”Orimlighetsprincipen”

dagboken

Ett emotionellt och intellektuellt uppvaknande efter att ha kommit ur en traumatiserande relation är en underbart läkande process. Stärkande. Befriande. Men det är också resultatet av en samling små och stora smärtsamma insikter om vem man formats till genom livets olika skeenden. Det är mycket som spelar in; uppväxtmiljö och grundvärderingar från familjen, erfarenheter, personlighetstyp och försvarsmekanismer. Mekanismer som en gång skyddat oss från obehag men som nu bara går på automatik och hindrar vår beetendeutveckling. Det var inte länge sedan jag hade en stark självinsikt som borde varit mer självklar för mig genom livet – men som tog 40 år att formulera på rätt sätt. Jag har alltid haft svårt att säga ‘nej’ och detta har medfört problem i en rad situationer där jag inte vågat säga ifrån. Men insikten om att det är orimligt att inte säga ‘nej’ har öppnat upp en helt ny verklighet för mig. Jag kallar denna insikt för ‘orimlighetsprincipen’. Den består av insikten om vad som jag borde fatta är jävligt orimligt och på så sätt också synliggöra vad som är förbannat rimligt. Låt mig utveckla detta vidare.

 

 

Det är faktiskt orimligt att låta sig förnedras av en annan person. I mitt fall talar jag om dynamiken mellan en man och en kvinna, men detta går att applicera på vilken relation som helst.
Ta orimligheter inom sex till exempel. Det är orimligt att tillåta en man komma i ens ansikte om en tycker att det är en motbjudande upplevelse. Det är också orimligt att låtsas gilla situationen och slicka munnen ren. Det är orimligt att mannen per automatik tycker det är upphetsande att komma på en annan persons ansikte. Det är inte en rimlig föreställning att människor i största allmänhet gillar en surprise-dusch av kladdig kroppsvätska över ögon, näsa och mun. Det är orimligt att låta detta vara en del av den sexuella standardupplevelsen och del av en förväntad rutin i ens kärleksrelation.
Det är orimligt att mannen förutsätter att kvinnan positivt överväger att svälja hans kroppsvätska. Det är ännu mer orimligt att mannen förväntar sig att kvinnan ska svälja hans kroppsvätska. Det är dubbelt så orimligt att förvänta sig att kvinnan ska svälja kroppsvätskan och samtidigt agera tacksam och upphetsad.

Ett annat exempel. Det är orimligt att strypsex är vanligt bland unga. Det är orimligt att män tänder på att utöva strypsex mot kvinnor. Det är inte rimligt med en uppfattning om att kvinnor i största allmänhet vill ha strypsex. Det är orimligt att tro att strypsex är något positivt och erotiskt förhöjande då syretillförseln ger skrämmande effekter som låtsas vara upphetsande i porrvidoes. Det är således orimligt att unga kvinnor undrar om de måste gå med på strypsex för att behaga sin partner – istället för att unga män uppsöker professionell hjälp för att bli av med sina porrskadade beteendemönster och samhällsfarliga vanföreställningar.
Det är orimligt att detta upprepar sig med flera olika partners genom vuxenlivet. Det är orimligt att detta är en standardmentalitet och normaliserad förväntning hos, framförallt unga, män.

Det är orimligt att män förväntar sig sex av sin partner efter en viss tids väntan eller ‘torka’, utan att ta tempen på sitt eget beteende och rannsakar sin del av förhållandet. Det är ändå rätt enkelt: kvinnor vill ha sex med män som beter sig och agerar på ett sätt som gör att kvinnor vill ha sex med dem. Kvinnor vill inte ha sex med män som agerar och beter sig på sätt som gör att de inte vill ha sex med dem. Väldigt rimlig matematik när man tänker efter.
Förstår ni principen nu?

‘Orimlighetspincipen’ går som sagt att applicera på alla slags situationer och relationer. Några bra exempel på detta: det är orimligt att låta sig utnyttjas av andra och bära ett tungt lass av något som inte är ens egen ansvarsbörda. Det är orimligt att förövare ses som offer eftersom de blivit exponerade och sitter i en ‘svår sits’. Det är orimligt att jobba hårt medan någon annan åker snålskjuts på ens ambition. Det är orimligt att inte värdera sig själv högst utan orimligen få för sig att man hela tiden är sämst och värdelös. Det är istället helt jävla as-rimligt att säga ‘nej’ och ryta ifrån när det orimliga helt plötsligt verkar alldeles jätterimligt.


©  2 0 1 9  M I A  M A K I L A

Ur meditations-dagboken

dagboken

7 maj 2017

Spegelsalen

Under mina meditationssessioner återkommer jag ofta till det vackra stenhuset med de tre tidsrummen; dåtiden, nutiden och framtiden. Varje tillfälle är unikt och jag hittar alltid nya detaljer som får mig att vakna – lite mer för varje gång. Det är märkvärdigt hur min ångest skingras varje gång jag besöker mitt tidshus. Jag minns att F en gång sa till mig: ”du har en inre borg som jag inte får lov att tränga igenom och inte ens du själv har tillgång till den. Den rymmer allt som är gott, allt som är bra men dit når du inte. Inte än.” Jag vet att det är just denna borg jag besöker när jag mediterar.

Jag har inte velat ta steget in i framtidsrummet – det har känts så främmande. Det var inte länge sedan jag började meditera och då hade jag överhuvudtaget ingen tillgång det det rummet. Varje gång jag besökt mitt tidhus, har jag varit upptagen med att bygga en liten garderob med svart dörr för att stänga in mina demoner och min ångest inne i dåtidsrummet. Det tog tid men nu har låset till den svarta dörren försvunnit och jag kan inte besöka det och ingenting av det kan komma ut. Det betyder inte att jag inte har någon ångest nu, men jag har åtminstone fått tyst på allt det som så länge plågade mig och som tillhör mitt förflutna. Allt som bara är mörkt och sorgligt. Trasigt. Farligt.

Men idag var framtidsrummet öppet. Jag tvekade inte, utan klev bara rätt in.

Hela rummet var av spegelglas. Högt i tak. Väggar av spegel-i-spegel effekt som multiplicerade min kropp i ett kalejdoskopiskt mönster. Jag var upplöst i tusentals upplagor av mig själv. Det kändes både tryggt och överväldigande. Det fick mig att minnas den sista scenen med alla speglarna  i All About Eve. Mitt undermedvetna arbetar alltid med filmreferenser.

All About Eve (1950)

Jag tittar runt på mina reflektioner. Jag ser glad ut. Rakryggad.

I taket hänger kristallkronor som sprider ett varmt sken över salen och glittrar när det skär genom spegelglaset. För övrigt är det tomt på detaljer.

Jag hör en viskning:

”Nu har du redan tagit reda på vem du är. Nu ska du fråga dig själv vem du vill bli – vem du vill vara i framtiden.”

Det är då jag upptäcker att alla versioner av mig i spegelglasen är lite olika. De är alla jag men skiljer sig sig en aning i nyans och känsla.

”Vem vill du bli? Vem vill du vara?”

Jag känner hur något kallt och metalliskt uppenbarar sig i min hand. En nyckel i guld.

© 2017 MIA MAKILA

Ur meditations-dagboken

dagboken

11 juni 2017

Skrivmaskinen

Av gammal vana återvänder jag till mitt dåtidsrum för att känna att den svarta dörren verkligen är låst. Det är den. Förutom den lilla garderoben med den svarta dörren, finns det bokhyllor, fyllda med böcker. Det är min kunskap, min erfarenhet och alla mina historier. Jag vill inte öppna dem utan låter dem stå där, på rad. Både golv och väggar har vitmålad träspont, ungefär som i huset jag lämnade bakom mig i Stockholm. Det finns ett fönster som jag brukar öppna för att vädra. Mitt förflutna har aldrig sett så rent ut. Prydligt organiserat. Ljuset och vinden från fönstret. Den söta doften av gamla böcker. Den svarta dörren som är låst. Finns inget hotfullt längre. Det är faktiskt ganska otroligt.

Vid det här tillfället lägger jag märke till att varje bok i hyllorna har långa trådar som kommer ut ur dem. Liknar hampasnören. Som om jag vet exakt vad jag ska göra med trådarna, samlar jag ihop dem och de är alla fortfarande förbundna med böckerna när jag håller dem i min hand. De är långa nog att jag kan gå runt med dem. Jag leder dem in i nutiden. Mitt nutidsrum liknar dåtiden men saknar bokhyllorna. Istället finns en spegel, en vit karmstol och ett bord där det brukar ligga saker jag har på gång just nu. Idag står det en gammal skrivmaskin där. Den är säkert minst hundra år gammal. Jag fäster trådarna, en efter en, runt tangenterna. Sätter mig i stolen. Väntar.  Skrivmaskinen står där på bordet och utan att jag är i närheten av den börjar den långsamt smattra. Jag är förundrad. Det är vackert. Jag går fram till den. Ser hur trådarna drar i tangenterna som mekaniskt trycker dit en bokstav i taget. Men det är inget papper i skrivmaskinen. Däremot kommer det ut någon slags vävd bild. Jag ser inte vad den föreställer och jag tror det kommer att ta lång tid innan skrivmaskinen hunnit väva en mer sammanhängande bild. Jag vaknar ur meditationen och känner mig upprymd. Något är på gång. Något storartat.

© 2017 MIA MAKILA

Dagboken, Måndag 18 februari 2013

dagboken, noveller

Det bekanta

.

Andra mötet med barnmorskan på RFSU i min behandling av gynekologrädsla. Det är Måndag eftermiddag. Tretton och tjugo. Tiden i väntrummet känns längre än sist. Tretton och trettiosex ropas mitt namn upp. Väl inne hos barnmorskan står gynekolog-stolen förberedd och barnmorskan frågar om jag är redo för en undersökning.

”Nej! Nej. Absolut inte!” protesterar jag. ”Kanske en annan gång”.

Tror hon testar mig lite. Det är bra. Men läskigt.

”Men kanske kan du sitta i stolen, med kläderna på? Så kan du känna lite på den och jag kan visa instrumenten jag använder vid en undersökning.” föreslår hon. Jag går med på hennes förslag.

Jag hoppar upp mellan benstöden på sätet och försöker maka mig till rätta.

”Hur känns det”? frågar barnmorskan.

”Jo…. inte så farligt… ”

Därefter visar hon mig en plastmodell av en öppen vagina och hennes instrument (tortyrredskap). Jag känner obehag och ställer dumma frågor. Inser att jag inte är så påläst. Inte vet så mycket om hur mitt eget kön är utformat. Och hur det fungerar. Och jag frågar om det V-formade instrumentet var till för att fläka upp mitt kön, liksom tvinga det till ett öppet stort hål som hon kunde undersöka (med pannlampa typ). Men hon vänder upp och ned på V-redskapet så det liknar en rutschbana och säger:

”Jag håller här, och petar lite lätt ned lite veck och sånt med den andra sidan – hela ska inte in, bara en liten bit.”

Vilken tur.

Sedan ställer hon frågor om mitt sexliv med misshandlaren. Jag har ju nästan inga minnen. Det är jobbigt.

”Stoppade han upp nåt objekt i dig nån gång?”

”Vet inte. Minns inte. Tror inte det – eller jag vet inte. Nä.”

”Hur långt var han inne i dig då?”

”Vet inte.”

”Men var han ens inne i dig ens då?”

”Vet inte. Tror det. Jo det måste han varit. Det gjorde ju ont.”

Barnmorskan ser plötsligt sorgsen ut, eller kanske är ordet jag söker ‘mild’.

”Jag tror ditt kön drog ihop sig som skydd när det gjorde ont. Egentligen kan man inte komma in i en kvinna när det drar ihop sig så där. Det är omöjligt för mig att undersöka då. Men ändå trängde han sig på dig när ditt kön var hopdraget.”

Hennes ord ekar genom huvudet, studsar mot skallbenet. Känner mig lite illamående. Jag skruvar på mig.

”Alltså jag gillar inte den här stolen. Jag tycker inte om att du är under mig och att jag sitter liksom upphöjd som på en pedestal. Jag vill ha ögonkontakt med dig. Jag vill vara naken och att du ska undersöka mig på golvet. Kanske på en matta. Den här stolen skrämmer mig.”

Orden har lämnat min tunga innan jag ens inser att jag pratar. Barnmorskan stannar upp och tittar på mig.

”Du förstår väl att jag inte är ute efter att vara sexuell med dig, utan att jag vill utföra en klinisk undersökning?”

”Jag kan inte skilja på det här och på en sexuell situation.” säger jag. ”Jag vill bli upphetsad innan du stoppar in dina fingrar i mig. Annars skulle det kännas hemskt obekvämt. Torrt. Det skulle skava. Om jag inte är upphetsad så blir det så där det alltid känns när jag har sex – som om jag har ett stort sår där inne. Varje beröring bränner som syra. Sticker som nålar. Det går inte tänka klart. Hela jag skriker fast det kommer inte ut ett enda ljud. Jag får plötsligt för mig att jag inte har något hål. Ändå är det som om jag inte är någonting annat än ett hål. Hela jag är hålet och jag brinner av smärta. Jag sjunker in i smärtan. Jag försvinner. Min kropp är upplöst och jag finns inte mer. Hur kan jag minnas något då? Jag står utanför mig själv.”

Jag ligger fortfarande med särade ben i gyn-stolen. Eftermiddagssolen är skarp och kastar långa skuggor över rummet. Barnmorskan går över till sitt skrivbord och ber mig sätta mig i stolen mittemot.

”Det du säger gör mig bekymrad och ledsen.” säger hon mjukt. ”Det är inte meningen att du ska vara upphetsad när du kommer till mig för en undersökning. Det är inte ens mening att det ska vara särskilt behagligt. Och när du säger att du vill att jag ska undersöka dig på golvet tänker jag att det finns ett samband med det du berättade vid vårt förra möte – att du blev misshandlad på golvet.”

”Det är så jag känner i alla fall. Jag vill inte sitta i den där stolen. Det får mig att känna mig sårbar.”

 

”Du skulle inte känna dig sårbar om du låg på rygg på golvet då?”

”Det skulle kännas bekant. Det är något tryggt med att det känns så bekant.”

Efter den misslyckade undersökningen hos barnmorskan promenerar jag hemåt. Det snöar. Jag vet att det jag sa inne i undersökningsrummet är helt messed up. Jag förstår det inte själv. Men någonstans vet jag att det inte är mitt fel att det är så här. Snön lägger sig som ett tryggt täcke över min kappa och jag kisar för att kunna se klart.

Ända sedan jag var arton har jag drömt om att känna sexuell njutning. Varför fattar inte män hur de ska göra? Jag är inte ett hål. Inte ens mitt hål är ett hål. Jag är definitivt mer komplicerad än så. Det enda hål jag har är det trasiga de har skapat inne i mitt huvud. Jävla idioter. Och det jag nu går omkring med klassas av samhället som ”kvinnoproblem”. Mina trasiga hål. Rädslan. Skammen. Äckelkänslan inför mitt eget kön. Kvinnoproblem. Men det känns ändå inte som det är mitt problem. Det har blivit det. Jag har bara inte orkat kämpa för att få mina älskare att inse att det är deras problem. Vem orkar det?

© 2017 MIA MAKILA

Dagboken, 24 maj 2014

dagboken

I rörelse

Det är som om luften tagit slut. Inget syre kvar i det här huset. X och jag pratar knappt med varandra längre. Vi är inte osams men ingenting jag har att säga känns relevant. När jag är på övervåningen är han på undervåningen och tvärtom. Jag har planerat att lämna honom i ett helt år snart. Jag har inte orkat. Inte kunnat. Väntar och väntar på rätt tillfälle. När är det rätt tillfälle att ta steget ut i ingentinget? Jag kommer att förlora allt jag har. Men jag kan inte leva i den här lögnen längre nu. Inte efter det som hände i natt.

Vi somnade som vanligt utan vidare beröring. Skenet av hans läsplatta. Mina tårar mot kudden. Han märker inte. Läsplattan släcks. Rummet blir mörkt. Precis som inne i mitt hjärta. Jag somnar, våt om ansiktet.

Jag vaknar till av att min kropp är i rörelse utan att jag själv rör en muskel. Det är så mörkt, kanske är det halv fyra, det känns så. Jag hör Xs andetag bakom mig. Jag vaknar lite mer. Hans kuk är hård och glider in och ut mellan mina lår. Jag känner hur mitt kön är varmt och vått av hans fukt. Jag förstår inte. Jag sover ju? Hans händer runt min midja. Han bökar under täcket. Som ett djur. Stönar. Grymtar. Min kropp glider fram och tillbaka på lakanet. Har vi sex? Jag fattar inte. Jag sover ju? Jag är inte vaken. Är jag vaken? Hans kuk fortsätter att såga sig in och ut ur mig. Sågar itu allt som känns verkligt. Jag vet inte varför vi har sex. Jag sover ju. Känner mig inte det minsta upphetsad. Mörkret runt mig är ingenting jämfört med det jag känner just nu. In och ut. Någon slags vätska. Halt. Min kropp som rört sig utan att jag styr. Stötvis. Hans stön. Hans njutning. Varför knullar han mig när jag sover? Ser han inte att jag inte ens är medveten om vad som sker? Jag är kissnödig. Törstig. Jag vill skrika. Jag vill försvinna. Domna bort. Men istället skjuter jag ut min rumpa så det blir mer bekvämt för honom. Som en ren reflex. Tror jag somnade om efter det. Sömnen är mer trygg än min verklighet just nu.

© 2017 MIA MAKILA

 

Dagboken, 9 juli 2013

dagboken

Dansande kol

 

Det är solens dag. Vinden. Tisdagen. Den gröna doften av juli. Jag cyklar över grus, över asfalt, barr och kottar. Det brusar under däcket. Jag glider fram längs vägen. Över skuggor på asfalten som påminner om grova kolteckningar. Dansande kol. Över en smal vattenläcka som ringlar rakt över vägen som en svart orm. Det susar i träden. I mitt huvud. Nu doftar det sand och tall. De bruna barren på marken påminner mig om min barndom. Och om somrarna i Lindö. Sandaler. Mjuka steg över barr. Jorden studsar till en aning vid mina steg. Det knastrar om grus och stenar. Jag krossar späda kottar med mina mjuka steg. Där vid vattnet ligger havet. Nästan i alla fall. En vik. Och jag står och kisar i solen. Sommar. Fuktig havsyta och blöt sand. En brygga. Jag vandrar över guppande vågor som kluckar med stora mellanrum. Slitet trä. Trasig planka. Plötsligt en sticka i foten. Mina sommarminnen doftar sött av grönska och blomster. De är borta. Men här, just nu när jag cyklar över torra vägar någon helt annanstans.

 

© 2017 MIA MAKILA

Dagboken, Söndag 5 januari 2014

dagboken

Dagarna

 

Det känns som om jag upplever samma dag, om och om igen. Vi vaknar vid två på eftermiddagen, det är alltid fyra plusgrader, regn och blyetsgrå himmel. Ljuset känns inverterat och kastar skuggor istället för att belysa rummet. Allt är färgat i silvertoner, inklusive jag själv.

Varje dag bär på samma tystnad.

Xs apati.

Det spelar ingen roll vad vi gör, vad vi äter, om vi ens gör nåt, om vi ens äter nåt. Samma vägg av likgiltighet varje dag. Ibland kan jag luta mig mot den men mest är den i vägen för det jag vill känna – det jag vill uppleva.

Och ständigt denna sarkasm och nedlåtande ton som är fastsydd i ett skratt. Jag försöker att inte ta åt mig men tänker på alla år som jag kanske gjort det, undermedvetet. Känner vrede.

Timme efter timme försöker jag koppla bort känslan av att jag är fången här. Så många timmar. Sömnen suddar bort känslan. Inte konstigt att jag sover så länge om dagarna.

Vissa dagar är som svarta hål. Sedan kommer kluster-dagar där allt flyter på som i en en enda lång ström av tid och vardagliga bestyr. Andra dagar är dödfödda. De slutar existera redan på morgonen. Därefter är de bara ett väntrum för att välkomna nästkommande dag. Några dagar är lyckliga och fina. Många. Jag hoppas de är fler än de svarta, de dödfödda, men jag har inte räknat efter.

 

© 2017 MIA MAKILA

Dagboken, Lördag 28 december 2013

dagboken

Vaknar efter tolv med en sorg i hjärtat. Tittar över på X som fortfarande sover och vill bara väcka honom och fråga: “märker du inte vad som håller på att hända?”. Hans mjuka, stora manskropp ligger invirad i täcken och konturerna får honom att likna en avlägsen kontinent som jag inte längre har tillgång till. Hans kropp känns så privat nu på något sätt. Främmande. Men ändå så bekant. Det är som om jag bott på den där kontinenten, livnärt mig av dess frukter och sett solen pressa sig ned mot horisonten för att sedan försvinna in i ett mörker. Därefter blev allt så kallt och torrt. Jag vet inte längre om jag någonsin kommer att älska med X igen, och om det ens skulle kännas naturligt. Men det är lockande – att mötas som ett par främlingar. Att äta sig mätt av den bekanta frukten en gång för alla. Men jag har bestämt mig. Jag kommer att lämna honom och det här huset.

Den här gula villan har aldrig känts som mitt hem. Fortfarande efter så många år, känner jag mig mer som en gäst här, fast jag är omgiven av mina saker, mina böcker och personliga tillhörigheter. De skär sig på något sätt. Det går rundgång i ögonen när jag ser på dem. Ingenting som är jag, passar in här. Jag har sakta trängts ut ur huset och ur mig själv för att jag inte passar in. Det har jag aldrig gjort. Inte här. Inte med honom. Varken min personlighet, min stil, mina tankar eller mina saker. Även om hans före detta fru inte bott här på länge så lever hennes ande fortfarande kvar. Jag kan nästan känna doften av henne sitta kvar i väggarna. Hon doftar svalt. Kvinnligt. Lavendel. Örtigt liksom. Jag stinker i jämförelse. I alla fall doftar jag mer som barr och kåda, än som lavendel inbillar jag mig.

Jag slutade skapa när jag flyttade in här. De vita väggarna i hans hus skrämde mig. Mina kladdiga färgtuber och koldammiga, skitiga verktyg kändes nästan provocerande bland allt det rena, vita. Han ville att jag skulle måla. Det gjorde jag också. Spillde direkt svart färg på en stol. Bordsskivan som brukade vara vaxig och blank är nu alldeles gråflammig av mina blyertsskisser. Jag har solkat ned huset med mina kreativa misslyckanden. Men huset har gjort mig steril på insidan. Vit. Tom. Precis som väggarna.

Ändå har jag pyntat hemmet med mina saker, möblerat det som ett dockskåp. Jag såg inte hur jag själv tillslut blev till en docka. Orörlig. Passiv. En del av ett möblemang. Jag blev hans docka. Eller kanske blev jag hans hund. Jag får mat och tak över huvudet. Han klappar på mig endast när han känner för det. Han är otillgänglig för mig när jag själv vill bli klappad. Annars går jag bara runt här i hans hus och väntar på att han ska komma hem och ge mig mat.

Jag tänker på det F en gång sa: “En blomma som hamnat i fel klimat har två alternativ: att anpassa sig eller dö.” Jag vet att jag håller på att gå under i den här uppvaknande-processen. Allt är liksom för mycket just nu; sorgen över det som nu glider mig ur händerna, lidandet och hela den här jävla likgiltigheten. Han bryr sig ju inte om att jag är på väg bort. Jag klarar det inte.

Innan jag skulle somna igår natt, berättade jag för X om en uppmuntrande kommentar jag fått under dagen: “Tänk vad underbart det är ändå att få en sådan bekräftelse på att jag inspirerar människor, inte  bara med min konst, utan jag som person också. Jag menar, hur många människor får beundrarbrev om hur mycket de influerar andra människors liv och arbete med sitt arbete och sin personlighet? Det är då jag inser vilket rikt liv jag har ändå. Min vän Taras säger att jag lever ett färgstarkt liv, även om jag mest sitter här i huset och inte gör så mycket.”

X slet plötsligt blicken från sin läsplatta och tittade på mig och sa: “Om du känner att det är så, så är det väl så.” Sedan tittade han ned på sin läsplatta igen, oberörd av den rikedom jag just beskrivit med en sådan livlig inlevelse.

Just då hatade jag honom nästan.

Varför vill han alltid förminska mig så där? Jag har ju ingenting. Jag gör ju ingenting. Jag är ju ingenting just nu. Kan han inte vara mer uppmuntrande? Jag somnade, arg och förbittrad över den där förbannade likgiltigheten. 

Jag tror jag varit lite själsligt döende de senaste veckorna. Jag måste ändra på det, det här går ju inte. Jag måste hitta ett sätt att anpassa mig till den här situationen, för att orka leva i den. Jag kanske kommer bli fast här ganska länge. Jag har nog inget annat val än att anpassa mig. Så är det nog. Jag vet inte hur jag ska kunna lämna honom när jag inte har någonstans att ta vägen. Inga pengar. Jag vet inte ens vem jag är längre. Hur kan jag lämna allt jag har när jag inte har något som väntar på mig. Jag kliver rakt ut i ingenting. Kanske blir jag hemlös nu.

Jag borde inte tänka så dramatiskt. Jag jagar bara upp mig själv i onödan och får sådan ångest. Dessutom är självömkan ganska patetiskt. Jag borde inte ägna mig åt sådant.
.
© 2017 MIA MAKILA

Superorgasmen

dagboken

Varje gång jag tittar över mot mitt soffbord, drabbas jag av en olustig känsla av ångest och obehag. Det händer varje gång det råkar hamna i mitt blickfång. Det känns så bekant på något vis. Inte bordet i sig, men känslan det förmedlar. Bordets statiska position. Stelheten i benen. Tyngden av skivan som pressas mot benen. Bordet är säkert över 60 år. I 60 år har det stått så där stelt och plikttroget.

På alla fyra.
På alla fyra.

Plikttroget på alla fyra. Stela ben. Tyngden.

På alla fyra.

Plötsligt inser jag – att det är mig själv jag ser i bordet. En spegling. I det torra träet som flagnar. I tyngden. I den plikttrogna positionen. På alla fyra.

Jag brukade stå precis så där stilla. Så där stelt. På alla fyra,  på en pianopall. Den var smal och jag hade inget utrymme att röra mig eller ändra position. Försökte jag, skulle jag ramla av och slå mig. Det var till och med svårt att titta bakåt, så jag stirrade rakt ut i rummet och lyssnade efter ljud som kunde ge ledtrådar om vad som pågick bakom mig.

En av mina pojkvänner tyckte om att placera mig på den där pianopallen. Det gjorde honom upphetsad. Jag frågade aldrig varför. Han tyckte om att titta på mig medan han tillfredsställde sig själv. Jag behövde inte göra något alls, bara stå där. Naken.

Jag minns fortfarande känslan.

Efter en stund blir det tungt att stå så där stilla och mina knän ömmar redan. Jag fryser. Ingen kroppskontakt. Han tycker inte om kyssar för det blir kladdigt om läpparna av saliv, säger han. Varje gång jag vill kyssas är han motvillig och torkar sig omedelbart om munnen efteråt. Pianopallen flyttas och jag med den. Bättre vinkel för honom. Jag får smisk. Kanske kan det få upp min kroppstemperatur lite, jag fryser verkligen. Han stönar. Nu tar han fram vibratorn. Äntligen.

”Du får inte komma förrän jag säger till.” Han trycker min trollstavs-vibrator mot klitoris. Det vibrerar skönt, fast jag inte är särskilt upphetsad. När jag blir för upphetsad tar han bort den.

”Det är jag som bestämmer när du får njuta.”

Jag förstår inte hans lek. Känner mig sexuellt tafatt. Han är äldre än mig och vet mer om sex. Jag har haft otur med många dåliga älskare. Fast de har fått mig att känna mig dålig istället. Jag har haft jävligt mycket dålig sex. Känns som jag inte vet något om riktig njutning. Som om jag är nybörjare fast jag inte är det. Så jag låter honom göra vad han vill med mig. Han ler ofta mjukt mot mig och kallar mig för sin ”kärleksboll”. ”Jag tycker om att bolla med dig i sängen”, brukar han säga när jag frågar vad han menar med det. Det gör han och jag gillar det. Fast ibland blir det så där så att jag inte förstår hans lekar.

Han brukar ofta hålla fast mina ben med ett stadigt grepp. Det brukar börja så. Han särar på mina ben och flyttar ett i taget åt sidan med en märklig kraft. Som om mina ben är gjorda av bly. Sedan håller han dem i ett hårt grepp så att jag inte kan röra mig. Vi har varit i en järnhandel och tittat på rep också, men jag tycker det känns obehagligt. Får mig att känna mig som ett offer. Pianopallen är perfekt, det är som om jag är bunden fast utan rep. Jag kan ju inte röra mig ur fläcken. Han älskar det.

”Är du nära nu?” frågar han. ”Jag vill tvinga fram en superorgasm.” fortsätter han. ”När du kommer ska jag trycka vibratorn hårdare mot din fitta så du kommer igen. Jag har läst att man då kan framkalla en superorgasm som varar i flera minuter.”

”Men jag blir jättekänslig där nere efter jag kommit.” säger jag och nu är jag andfådd.

”Jag vet. Men du kommer över det bara vi forsätter.”

Jag kommer och han slutar inte. Jag vill inte komma mer, men vibratorn jobbar hårt. Vibrationerna bränns och sticks. Mitt kön ömmar och jag vill egentligen bara vila. Min orgasm försvinner snabbt och jag känner mig besviken på att jag inte fick njuta så länge. Han pressar hårdare. Vill få bort vibratorn men jag ramlar av pianopallen om jag rör mig. Efter några minuter blir det outhärdligt.

”Du, jag tror inte jag kan komma mer nu, det börjar göra ont.” Vibrationerna upphör. Kanske är han besviken på mig nu. Jag känner mig misslyckad.

”Visste du att grisar kommer i hela 30 minuter?” frågar han medan jag kliver av pianopallen. Jag masserar försiktigt mina ömma knän.


© 2017 Mia Makila

Välkommen till Ångestbibeln!

dagboken

Jag som skriver Ångestbibeln heter Mia Makila och är konstnär, skribent och idéhistoriker. Jag är också en allmänt skrajsen person. Får lätt ångest. Ibland för ingenting känns det som. ”Att det ska vara så jäkla svårt att bara få leva och vara lite happy-go-lucky”, brukar jag tänka när ångesten flyttat in i magen igen.

”Anxiety” av Mia Makila, 2017 (digitalt collage).ett slags självporträtt och maskot för Ångestbibeln

Idén till Ångestbibeln föddes ur ett trauma-terapeutiskt läkningsarbete och förhoppningen är att kunna hjälpa andra människor bearbeta sin ångest, eller till och med hitta ett sätt att bli vän med den. Kanske kan jag göra lite nytta med mina betraktelser. Vem vet.  Genom mina texter kan jag möjligtvis hjälpa någon där ute. Ett litet ängsligt emo till exempel. Eller en ensam själ någonstans. Någon som behöver tröst. Eller en röst.

Ångestbibeln är en scrapbook bestående av betraktelser, dagboksanteckningar, dikter och drömloggar. Återkommande teman är ångest, skam, sex och sorg. Då jag brukar beskriva mig själv som en blandning mellan Pippi och Bergman, är mina texter ”allvarsamt lekfulla” eller ”lekfullt allvarsamma”, beroende på hur man vill se på det.

I menyn som finns både överst på sidan och till höger eller längst ned på sidan (beroende på om man väljer att läsa på datorn eller i mobilen), finns länkar till meditationsövningar, andra sidor om ångest samt Ted Talks om ångest och personlig utveckling. I menyn finns också en lista över Ångestens 10 budord – det vill säga 10 strategier som lugnar och lindrar ångest. Dessa strategier har jag omsorgsfullt valt ut efter många år av research och testat vad som passar mig. Kanske funkar de även för dig. Det är min förhoppning.

Genom Ångestbibeln vill jag skapa förståelse, acceptans och en själslig gemenskap inför de obekväma känslorna som vi tvingas möta genom vår ångest. Det är alltså inte tal om en guide i självhjälp, utan att skapa igenkänning och sätta ord på det många inte har förmåga till fast ändå skulle vilja uttrycka för att känna sig mindre ensamma. Kanske kan denna samling texter bli till en bok någon gång. En riktig Bibel om ångest som man kan titta i när man känner sig som ett ångest-freak och ensammast i hela världen.

Vi lever i en tid då världen känns grymmare och samhällsklimatet råare än på länge. Jag hoppas att detta projekt kommer att vara till någon slags nytta för att lindra den ångest som jag vet att jag delar med så väldigt många andra människor.

Vill någon dela med sig av sina egna erfarenheter av ångest, finns ett kontaktformulär i menyn.

Ångestbibeln uppdateras på söndagar – ibland veckovis, ibland varannan vecka. Detta är ett sidoprojekt till mitt konstnärskap, som tar upp mestadels av min tid (besök min konstsida här). Jag vill att texterna jag skriver här ska vara av största kvalitet, därför är jag hellre snål med uppdateringar än att posta random saker som har föga substans. Och varför jag uppdaterar just på söndagar beror på att jag inbillar mig att det är den veckodag som är mest laddad med ångest då vi står inför den kommande veckans krav och förväntningar. Då kan det vara skönt att ha ett litet smultronställe att besöka här ute i Cyberrymden.

/ Mia

Dagboken, 17 januari 2013

dagboken

Mitt liv såg så annorlunda ut förr. Det kändes som om jag var vilsen bland uppspända kulisser som på något sätt trängde sig närmare inpå för varje dag, till slut kunde jag inte längre andas. Jag hade alltid en dagbok med mig som jag antecknade i. Den blev min bästa vän.

Ur min dagbok, 17 januari 2013, Stockhom:

“Ok. Jag försöker andas i fyrkanter. In. Ut. In. Ut. In. Ut. In. Ut. Skulle ha följt med X till hans föräldrar i Sigtuna idag men kände redan imorse att det inte skulle bli av, att det skulle bli åt helvete med den här dagen. Jag klädde mig under största känsla av självförakt, borstade tänderna och kvävde den sura uppstötningen jag alltid får på morgonen numera – som bara bekräftar hur sur jag känner mig – helt genomsur. Rutten. Svullen. Stel. Äcklig. Avslagen. Jag drog på mig kappan med hål i och kände samhörighet med hålet.

Gick hand i hand med X på den hala isen fram till tunnelbanestationen. Benen stela och lata av spändhet och stress.

Vi kom fram till T-centralen och jag blev kissnödig. Som alltid när jag får panikångest. Betalade en tia för att kissa inne på Åhléns. Satt och hukade över toalettstolen medan jag tyst bölade där inne i det lilla båset. Plötsligt kändes min trasiga kappa så himla tight. Lossade på halsduken. Knäppte upp, men det hjälpte inte. Torkade mig mellan benen och tårarna och gick ut. Fem minuter senare blev jag kissnödig igen och de inte har några toaletter på tåget mot Sigtuna. Nej, jag kan inte… jag kan inte följa med… Vad skulle hända om jag måste kissa… det tar 45 minuter med tåget och sedan ytterligare 20 minuter med bil när hans föräldrar hämtar oss på stationen. Vilken panik! Klaustrofobiskt. Det går inte! Det går bara inte!

– Älskling, blir du besviken om jag inte kan följa med?

– Nej, varför skulle jag bli det?

– För att jag inte klarar av ett skit numera. Känner mig så misslyckad.

–  Sluta med det. Men jag måste åka nu, det förstår du?

– Ja

– Vi hörs på mobilen. Åk hem och vila.

– Ok.

Han går och jag känner hur omöjligt allt är – helt i onödan på något sätt, känner mig som den mest misslyckade människan på Jorden. Gråter. Snorar. Ringer mamma.

Vill inte åka hem och vila. Hatar att vila! Jag vill LEVA! Sitter nu på Hurtigs konditori och försöker låtsas-leva lite innan jag ska hem och ‘vila’.”

© 2017 Mia Makila

Skruvdragaren

dagboken, noveller
Mitt ex, som var mycket praktiskt lagd, tyckte det var krånglig att köpa födelsedagspresent till mig. Det var lika krångligt varje år. Han tyckte så eftersom jag ogillar att be om saker, utan uppskattar att få en present som någon spontant sett ut och vill att jag ska glädjas över. Spontana saker är ofta opraktiska. I alla fall inte väl uttänkta och sådant är viktigt för praktiskt lagda personer.
.
Inför en av mina stundande födelsedagar frågade han mig om vad jag önskade i present. Jag sa att jag inte visste. Jag låtsas-tänkte ett tag men i huvudet var det alldeles blankt. Han avbröt min lilla föreställning med orden:
.
 .
– Mina föräldrar är faktiskt fantastiskt enkla att köpa presenter till. De uppskattar verkligen att få något så simpelt som en bra skruvdragare.
 .
Han lät torr på rösten men log för att förhöja känslan av enkelheten i att få köpa en skruvdragare i present. Han fortsatte;
 .

– Dessutom fick jag skit för att jag inte köpte något till din födelsedag under vårt första år, fast du sa att du inte ville ha något.

Jag var tyst ett tag. Irriterad. Och lite ångest i magen.

 .
– Det sa jag ju för att jag inte vill veta vad jag ska få.
 .
– Jag är väl ingen tankeläsare heller. Säger du att du inte vill ha något så blir det inget.
 .
– Jag menade inte att jag inte ville ha någon födelsedagspresent. Jag sa att jag inte behövde något speciellt.
.
 Jag blev tyst igen och tyckte själv det lät konstigt. Jag spelade upp scenen i mitt huvud. Dagen då han frågade mig vad jag önskade mig i present, någon vecka innan min första födelsedag i vårt förhållande:
 .
Han: ”Vad vill du ha i födelsedagspresent?”
 .
Jag: ”Jag vet inte… Du behöver inte köpa något. Jag behöver inte något speciellt.”
 .
Han: ”Ok.”
 .
Varför sa jag så? ”Behöver inte” – vadå ”behöver inte?”. Vad menade jag egentligen? Alltså jag behöver ju inte mer än de basala nödvändigheterna – mat, tak över huvudet, en säng att sova i osv. Vad menade jag med ”något speciellt”? Något utöver överlevnad? Varför skulle jag inte ha behov av det? Men det är ju så man säger. För att inte verka självisk. Inte arrogant. Utan ödmjuk. Tacksam. Duktig flicka. Att ta sina plikter och uppgifter som flickvän på största allvar och glömma bort det där med att vara värd ”något speciellt”. ”Tack men jag behöver inget speciellt för jag måste förtjäna det först och födelsedag är inte någon särskild bedrift.”
 .
Jag minns att jag tänkte så mycket på det där han sa om skruvdragaren. I flera år tänkte jag på det; ”Hans föräldrar uppskattar en fin och bra skruvdragare och jag är krånglig som vill att han ska välja ut något spontant från hjärtat. Jag fantiserar – kanske om han går förbi ett tjusigt SPA skulle han plötsligt stanna upp och tänka; ”det skulle hon uppskatta!” eller om han möjligen är i en bokaffär skulle han kunna leta efter någon cool fotobok. Han går ju jämt till Hedengrens i Sturegallerian för att leta fotoböcker till sig själv. Fotoböcker med erotiska och porriga inslag.”
 .
”The big book of breasts” från Taschen stod i vår bokhylla. Jag tittade aldrig i den. Jag tänkte alltid; ”jag kan ju se mina egna bröst närhelst jag vill”.
 .
Jag var aldrig som hans föräldrar. Jag höll inte på och skruva eller såga. Jag är inte så praktisk och händig. Jag är konstnär. Jag tycker om intryck, uttryck och presenter som kommer utan batteri. Något som inte kommer från Bauhaus, utan från hjärtat. Jag gillar krånglet. Det är halva presenten.
 .
Det är krångligt att bry sig om någon. Det är krångligt att älska. Då måste man krångla sig ur sin comfort zone och besöka en annan människas happy zone. Det är som om vissa män inte vet hur de ska förhålla sig till sin kvinna utan att känna att de uppoffrar sin egen manlighet och potens. Praktisk natur går före en krångelmaja eftersom det inte är lika krävande eller besvärligt. Och besvärliga saker anses lite fjolligt för dessa män.
 .
Istället ska det ska vara lätt och enkelt. No muss, no fuss; kissa stående utan att tvätta händerna, skitränder på dyra lakan för att det gick så snabbt och enkelt att torka sig – och så takbelysning som enda ljuskälla en mörk Decemberkväll när han suttit ensam hemma och jag varit hos en väninna. ”Ungkarlsbelysning” brukade jag fnysa när jag, nyss hemkommen och fortfarande med vinterkappan på, fick gå runt i huset och tända ”mysbelysningen” och julstjärnorna. Han satt nöjd i mörkret och spelade dataspel. Tror inte att ens han lade märke till våra julstjärnor och det varma ljuset de spred i rummen.
 .
Varje år brukade jag känna ångest när han frågade vad jag önskade i födelsedagspresent. För jag visste att ”nu blir det krångligt för honom”. Ett år önskade jag mig en pappersgiljotin från Claes Ohlson för att göra honom glad och underlätta presentköpet. Dessutom tänkte jag att det kunde vara skönt att slippa använda min slöa sax så det blev två flugor i en smäll på något sätt. Men det jag helst ville ha det året var en orgasm. Vi hade inte haft sex på ett år. Men det vågade jag inte tala med honom om. Jag fick pappersgiljotinen som jag hade önskat men övergav aldrig den slöa saxen eller min opraktiska natur.
 .
© 2017 Mia Makila

De svarta breven – en samling oskrivna brev

dagboken, noveller

Målning av Louise Bourgeois

Första brevet:  

Marmorhanden


Det finns så många saker jag vill säga dig. Men jag tvivlar på att du skulle ta emot mina ord med ett öppet hjärta. Därför förblir dessa rader oskrivna för dig. Tänk om jag ändå hade skickat ett brev till dig. Vad hade hänt? Du skulle få ett kuvert i brevlådan, ditt namn i handskriven stil. Du öppnar det i hopp om något spännande, en överraskning. Är det kanske en gammal vän tagit sig tid att skriva några rader till dig, eller en okänd släkting i något främmande land som letar efter rötter att börja trassla in sina egna i. Jag ser hur besviken du är när du förstår att dina rötter skall förbi otrasslade. När du inser att det är jag som har författat det som både står på och mellan raderna som pappret erbjuder. Bokstäverna är nu motbjudande. En efter en ger de dig en otäck smak i ögat. Din blick rasar igenom dem för att leta efter eventuella anklagelser. Efter något att hålla i när orden försöker snärja in dig i mina känsloskogar.

Du är redan upprörd. Mitt ”hej” provocerar. Resten är en ren invasion. Du håller i brevet som om du är redo att förstöra det. Vid nästa störande ord. Känsla. Sanning. Du kan krossa brevet som om det är av glas. Det gör dig inget om du skär dig och får sår. Det blöder ändå överallt. Mellan raderna. I mitt ”hej”. Ur det tomma kuvertet som är uppfläkt upptill utav din allra djupaste förväntan, rinner en röd flod som tar sig in dit du inte vill vara.

Du vill inte ha någonting från mig. Inte mina ord, min närvaro, inte min tid, min kärlek. Du behöver inte mig, säger du. Förväntar dig inget av mig. Du har aldrig sagt det rakt ut men avskyr att jag överhuvudtaget finns till.

Jag vet inte varför jag vill skriva till dig. Varför jag, gång på gång, försöker närma mig dig. Varje försök urartar i en känslomässig katastrof. Mina närmanden är en skugga som förföljer ditt samvete.  Du kvävs inifrån. Min hand letar efter din genom skuggan. Din hud liknar marmor. Hård och kall men de ytliga blodkärlen påminner mig om en undanträngd värme, som en gång var tillgänglig även för mig. Du slår bort min hand. Skuggan smälter åter igen in i det dunkla. Vad är det jag vill säga dig – jag frågar mig själv. Orden tränger ihop sig och förbinder sig med avståndet mellan våra händer. Försöker jag uttala dem högt, försvinner allt saliv och orden förvandlas till torra blåsor i munnen. De saknar ljud. Fukt. Förlorar sin substans. Där kan ingenting växa. Så varför skriver jag till dig nu. Du undrar samma sak. Min hand som alltid letar efter din, är kanske bara en ful ovana. Ett invant mönster; jag som jagar din varma marmor medan du avvisar och samtidigt hårdnar i texturen. Ett giftigt kretslopp. Det oavbrutna rörelsemönstret av en dödsdans.

Vi har dansat så länge.
Endast smärtan ger numera en klang att hålla takten till.

Ibland får jag för mig att allt är ett missförstånd. Kanske förväxlar du mig med det du ser i dig själv. Det du inte tycker om. Ditt hat har många ansikten. Jag ser dem alla på en och samma gång. Lager på lager av självförakt och sorg. Vrede. En klaustrofobisk känsla av att vilja nå fram – till dig själv, utan att veta hur. Du har skapat en spegel i mitt ansikte. En kyrkogård i mitt namn. Ett altare i likgiltigheten. Jag vill smeka din kind och känna lager av hård hud och döda masker smälta sönder och lossna från ditt kött. Jag tror inte jag någonsin sett ditt ansikte vara alldeles öppet och naket. Undrar om du ens sett det själv. Jag vet att ditt verkliga ansikte är sårbart, vackert och lätt att älska.

För dig är jag ful. Mitt ansikte är motbjudande. Ditt hat målar det i bisarra färgkombinationer. En projektionsyta för dina egna färger men det är mig du ser. Inte som jag är men som du vill eller kanske inte vill att jag ska vara. Det där är en omöjlig lek. Mina anletsdrag förvrängs av projektionerna. Ler jag mot dig, hånler du genom mitt leende. Gråter jag, äcklas du av din egen sorg. Är jag tyst, ser du dina svagheter försvinna in i min tystnad. Jag sväljer dem utan att tugga. Är alltid tjock om magen numera.

Den här tystnaden är vårt nya språk. Blåsorna i munnen läker plötsligt och orden återfinner sin form av ett vitt och klagande brus, men bara innanför tanken. Varje sekund är en redovisning i ditt avstånd och förakt samt ett påtvingat godkännande från min sida. Jag bär en brinnande munkavle.

Du har nog redan slutat läsa mitt brev och mosat sönder orden mellan dina fingrar. Min avsikt ligger begravd bland allt det trasiga i ditt rasande hjärta. Du är blind nu. Ser inte mig. Du hör mig inte. Vad vill jag säga dig. Du vill inte veta. Och jag är osäker på det jag skrivit. Brevet ligger hopknycklat som en pappers-planet av oönskade känslor i soptunnan. Min osäkerhet prasslar när brevet vecklas ut en aning bland dina sopor. Det vet du inte. Du har lämnat rummet.

Utan dina ögons vittnesmål skriver jag vidare. Jag lever fortfarande kvar på raderna du slängt bort. Sönderbrända smulor av munkavlen på tungan. Smaken av sorgsen aska och förbjuden frihet. Som alltid finns jag ensam kvar här efter dina avvisanden och tystnaden sitter som ett molande hål i magen. Magen som växer sig tjockare för varje dag. Huden spänner hårt mot mina konturer. Hålet suger livet inåt. Ibland försvinner jag själv in och domnar bort från allt det som är jag.

Min ångest klär den här stillheten i ett illamående. Jag vill kräkas upp allt jag aldrig fick sagt. Det som brändes fast i min ofrivilliga tystnad. Och dina projektioner som skavt bort flera lager av min egen identitet. Jag ville bara att du skulle älska mig. Jag har också alltid burit på en vilja att rädda dig. Från vad vet jag inte riktigt, det har jag aldrig förstått. Men din vrede, din sorg över vem du är inför dig själv gör ont i mig. Du har aldrig gett mig en chans att älska dig som du verkligen är och det var länge sedan du tillät mig älska dig överhuvudtaget. Du gjorde dig till och var hård så att du verkade vara något annat än du var. Du var aldrig närvarande i dig själv. Jag hittade dig aldrig. Min hand trevade efter något bekant, men kom alltid tillbaka med stickor och pulserande bett från dina försök att försvara något inom dig som du inte ville dela med någon. Inte ens med dig själv. Du var vild i ditt motstånd. Taggig. Spretig. Ursinnig. Och min hand var alltid där och petade. Vi skapande mönstret tillsammans. Vi följde det noggrant medan vi vävde våra osunda roller och broderade ut dem över verkligheten.

Ingenting är mer verkligt än smärtan av det som sagts mellan oss, eller förblivit osagt.

Vi har båda insjuknat i varandras lidande, fast på olika sätt. Du tycker min vilja att uttrycka lidandet, är sjukligt. Min önskan att spränga den här tystnaden gör mig sinnessjuk i dina ögon. Sorgen jag bär på kastar ett tragiskt ljus över min karaktär. Ingen som bär på en gammal sorg kan vara frisk, menar du. Att jag ännu en gång vill skicka min öppna hand till dig i ett kuvert, skulle du avfärda som naivt och en smula rubbat.

Allt med mig är enligt dig fel. Sjukt. Opassande. Min kärlek måste hanteras i sterila rum. Min vrede borde opereras bort. Du anser att de borde lobotomera bort det blödande hjärta som sitter djupt inne i huvudet på mig. Du är rädd att bli smittad av min sårbarhet. Du ser sårbarheten som den mest frånstötande svaghet. Jag har så många svagheter, enligt dig. Min begåvning och mina talanger tycker du jag använder som en ursäkt för att berättiga dem. Dessa svagheter som jag älskar. De ger mig så mycket. De bär upp verkligheten för mig. Annars skulle jag nog drunkna i min egen bottenlösa fantasi. Jag ser mina svagheter som ankare. De håller mig kvar på Jorden. Jag svävar lätt bortom min inre atmosfär, och tränger långt in i det oändliga i min själ, där jag känner mig trygg och hemma. Jag vet att du är kvar där utanför med dina åsikter som gnuggar sig mot gränserna för min rymd. Du står redo med en tvångströja. Denna omtanke uppskattar jag inte. Dessutom är den här tystnaden en värre slags tvångströja. Jag vill frigöra mig från den. Från dig. Ditt hat. Jag vill frigöra mig från dödsdansen.

Kanske är det just därför jag skriver till dig nu. Du kommer aldrig få detta brev. Det kommer inte nå dig, precis som jag aldrig kommer att nå dig. Tystnaden kommer att ta dig ifrån mig och mig ifrån dig. Men jag ingår inte i ett tystnadslöfte till livet. Jag äger min röst. Mina känslor. Mina kreativa uttryck. Jag äger mitt liv och dess innehåll. Mitt värde som människa. Orden jag formulerar i tanken och de jag omsorgsfullt väljer att ge till andra. Jag äger till och med den här tystnaden. Du äger orsaken.

Jag kliver ur dödsdansen. Fötterna alldeles såriga. Smärtan har slutat spela. Det börjar bli vår ute. Du skulle se kyrkogården utanför mitt fönster, den är färgad i rosa blomsterprakt, jag tror det är japanska körsbärsträd som står i blom nu. Det finns så mycket jag hade delat med dig om du hade tillåtit mig. I tystnaden bor allt annat än livet. Det är vad gravarna på kyrkogården lärt mig när jag dagligen promenerar under körsbärsträden.

.

© 2017 Mia Makila