda ljud. Jag får plötsligt för mig att jag inte har något hål. Ändå är det som om jag inte är någonting annat än ett hål. Hela jag är hålet och jag brinner av smärta. Jag sjunker in i smärtan. Jag försvinner. Min kropp är upplöst och jag finns inte mer. Hur kan jag minnas något då? Jag står utanför mig själv.”

art by Mia Makila
”Burning Vulva” av Mia Makila, 2010

Jag ligger fortfarande med särade ben i gyn-stolen. Eftermiddagssolen är skarp och kastar långa skuggor över rummet. Barnmorskan går över till sitt skrivbord och ber mig sätta mig i stolen mittemot.

”Det du säger gör mig bekymrad och ledsen.” säger hon mjukt. ”Det är inte meningen att du ska vara upphetsad när du kommer till mig för en undersökning. Det är inte ens mening att det ska vara särskilt behagligt. Och när du säger att du vill att jag ska undersöka dig på golvet tänker jag att det finns ett samband med det du berättade vid vårt förra möte – att du blev misshandlad på golvet.”

”Det är så jag känner i alla fall. Jag vill inte sitta i den där stolen. Det får mig att känna mig sårbar.”

 

”Du skulle inte känna dig sårbar om du låg på rygg på golvet då?”

”Det skulle kännas bekant. Det är något tryggt med att det känns så bekant.”

Efter den misslyckade undersökningen hos barnmorskan promenerar jag hemåt. Det snöar. Jag vet att det jag sa inne i undersökningsrummet är helt messed up. Jag förstår det inte själv. Men någonstans vet jag att det inte är mitt fel att det är så här. Snön lägger sig som ett tryggt täcke över min kappa och jag kisar för att kunna se klart.

Ända sedan jag var arton har jag drömt om att känna sexuell njutning. Varför fattar inte män hur de ska göra? Jag är inte ett hål. Inte ens mitt hål är ett hål. Jag är definitivt mer komplicerad än så. Det enda hål jag har är det trasiga de har skapat inne i mitt huvud. Jävla idioter. Och det jag nu går omkring med klassas av samhället som ”kvinnoproblem”. Mina trasiga hål. Rädslan. Skammen. Äckelkänslan inför mitt eget kön. Kvinnoproblem. Men det känns ändå inte som det är mitt problem. Det har blivit det. Jag har bara inte orkat kämpa för att få mina älskare att inse att det är deras problem. Vem orkar det?

© 2017 MIA MAKILA

Dagboken, 24 maj 2014

I rörelse

Det är som om luften tagit slut. Inget syre kvar i det här huset. X och jag pratar knappt med varandra längre. Vi är inte osams men ingenting jag har att säga känns relevant. När jag är på övervåningen är han på undervåningen och tvärtom. Jag har planerat att lämna honom i ett helt år snart. Jag har inte orkat. Inte kunnat. Väntar och väntar på rätt tillfälle. När är det rätt tillfälle att ta steget ut i ingentinget? Jag kommer att förlora allt jag har. Men jag kan inte leva i den här lögnen längre nu. Inte efter det som hände i natt.

Vi somnade som vanligt utan vidare beröring. Skenet av hans läsplatta. Mina tårar mot kudden. Han märker inte. Läsplattan släcks. Rummet blir mörkt. Precis som inne i mitt hjärta. Jag somnar, våt om ansiktet.

Jag vaknar till av att min kropp är i rörelse utan att jag själv rör en muskel. Det är så mörkt, kanske är det halv fyra, det känns så. Jag hör Xs andetag bakom mig. Jag vaknar lite mer. Hans kuk är hård och glider in och ut mellan mina lår. Jag känner hur mitt kön är varmt och vått av hans fukt. Jag förstår inte. Jag sover ju? Hans händer runt min midja. Han bökar under täcket. Som ett djur. Stönar. Grymtar. Min kropp glider fram och tillbaka på lakanet. Har vi sex? Jag fattar inte. Jag sover ju? Jag är inte vaken. Är jag vaken? Hans kuk fortsätter att såga sig in och ut ur mig. Sågar itu allt som känns verkligt. Jag vet inte varför vi har sex. Jag sover ju. Känner mig inte det minsta upphetsad. Mörkret runt mig är ingenting jämfört med det jag känner just nu. In och ut. Någon slags vätska. Halt. Min kropp som rört sig utan att jag styr. Stötvis. Hans stön. Hans njutning. Varför knullar han mig när jag sover? Ser han inte att jag inte ens är medveten om vad som sker? Jag är kissnödig. Törstig. Jag vill skrika. Jag vill försvinna. Domna bort. Men istället skjuter jag ut min rumpa så det blir mer bekvämt för honom. Som en ren reflex. Tror jag somnade om efter det. Sömnen är mer trygg än min verklighet just nu.

© 2017 MIA MAKILA

 

Dagboken, 9 juli 2013

Dansande kol

 

Det är solens dag. Vinden. Tisdagen. Den gröna doften av juli. Jag cyklar över grus, över asfalt, barr och kottar. Det brusar under däcket. Jag glider fram längs vägen. Över skuggor på asfalten som påminner om grova kolteckningar. Dansande kol. Över en smal vattenläcka som ringlar rakt över vägen som en svart orm. Det susar i träden. I mitt huvud. Nu doftar det sand och tall. De bruna barren på marken påminner mig om min barndom. Och om somrarna i Lindö. Sandaler. Mjuka steg över barr. Jorden studsar till en aning vid mina steg. Det knastrar om grus och stenar. Jag krossar späda kottar med mina mjuka steg. Där vid vattnet ligger havet. Nästan i alla fall. En vik. Och jag står och kisar i solen. Sommar. Fuktig havsyta och blöt sand. En brygga. Jag vandrar över guppande vågor som kluckar med stora mellanrum. Slitet trä. Trasig planka. Plötsligt en sticka i foten. Mina sommarminnen doftar sött av grönska och blomster. De är borta. Men här, just nu när jag cyklar över torra vägar någon helt annanstans.

 

© 2017 MIA MAKILA

Dagboken, Söndag 5 januari 2014

Dagarna

 

Det känns som om jag upplever samma dag, om och om igen. Vi vaknar vid två på eftermiddagen, det är alltid fyra plusgrader, regn och blyetsgrå himmel. Ljuset känns inverterat och kastar skuggor istället för att belysa rummet. Allt är färgat i silvertoner, inklusive jag själv.

Varje dag bär på samma tystnad.

Xs apati.

Det spelar ingen roll vad vi gör, vad vi äter, om vi ens gör nåt, om vi ens äter nåt. Samma vägg av likgiltighet varje dag. Ibland kan jag luta mig mot den men mest är den i vägen för det jag vill känna – det jag vill uppleva.

Och ständigt denna sarkasm och nedlåtande ton som är fastsydd i ett skratt. Jag försöker att inte ta åt mig men tänker på alla år som jag kanske gjort det, undermedvetet. Känner vrede.

Timme efter timme försöker jag koppla bort känslan av att jag är fången här. Så många timmar. Sömnen suddar bort känslan. Inte konstigt att jag sover så länge om dagarna.

Vissa dagar är som svarta hål. Sedan kommer kluster-dagar där allt flyter på som i en en enda lång ström av tid och vardagliga bestyr. Andra dagar är dödfödda. De slutar existera redan på morgonen. Därefter är de bara ett väntrum för att välkomna nästkommande dag. Några dagar är lyckliga och fina. Många. Jag hoppas de är fler än de svarta, de dödfödda, men jag har inte räknat efter.

 

© 2017 MIA MAKILA

Neuroforskare har hittat en låt som minskar ångest med 65%

Den 16 oktober 2011 skapade den brittiska musikertrion Marconi Union ett åtta minuters spår med titeln ”Weightless”, i samarbete med British Academy of Sound Therapy.

Enligt forskare vid Mindlab-institutet (ett kommersiellt ”neuromarketing” -företag) gav ”Weightless” en minskning av testpersonernas ångest med hela  65%. Låten inkluderar gitarr, piano och manipulerade filed recordings.  Att den rör sig mellan låga toner gör det möjligt för den som lyssnar att nå ett transliknande tillstånd.

Lyssna och känn efter om den ger samma effekt på dig!


 

källa¹ källa²

Dagboken, Lördag 28 december 2013

Vaknar efter tolv med en sorg i hjärtat. Tittar över på X som fortfarande sover och vill bara väcka honom och fråga: “märker du inte vad som håller på att hända?”. Hans mjuka, stora manskropp ligger invirad i täcken och konturerna får honom att likna en avlägsen kontinent som jag inte längre har tillgång till. Hans kropp känns så privat nu på något sätt. Främmande. Men ändå så bekant. Det är som om jag bott på den där kontinenten, livnärt mig av dess frukter och sett solen pressa sig ned mot horisonten för att sedan försvinna in i ett mörker. Därefter blev allt så kallt och torrt. Jag vet inte längre om jag någonsin kommer att älska med X igen, och om det ens skulle kännas naturligt. Men det är lockande – att mötas som ett par främlingar. Att äta sig mätt av den bekanta frukten en gång för alla. Men jag har bestämt mig. Jag kommer att lämna honom och det här huset.

Den här gula villan har aldrig känts som mitt hem. Fortfarande efter så många år, känner jag mig mer som en gäst här, fast jag är omgiven av mina saker, mina böcker och personliga tillhörigheter. De skär sig på något sätt. Det går rundgång i ögonen när jag ser på dem. Ingenting som är jag, passar in här. Jag har sakta trängts ut ur huset och ur mig själv för att jag inte passar in. Det har jag aldrig gjort. Inte här. Inte med honom. Varken min personlighet, min stil, mina tankar eller mina saker. Även om hans före detta fru inte bott här på länge så lever hennes ande fortfarande kvar. Jag kan nästan känna doften av henne sitta kvar i väggarna. Hon doftar svalt. Kvinnligt. Lavendel. Örtigt liksom. Jag stinker i jämförelse. I alla fall doftar jag mer som barr och kåda, än som lavendel inbillar jag mig.

Jag slutade skapa när jag flyttade in här. De vita väggarna i hans hus skrämde mig. Mina kladdiga färgtuber och koldammiga, skitiga verktyg kändes nästan provocerande bland allt det rena, vita. Han ville att jag skulle måla. Det gjorde jag också. Spillde direkt svart färg på en stol. Bordsskivan som brukade vara vaxig och blank är nu alldeles gråflammig av mina blyertsskisser. Jag har solkat ned huset med mina kreativa misslyckanden. Men huset har gjort mig steril på insidan. Vit. Tom. Precis som väggarna.

Ändå har jag pyntat hemmet med mina saker, möblerat det som ett dockskåp. Jag såg inte hur jag själv tillslut blev till en docka. Orörlig. Passiv. En del av ett möblemang. Jag blev hans docka. Eller kanske blev jag hans hund. Jag får mat och tak över huvudet. Han klappar på mig endast när han känner för det. Han är otillgänglig för mig när jag själv vill bli klappad. Annars går jag bara runt här i hans hus och väntar på att han ska komma hem och ge mig mat.

Jag tänker på det F en gång sa: “En blomma som hamnat i fel klimat har två alternativ: att anpassa sig eller dö.” Jag vet att jag håller på att gå under i den här uppvaknande-processen. Allt är liksom för mycket just nu; sorgen över det som nu glider mig ur händerna, lidandet och hela den här jävla likgiltigheten. Han bryr sig ju inte om att jag är på väg bort. Jag klarar det inte.

Innan jag skulle somna igår natt, berättade jag för X om en uppmuntrande kommentar jag fått under dagen: “Tänk vad underbart det är ändå att få en sådan bekräftelse på att jag inspirerar människor, inte  bara med min konst, utan jag som person också. Jag menar, hur många människor får beundrarbrev om hur mycket de influerar andra människors liv och arbete med sitt arbete och sin personlighet? Det är då jag inser vilket rikt liv jag har ändå. Min vän Taras säger att jag lever ett färgstarkt liv, även om jag mest sitter här i huset och inte gör så mycket.”

X slet plötsligt blicken från sin läsplatta och tittade på mig och sa: “Om du känner att det är så, så är det väl så.” Sedan tittade han ned på sin läsplatta igen, oberörd av den rikedom jag just beskrivit med en sådan livlig inlevelse.

Just då hatade jag honom nästan.

Varför vill han alltid förminska mig så där? Jag har ju ingenting. Jag gör ju ingenting. Jag är ju ingenting just nu. Kan han inte vara mer uppmuntrande? Jag somnade, arg och förbittrad över den där förbannade likgiltigheten. 

Jag tror jag varit lite själsligt döende de senaste veckorna. Jag måste ändra på det, det här går ju inte. Jag måste hitta ett sätt att anpassa mig till den här situationen, för att orka leva i den. Jag kanske kommer bli fast här ganska länge. Jag har nog inget annat val än att anpassa mig. Så är det nog. Jag vet inte hur jag ska kunna lämna honom när jag inte har någonstans att ta vägen. Inga pengar. Jag vet inte ens vem jag är längre. Hur kan jag lämna allt jag har när jag inte har något som väntar på mig. Jag kliver rakt ut i ingenting. Kanske blir jag hemlös nu.

Jag borde inte tänka så dramatiskt. Jag jagar bara upp mig själv i onödan och får sådan ångest. Dessutom är självömkan ganska patetiskt. Jag borde inte ägna mig åt sådant.
.
© 2017 MIA MAKILA